Ända sedan jag hörde Lou Marinoff och Kalle Grill föreläsa i samband med två utbildingsdagar i landstingets regi har jag funderat på att komplettera min psykologutbildning med en grundkurs i praktisk filosofi. Det finns en tendens att psykologi i praktik blir metodstyrd och KBT har anklagats för att sakna ett etiskt ramverk. Egentligen handlar det mest om mitt personliga intresse. Filosofin öppnar nya mentala vägar.

Jag har trots allt en termin studiemedel kvar att ta ut. Varför inte ta vara på de möjligheter som finns.

Någon har sagt att kärlek ska vara enkelt. När det är rätt blir det lätt och när det är lätt är det rätt. Det tror jag inte på. Kärlek är ett komplicerat fenomen. Att älska någon innebär att underkasta sig rädslan att förlora dem. Att älska någon innebär också att acceptera det omöjliga i att alltid tillfredställa, att alltid fatta rätt beslut och att alltid göra det som är rätt för den vi älskar. I kärlek vill vi mer än vi alltid klarar av eftersom livet ställer krav på många sidor samtidigt.

Kärlek kostar med andra ord sin vikt i såväl rädsla som skuld och skam. Det innebär att vi måste vara beredda att bära alla svåra känslor för att klara av att älska. Vi behöver göra utrymme för dem och erkänna dem för vad de är; en del av vår mänsklighet, en del av vår otillräcklighet. Kan vi se dem kan vi också se det som är viktigt som ligger bakom. Det som bränner i oss är det vi behöver vara nära. Det är därför det bränner, för att vi ska veta.

Det är inte konstigt att människor värjer sig och kanske väljer att vara utan. Det är inte konstigt att människor försöker komma åt närheten utan att ta ansvar för omtanken, utan att bära våndan som den innebär. Kanske ta någons kropp. Kanske ta någons smicker. Kanske ta någons tid och sedan vända sig undan för att slippa resten. Det är inte konstigt, men det blir ett ofullständigt liv, det blir ett halvt hjärta. Att älska kräver mod. Det skulle kunna vara detta mod som alla sagor om prinsen, prinsessan och draken handlar om. Draken skulle inte vakta något som inte var värdefullt och den skulle inte vara skrämmande om kampen inte var svår. Vi skulle inte alla förundras över sagan om den inte också var vår.

Det var det där med de introverta. Eller rättare sagt med det introverta. Introversionen. Den som löser alla problem på egen hand utan att ta hjälp av omvärlden. Den som mal runt samma information runt och runt som i en maskin och till slut spottar ut ett svar. Kanske det bästa möjliga svaret.

Det var bara det att det saknades viss information. Det saknades bitar i pusslet som nu är täckta av ett förvridet motiv och brutna linjer i ett våldsamt försök att jämka samman det som inte hör ihop.

En vetenskapsman.. en vetenskapsmänniska som finner sig låst i sin analys blir tvungen att lägga sitt material åt sidan och gå ut och titta på världen en gång till. Vad är det jag har missat, måste hen fråga sig. Vad är det som saknas? Vad är det jag ännu inte vet?

Mitt i introversionen finns en övertro på den egna förmågan, en tankemässig hybris som säger sig kunna knäcka koden utan att be om hjälp. Då datorer bygger på regeln om SISU, skit in – skit ut, så tror sig introversionen kunna blanda guld av sand.

Kanske finns det genier som kan omplacera bitar av information på så många sätt att det till slut uppstår något helt nytt och revolutionerande, men de flesta dödliga sinnen behöver vända sig utåt för att växa till sig. Det är i förmågan att använda sig av det som finns bortom henom själv som människan är överlägsen maskinen.

Helena von Zweigbergk ställer frågan till Marianne Ahrne i P1s Oförnuft och känsla:

Kan man tala om val när det gäller kärlek?

Jag tror faktiskt inte det, säger Marianne. Jag tror att man möter någon och blir drabbad. Det är inte ett rationellt val. Det finns kanske en punkt någonstans på vägen, väldigt tidigt, då man kan säga

jag är drabbad men jag vill inte ge mig in i det här

men man kan inte välja att inte bli drabbad.

Andra gånger när jag vaknar upp på morgonen fylls mitt medvetande med underfundiga tankar om livets beskaffenhet. En sådan morgon, en måndag, serverade mig sinnet ett förslag om den femte dimensionen. Vår verklighet är uppbyggt i 3D - bredd, längd och djup och rör sig i en fjärde dimension av tid. Vår uppfattning om verkligenheten interagerar också ständigt till vår föreställning om den. Vi bygger berättelser i tanken och vi projicerar ut dem ur oss själva. Vi förlägger dem på andra, syr kostymer, skriver manus, regisserar. Denna företeelse är dock inte bara konstruerad i vårt eget huvud. Vi förändrar den värld vi lever i, vi provocerar andra att agera precis som vi har tänkt oss. Vi har makten att omsätta våra tankar i världen utanför. Detta är den femte dimensionen av vår verklighet, säger mig mitt sinne denna arla måndag morgon. Galenskap, säger det mig vidare, är därmed inget annat än en förvrängd rumsuppfattning. Sedan somnar jag om.