Den nya terminen är ett faktum och den rivstartade med föreläsningar 8-17, examination på fredag. Liks i farten blev det sedan av att lämna tillbaka filmer på hyrbutiken, lämna buskris och trasiga leksaker på återvinningen, återlämna företagets huvudnyckel, inhandla ny toner till skrivaren, vika tvätthögen, hjälpa C med läxan, dammsuga lägenheten OCH baka en blåbärspaj! i ett enda huj ellet två. Detta känns som mer än vad jag lyckats åstadkomma under större delen av sommaren.

Livet börjar om.

Jag ska nog aldrig bli kär igen. Det är så jävla drygt att sopa upp efteråt.

Ännu ett löfte som ingen håller. 

 C fixar smuldegen

Lillgrannen:

Nu vet jag! Det är ett mysterium!

Jag blev inbjuden till en magisk kväll i en magisk skog med magiska människor och magisk dans, sång och musik. Jag fick för första gången prova på att spela gitarren vid en lägereld. Jag fick övernatta på ett sovloft så varmt att sovsäckar och täcken fick ligga åt sidan medan en dundrande regnstorm smattrade mot taket och en svalkande vind svepte in genom en dörr ställd på glänt. Det var fantastiskt. Det var halvslumrande, dimmiga ögonblick av intensiv lycka över att var just där just då. Det var skärande ögonblick av saknad och drömmar om hur döden tog mig tillbaka till det förlorade. Det var flimrande bilder av färg i det grå.

Det grå.

Långtidspraktikant N's kontaktperson L från kommunen råkar av en händelse komma förbi personalrummet under min rast. Vi har träffats någon gång per halvår under alla år jag varit ansvarig på restaurangen. 

L: Nej men! Jag hade inte känt igen dig om inte N sa att det var du! Du är så olik dig!

S: Jaha..jaa.. hur då då?

L: Jamen förut var du så mager.

Hon gör en gest med handen över ansiktet som att jag haft insjunkna kinder (!).

L: Det kanske var stressen.

S: Jo, jag var ju lite smalare. Ja, det är möjligt.

L: Och så hade du glasögon.

S: Ja.

L: Men så skönt att du fick göra något annat. Tänk jag hade inte sett att det var du. Du är så förändrad.

S: Jaa.. så det är en positiv förändring menar du i alla fall?

L: Ja! Mycket! Du ser frisk ut!

Senare berättar jag det hela för T och han funderar tillbaka på hur jag såg ut när jag börjadepå programmet för två år sedan.

T: Ja du har blivit muskulösare.

S: Muskulösare?!

T: Inte för att jag har tittat på din kropp så mycket.

S: Ah nä.....

Sedan blir jag tvungen att beskriva T:s kroppstyp tillbaka för att det ska vara jämt. Eller nåt.

Muskulösare?! Hm.. knappast. Det måste vara mer kött på benen i kombination med en annan klädstil. Men herre gud ändå. Var jag SÅ anskrämlig förr i tiden? Jag vägde fem kilo mindre, hann aldrig äta ikapp. Visst mådde jag sämre, jag gjorde ju inget annat än jobbade. Men att det syntes så mycket. Saker ting har nog blivit ganska så mycket bättre trots allt. Det är lätt att glömma från det egna perspektivet

Medan jag skriver det här inlägget ringer någon med ett jobberbjudande.

Ödestro...

Så läser jag min egen berättelse igen och undrar över slutet som jag skrev ihop veckor innan det skett. Jag undrar om jag ännu befinner mig på havet, på drift någonstans mellan hans land och mitt, vilse någonstans i dimman. Jag undrar hur länge jag ska vara här och vilken strand jag slutligen landar mot. Jag undrar hur jag ska hitta hem igen då vägen jag sett ut gått förlorad och alla landmärken jag satt upp blåst bort i stormen som förde mig ur kurs. Jag undrar över ett avsked han aldrig tog och ett erkännande han slutligen försummade. Jag undrar över de frågor som lämnades hängande i luften och endast tystnaden som gavs som svar. Jag undrar över mitt löfte och vad som händer om jag vänder mig om. Hur jag är sann mot mig själv; genom att titta efter och till slut få veta eller att skona mig och låta bli.

I read my own story again and wonder about the end that I put together weeks before it happened. I wonder if I am still at sea, adrift somewhere between his country and mine, lost somewhere in the mist. I wonder how long I will be here and which beach I will finally land on. I wonder how I can find my way back home when the route I chose is lost and all the landmarks I put up was blown away by the storm that took me off course. I wonder about a farewell he never offered and a recognition he finally neglected. I wonder about the questions left hanging in the air and the mere silence given in reply. I wonder about my promise, and what will happen if I turn around. How I stay true to myself; by looking to finally find out or to refrain to spare myself the pain.

Den som känner mig veeet: Schwarzwaldtårta är min favorittårta. Således dyker P upp med en födelsedagen till ära. Gött! Så var det någon som sa att på den äkta varianten av denna tårta finns den en speciellt sorts körsbär som används just för sådana tårtor. Jaha.. ja men nu får jag inte åka till Tyskland och äta en sådan just idag men det står härmed på min detta-ska-jag-göra-innan-jag-dör-eller-blir-dement-lista.  När jag är i Tyskland och har ätit mig mätt på tårta ska jag också besöka slottet svan-nånting.. Neuschwanstein, alla prinsessors sagoslott. En annan punkt på denna lista är att se Wagners version av Tristan och Isolde på operan i Wien. Jojo.

Skriv mer upplyftande! uppmanar en okänd kommentator den 17:e i ett inlägg den 3:e. Ologiskt men dock.

Blä.

Nu råkar det vara så att jag lever min sommar i känslomässig sirap. Skriv något upplyftande själv du, gnällspik. Jag gör så gott jag kan.

Jag ska sluta hoppas, sa jag till mig själv. Sluta hoppas på försoning. Acceptera att det måste var som det är. Det kändes som en omöjlig uppgift (jag känner ett motstånd) och jag ville helst bara drunkna i sirapen, men efter att ha sett en dokumentärfilm där världsberömda bergsbestigare överlever svält och dramatisk otur med hjälp av knepet delmål beslutade jag mig att sätta upp just delmål. Semesterslutet, födelsedagen, bröllopsdagen (huvva), återvändardagen och nyårsdagen. Steg för steg ska mitt hopp förtvina och dö och slutligen lämna mig i fred (MOTSTÅND).

Idag drabbades jag av ett bedrövligt återfall och hanterade det hela med att göra kollage i den barnsliga kollageboken. Jävla kollage. Jag är en barnunge. Men jag kunde faktiskt klistra in bilderna och le varmt åt den där fina bilden där han ser så glad ut och det kändes bra. Sedan försökte jag lyssna på musik men det gick åt skogen så det fick jag stänga av igen. Inte redo. Jävla musik.

Skriv mer upplyftande!

Jaja. I morgon.

Jag stirrar ner i stekpannan där baconen fräser. Trött. Jag är så trött på mat, mat och mat, laga mat. 

Kött och kolhydrater, kött och kolhydrater

Kött och blod

Kött och blod

Kött är mord

Kött är mod

Det är nog dags att äta.