Min personliga finkulturella coach, eller min fyr av ljus på det kulturella kapitalets vådliga hav, tipsade mig om det senaste avsnittet av Beckman, Ohlson och Can som fortfarande går utmärkt att titta på på Svt Play. Där sitter fyra herrar i samkväm kring frågeställningen ”Hur pretentiös får man bli?” och programmet är precis lika ljuvligt som kvinnan med fyrstickan antytt. Detta är mitt första möte med författaren Björn Ranelid, en människa som var gång han öppnar munnen lösgör en flod av språklig skönhet som får mig att tappa hakan i häpnad och äkta avundsjuka. Bl a påpekar han följande sanning för oss om konstnärens uppgift:

..”det som gäller historiskt för författare och andra konstnärer, att man i detta sorl och detta larm som pågår i världen kan få flöden att stillna som om de vore ett fruset vatten och så kan man gå över på den isen från stranden jag till stranden du och så är vi plötsligt i vi”..

eller om slutet på kampen med att utveckla sitt eget språk:

..”jag doppar min tumme i svärta och sätter den som en genetisk lilja på en vit äng som ibland kallas bokstilen(?)”..

Aaahh.. gaahh.. Björn! Då ungdomarna ställer sig framför den populärmusikaliska scenen och skriker ut sina djuriska begär ska jag drägla i en pöl på golvet framför fötterna på Björn Ranelid då han åter ämnar begagna offentligheten för att tala och jag ska be om att bli döpt och välsignad i hans stillnade flöde av liv.

Men blä.. det lät lite äckligt. Kletigt. Nåja, min poäng är gjord och begraven. Hälsad vare frälsaren.

(Vadan alla dessa teologiska referenser på senaste tid?)

 Haha! Kolla in sidan som den här bilden kommer ifrån ^^

Cynikerns paradis.

(Du tog en bit av mig med dig sist du gick. Snälla snälla du, kan jag inte få den tillbaka? Du ville ju ändå inte ha den.)

En iskall natt, en stjärnklar himmel och luften är skir som glas. Mina kinder fryser stela och marken glittrar mot mig med ett hårt leende. Vad skulle hända om jag föll? Skulle jag krossas som porslin?

När jag kommer hem står tre textrader omedvetna om varandra vid varsitt namn på msn:

stars are all we see

we're ll made of stars

twilight

Plötsligt tycks vi alla sitta under samma himmel.

Och vänta nu, det gör vi ju.

Livet är öar av extas i en ocean av leda och när man uppnått trettioårsåldern ser man sällan land.

Det där är ett av mina favoritcitat ur Tärningsspelaren av Luke Rhinehart. Jag hann bara läsa 78 sidor innan sommarens bokorgie avbröts av diverse, men jag fann den mycket underhållande. Säkert delvis tack vare att huvudpersonen är psykoterapeut och boken driver ganska hårt med psykologyrket. Citatet är en sådan svart cynisk mening jag sitter och kluckar gott åt i mina svarta cyniska stunder. Jag tror att jag gillar den här typen av humor så mycket eftersom livet helt enkelt blir lite lättare att leva med om någon då och då konstaterar att det är skit men med glimten i ögat för en gnutta hopp om motsatsen. Dessutom är skönt när någon slutar upp en ögonblick med att låtsas vara så jävla lycklig hela tiden fast de egentligen inte är det och helt ogenerat och irrationellt vänder sin frustration mot livet självt. Vem behöver Gud när det finns Cynism?

 Tack P!

En bloggare har gått i graven. Jag läste honom kanske bara en gång i veckan men känner ändå en slags sorg. Kanske för att jag tyckte att han hade en röst som var unik, ett språk som var som en hybrid av två verkligheter som sällan möts, en släng-dig-i-väggen-humor som fick mig att le varje gång jag läste ett inlägg. Kanske för att han uttryckte en rak öppenhet och en okonstlad värme som är svår att hitta. Kanske för att vi bråkade en gång och han anklagade mig för att inte ha alla chips i påsen innan vi kom fram till att det var ett missförstånd. Kanske för att han symboliserade en länk till den värld jag lämnat bakom mig där jag levde tio år av mitt liv och kämpade för min rätt till stolthet.

Lev väl Spook och sluta inte skriva. Du har en gåva, ta vara på den.

Ett ögonblicks meningskiljaktighet uppstod idag mellan mig och min ideologiske sparringpartner (ett kärt, pålitligt bollplank!) angående idrottsvärldens pro och cons. Utan att gå in på några detaljer i åsiktsutbytet kände jag att jag hyste en misstanke om att den andra tankesidan i viss mån blivit duperad av sin närmiljö i frågan, på samma sätt som jag i viss mån blivit duperad av min arbetsgivare vad gäller min inställning till kapitalismens aktörer.

Nåväl, duperad eller ej så gjorde min motståndare i utbytet en intressant jämförelse mellan idrott och företagskultur som föll mig i fatet. Jag skulle nämligen hävda att idrottskulturen och företagskulturen är tätt sammanflätade och inte går att separera från varandra. Man kan inte hålla den ena om ryggen utan att klappa den andra på häcken så att säga. De bygger båda på samma värderingssystem, använder sig av samma begrepp och utövar ett tätt samarbete sinsemellan vilket bl a förenar dem genom ett ömsesidigt beroende via företagssponsorsystemet. Företaget skapar gemenskap och glädje i arbetslaget genom kärleken till idrotten, klär medarbetarna i fotbollströjor och uppmuntrar till turneringar mellan avdelningarna. I gengäld ger de bort stora summor pengar av medarbetarnas förtjänst till lokala idrottsföreningar och köper in sin logotype på mediakåta idrottsevenemang. Idrottssponsringen är för vissa företag så viktig att den har en självklar plats på resultatrapporten och aldrig skulle ge vika för t ex en lönehöjning för personalen. För att garantera detta läggs den intressant nog utanför kontrollerbara kostnader (dvs högre upp i den administrativa hierarkin än lönekostander) och benämns i samband med "samhällsengagemang" i stället för marknadsföring för att legitimera utgiften lite extra.

Företagskulturen och idrottskulturens brödraskap skulle kunna illustreras väl genom t ex Alvedonreklamen där två barnsängar är placerade bredvid varandra och en ettåring erbjuder en gråtande bebis sin napp då den minsta gråter förtvivlat. På samma sätt kastar företagen medel i plånboken på idrottsrörelsen då den kvider av hunger på kapital. Båda två är också strålande exempel på rikt utsmyckade lekhagar för gödning och reproduktion av den hegemoniska maskuliniteten.

I skuggan av novemberminnet vilar mysteriet med den kick som mötet med varje ny människa kan ge. Effekten är långt ifrån lika från person till person. Några är harmlösa som ett glas vin en fredag kväll. Det kan vara trevligt, det kan vara surt. Det lämnar ingen eftersmak och med undantag av en lätt huvudvärk eller några darriga förmiddagstimmar om det blev mer än ett par glas, är det inget att bråka om. Tanken på mer är bara just en tanke. Saknaden efter honom är social och den är inte farlig. I måttliga mängder t o m nyttig. För att fastna i ett missbruk krävs en omfattande destruktiv insats som sällan hinner ske.

Andra är dödligt farliga, som en dos heroin rakt upp i blodet. Ruset är omedelbart och hisnande. Hans röst är en doft på huden som väcker ett kraftigt begär efter mer och varje möte är en våldsam trip, en smärtsam njutning. All fokus är fast i känslan som den är just då. I samma ögonblick som kemikalierna rinner ur medvetandet är abstinensen svår och trots att förnuftet skriker i protest och varnar om förödande konsekvenser är längtan för svår att motstå. Ett ord från honom och kampen är förlorad. Den enda räddningen är ett fullt avslut; inga samtal, inga möten, ingen överenskommen vänskap. Ett återfall är allt som krävs, en gång till är en gång för mycket. Kroppen.. glömmer.. aldrig.

Där emellan finns han som smyger mellan läpparna och in i munnen som nikotinet. En lömsk drog som förklär sin styrka i en harmlös förpackning. Den smakar illa på tungan, gör huvudet tungt och får världen att gunga några ögonblick. Med fortsatt användning är den nästan lika skadlig som de riktigt tunga grejerna. Den bygger om hjärnan på samma sätt, men långsamt, bara nästan så att det inte märks förrän det är för sent. Den vrider sakta livet ur kroppen på den naive, ler i hennes ansikte och skrattar hånfullt bakom hennes rygg. Ett avslut i tid orsakar på sin höjd lite hosta, tillåts relationen utvecklas blir den en kamp för evig tid. En försvårande omständighet är omgivningens accepterande av bruket eftersom faran inte syns utåt och en stor grupp anhängare finns tillgängliga för att hålla kvar den som försöker avvika.

Förutom dessa har jag också upplevt det sockersöta mötet. Tomma, meningslösa kolhydrater som stoppas i magen för att ersätta något annat. En sådan konsumtion leder inte till något annat än ett svagt surrande sug efter samma otillfredställande vara och en växande irritation i kroppen. På det sättet blir man aldrig nöjd och ju mer man äter desto mer meningslös och smaklös blir all förtäring.

Vad avgör skillnaden frågar jag mig då och då. Vad ger den överväldigande sin oerhörda styrka och vad saknas hos den ömsinte som gör det så svårt att lära sig njuta av smaken? Hur döljer den kontrollerande sin fälla så väl och vilken egen dumhet gör den söte till ett val att mätta hunger med?

Vilken kyss är tillräcklig för att driva giftet ur blodet på den som tagit en tugga för mycket från fel frukt?