Jag läser följande i Svensk Uppslagsbok från 1938 under uppslagsordet Kärlek:

"Bland de mångahanda former av kärlek som kunna urskiljas, må följande framhävas:

1.     1. Den erotiska kärleken är ibland snarast ett egoistiskt begär att äga; så hos riddar Blåskägg och även Don Juan. Men tycket för en viss person innebär gärna, att man värderar och har hjärta för denna, och endast i den mån detta är fallet, föreligger kärlek i egentlig mening. Men det erotiska tycket förmäla sig känslor av olika art: skönhetskänsla, beundran, tillgivenhet och aktning, åtrån att värderas framför andra, förhöjd självkänsla, besittandets glädje, en stegring av medkännandet, sympatien, i det att glädjen delas med en annan (efter en utförlig analys av Herbert Spencer).

2.     2. Tillgivenhet. Renast kan denna kanske förekomma mellan föräldrar och barn samt mellan syskon: den sammanhänger där med blodsförvantskap. I den mån den erotiska känslan får karaktären av tillgivenhet kan hit räknas även kärlek mellan makar. Vi ha här familjekänslornas grupp.

3.     3. Vänskapen, även den väsentligen tillgivenhet, skiljer sig dock från föregående grupp beroende på att den icke kan motiveras genom blodsband. Denna form har gjorts till föremål för avh. Av åtskilliga filosofer. Man har då mera sett på den från etisk synpunkt, som altruism och människokärlek över huvud.

4.     4. Allmän människokärlek. Sympatien för enskilda kan tänkas steg för steg vidga sig till allt större kretsar, till landsmän, till mänskligheten. Den får emellertid då en annan karaktär och måste härledas från annat ursprung. Den anknyter sig icke direkt till dessa millioner som vi aldrig sett, utan spirar ur ett behov i vårt eget inre att betrakta och behandla våra ”likar” efter samma normer som vi tillämpa på oss själva.

5.     5. Den platonska eros. Denna börjar i sin lägsta form som begär efter egen tillfredställelse, som åtrå efter en skön kropp eller en skön själ. I mån som den förstår, vad den djupast längtar efter, blir den kärleken till den kroppsliga eller själsliga skönheten som sådan, till alla former av sant, gott och skönt, till idéerna.

6.     6. Den kristliga kärleken, (…) en kärlek till Gud som strålar ut över allt och alla.

I verkliga livet ha vi så gott som aldrig att göra med någon av dessa kärleksformer oblandad; de förbinda sig med varandra på mångfaldigt sätt. Den psykologiska karakteristiken av kärlek formar sig omedelbart till en etisk värdering av densamma; de olika arterna därav ha alltid brukat mätas (och karakteriseras) efter graden av egoism eller osjälviskhet. Absolut osjälvisk kan icke ens den renaste kärlek bli, om därmed skulle menas, att den icke får beledsagas av personlig lyckokänsla; det avgörande är, att vi önska och eftersträva det som från den (eller det) älskades synpunkt är gott."

Det egoistiska begäret vs att viljan att eftersträva det som får den älskades synpunkt är gott. Är inte just detta ett av livets absolut största och mest centrala dilemman? Är det den enda sanna kärleken, att helt ge upp sitt själv för en annan? Om det den älskade anser är gott i själva verket tyckts tvivelaktigt och skadligt för densamma, vad händer då? Men är det då kärlek (enligt tidens definition) att defniera vad som är gott för en annan?

Älska min neurotiska sida, ty jag finner den god. ;)

I don’t know if he was aware of how much courage it took from me and how far I crossed my boundaries being able to meet him like I did. To step out on that limb always knowing it would break. And why? Because I will not be the one who turns down life’s invitation, staying on the ground looking up at others always wondering what it would be like to be sitting up there on the branches of that tree. It never got easier for us. No part of the climb any safer than the other, with nothing to hold on to but each other’s fear. It was terrifying and breathtakingly wonderful at every step. I don’t know if I will ever understand how we did it or how we could forget that we were headed for the fall.

Lite knapert är det faktiskt så här fem dagar efter att löneutbetalningen borde skett men ännu inte verkställts. Speciellt då juni är en månad utan ersättning för alla studenter som inte lönearbetar i maj månad. Då företaget tagits över av den mer centraliserade organisationen har det strulats fram och tillbaka i två månaders tid gällande min identitet. Vad står det egentligen på hennes avtal? Vad har hon egentligen för lön?! Vem är hon överhuvud taget, hon finns ju inte ens nämnd på personallistan!

Mm.. till slut blir i alla fall lönelistan godkänd av den tillförordnade restaurangchefen och allt ska vara i sin ordning. Förutom att lönen inte betalas ut.

Aj då! Något blev visst fel. Ja men en extra löneutbetalning måste godkännas av ansvarig konsult så att så snart hon Ok:at det hela så ska vi fixa det på en gång.

Lönen betalas inte ut.

Men oj! Ansvarig handläggare på huvudkontoret "råkade kasta hennes papper eftersom de låg i högen med det felaktiga löneunderlaget". Hoppsan, kan hon skicka ett nytt kontobevis eller? Ja, annars mailade jag det redan för två månader sedan så det finns ju i elektronisk form men visst jag mailar igen.

Lönen betalas inte ut.

Ja du vet.. det är ju det där med att hon är inlagd som "tjänsteman" men jobbar på timmar just nu. Det finns ingen sådan löneutbetalningsform i datasystemet, vi måste söka en lösning. Vi hoppas kunna betala ut pengarna senast i morgon torsdag.

Ok. Det är inte som att jag svälter. Jag kunde låna av släkten och lösa ut mina sista fondermed förlust för att betala hyran. Man gör det som krävs ju. Jodå, jag förstår det här med byråkrati och avindividualisering och jag är sympatisk av mig så jag blir inte upprörd i onödan.

Men ändå.

Sommaren tycks tonas ned och försvinna. Den kunde lika gärna passerat på radion, en kort berättelse om något som skulle vara vackert men inte blev så speciellt den här gången heller. Jag verkar ha missat den de senaste 10 åren eller så. Nej, det är inte vädret även om det lockar till att skylla på det, väderbesatta som vi är, vi lyckliga årstidsrika och variationsbortskämda folk. Nej, sommaren saknar klang i den inre resonanslådan. Så är det. Sommaren sker gång på gång i väntan på något annat. Sommaren väntar på att mitt liv ska börja, såsom den gjorde det år jag föddes. Jag är inget sommarbarn och än så länge har ingen presenterat mig för den heller. Jag känner den inte.

Summer seems to be fading out. It could just as easily have passed by on the radio, a short story about something that would be beautiful but was not so special this time either. I seem to have missed it in the last 10 years or so. No, it is not the weather, even if it is tempting to blame it, weather-obsessed as we are, us happily season-rich and variation-spoiled people. No, summer has no sound in the internal resonance box. That is how it is. Summer happens time and time again in anticipation of something else. The summer of waiting for my life to start, as it did the year I was born. I am no summer child and so far no one has introduced me to it either. I do not know it.

Då så, då var undertecknad återvänd från de döda och kan besviket konstatera att allt är som vanligt här hemma. En svårdefinierbar känsla av understimulans. Egentligen borde jag väl inte klaga. Det finns säker jättemånga därute som önskar att allt var som vanligt, att inte det där eländet hänt som nyligen inträffat.

...nä, det hjälpte inte. (Skriver man det där.. med två.. eller med tre... prickar? Och vad kallas det för?)

Egentligen borde jag väl inte klaga. Jag har ju haft en helt makalös vår! Den mest spännande och givande våren i mitt liv!

..nä, det hjälpte inte heller. Det är väl baksidan med att leva i nuet. När nuet inte är så sköj. Någon sa det ja. "Då kan man väl flytta sig från den situationen" var mitt tråkrationella svar. Mm..(.)

Egentligen borde jag väl inte klaga. Jag har ju det faktiskt oförskämt bra, egeeentligeeen. Bortskämda Sofia, hon vill ha smulorna och äta dem också. Och inte nog med det..

Nå, jag har i alla fall knåpat ihop ett par inlägg som inte ännu är publicerade under min bortavisetelse. De kommer snart. Nu när jag tappat 60% av mina läsare borde jag faktiskt ta och skärpa till mig. Oroen er icke, trogna vapendragare i det virtuella livet, jag har precis börjat bläddra i höstens dravliga (snacka om ordmjäll) lärobok i Psykodynamisk diagnostik så snart lär det väl bli att skriva om.

Isolerad på landsbygden inträder någon slags understimulerad koma där timmarna flyter ihop till dagar och dagarna till en enda kletig vecka av utsmetad tid. Jag sover länge, vaknar tom och talar med mina spöken om allt de redan vet och allt de aldrig fått veta. 

I trakterna runt morföräldrarnas hem råder förfallet av det förflutna. Spökliga tomma hus med flagnande färgrester och mossklädda takplattor stirrar ut från skogsbryn och bakom överväxta trädgårdar. På vissa ställen klipper någon pliktskyldigt gräsmattan vilket får det ensamma huset att se ännu mer övergivet ut. 

En sen kväll tar jag en gammal cykel med sned sadel, halvt fungerande bromsar och gnisslande pedaler och cyklar det vanliga varvet runt "grevens ägor" som min mamma altid kallat dem. Där, på väg nedför en backe mitt bland 50-åriga häckar och inhägnad betesmark avbryts min tankar på framtidens mysterier plötsligt av en vit bock myndigt positionerad på en stenbumling. Han stirrar på mig, blick stilla, från sin utkikspost. 

"Stenbock.." tänker jag och tar ett kort med mobilkameran.   Inte annat att jag blir lite vidskeplig på kuppen. "Vilken stenbock gäckar min framtid?" tänker jag. Natten blir lätt psykotisk mitt i tidskoman och sorgeprocessen.

(Tack och lov för ett avbrott av realtid med öppna nätverk på närmaste hamburgerestaurang.)  

Step bump step bump bump! 

Bloggdomänens redigeringsverktyg fungerar inte på en bärbar Mac och det är otroligt irriterande att vara tvungen att starta upp och logga in från två olika datorer för att kunna färdigställa sin text.