Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sorg, förödmjukelse och skam. Jag var den här mannens älskarinna i inte mer än fem månader av mitt liv, men ingen separation som jag varit med om har varit mer smärtsam än den från honom. I vad som känts som oändligt lång tid väntade jag på att smärtan skulle gå över och lika länge försökte jag förstå varför den aldrig gjorde det. 

En del av förklaringen ligger i det som Kate här benämner som ”unclarity”. Den upptagna mannen väljer medvetet att hålla delar av sitt liv dolt för älskarinnan. Det innebär att det uppstår konflikter kommer det att hända saker som upplevs ologiska, motsägelsefulla och svåra att förstå eftersom det inte heller ges någon förklaring. Det blir inte möjligt att skapa någon sammanhängande förståelse eftersom historien är full av hål. I brist på klarhet försöker sinnet fylla i hålen på egen hand. Så fungerar människans förstånd. I mitt fall blev konsekvensen återkommande fantasier som inre dialoger där jag ställde frågor och han gav mig de svar jag behövde få höra. Men eftersom de bara skapats av mig själv var de förstås aldrig tillfredsställande. De förändrades hela tiden och förstärkte bara frågandet. 

Varför gick du in i relationen från början?

Varför sa du inte som det var när vi träffades?

Varför jag?

Varför fortsatte du?

Hur kunde du göra det?

Hur kunde du samtidigt x och samtidigt y?

Hur kunde du ljuga om det? 

Hur kunde du vara så naiv att du trodde du skulle komma undan med det? 

Varför gjorde du som du gjorde på slutet?

Hur kunde du först.. och sedan..

Varför sa du det där till mig? 

Hur kunde du bara gå vidare och tänka bort mig? 

Varför kan du fortsätta att leva ditt liv när inte jag kan det? 

Vem var du egentligen?

Osv. 

En annan del av förklaringen ligger i tystnaden. Kärleksaffären innebär ett kontrakt som bygger på tystnad från alla parter. Det är en relation där det inte är möjligt att ställa krav, att uttrycka behov eller göra åtaganden. Det innebär en ständig osäkerhet och oförutsägbarhet. När jag levde i det försökte jag förstå det här genom att skriva min egen saga om det som pågick (Sagan om prinsen med det purpurfärgade hjärtat, bland kategorier här i bloggen). Om min inre kamp för att lämna det (en kamp som jag förlorade, för jag var i slutänden den som blev lämnad). Jag skapade i sagan olika symboler som stod för de villkor jag inte kunde uttala eller begripa. Jag skapade en magisk skog där älskande par kunde göra vad de ville utan konsekvenser. Men där priset för den friheten var deras röst. De kunde inte tala där. Ännu ett pris var tidens gång. Det var en plats där de älskande paren levde i nuet men där relationer inte kunde växa, mogna och utvecklas. Samtidigt skrev han en sång om en plats där vi kunde mötas för evigt. Det var förstås samma plats, men ur hans perspektiv. En plats där han kunde leva ut sin lust. En plats där han inte behövde ta ansvar. En plats där jag alltid väntade. En omöjlig plats att leva på. 

Min önskan om sann kommunikation och åtagande (commitment) symboliserade jag som ett rött sidenband som mitt "Lilla jag" (ett barn som aldrig växte upp) band om våra händer för att vi inte skulle tappa bort varandra. Det var ett band som syntes när vi såg på det, men som försvann när någon av oss vände bort blicken. I verkligheten var det precis så det var. Jag försökte skapa något mellan oss som var unikt, som byggde intimitet och tillit. Han förundrades över min kreativitet och jag över hans. Men i samma ögonblick som han vände sig ifrån mig upphörde det bandet att existera. Det fanns ingen verklig intimitet eftersom han aldrig riktigt lät mig veta vem han var. 

Jag vill dela den här videon till dig som upplevt smärtan och ensamheten i att vara den andra kvinnan. Till dig som levt med våndan i en separationsprocess som inte fungerar och en läkning som försenas eller uteblir. Du är inte ensam.