Apropå genier.. Hon förblir den bästa låtskrivaren jag känner till.

 Snott från HG Storms blogg:

Att tycka om en författare och sen träffa honom kan vara som att tycka om gåslever och sen träffa gåsen, sa Arthur Koestler.

Berätta för mig om en konstnär som är intressantare än sina verk. Berätta för mig om en konstnär som inte är intressantare än sina verk. Men metaforen fungerar väl inte, för gåsen måste ju vara död för att bjuda på sin lever och det vore ju märkligt att läsa en författare för att sedan träffa en annan författare och bli besviken. Eller menar Arthur att alla författare är likadana? Men vilken slags naiv människa förväntar sig att kunna träffa ett geni och sonika kunna beskåda genialiteten?

Ok ok, tvångsmässig överanalys.

En vän påpekar att "ett undantagstillstånd förklaras av regeringen och oftast till följd av naturkatastrofer, civila oroligheter, krig eller liknande omständigheter som hotar samhällets struktur eller existens" och ber mig att förklara.

Den meningen föklarar också någonting för mig. En civil orolighet som hotar mitt inres struktur och existens. Visst är det så. Jag kan praktiskt taget KÄNNA hur delar inuti mig bryter samman, byter plats och byggs om på nya sätt. Det behöver inte vara något dåligt. Ibland krävs en revolution för att kasta omkull ett destruktivt system. Samtidigt finns i metaforen ett villkor jag snuddat vid i tanken men vägrat iaktta. Maktaspekten. Om jag tillämpar civil olydnad, vems regler riktar den sig mot? Och om jag beslutar att följa dem eller ett alternativt regelsystem, vem lyder jag?

__________________________

Varje gång jag påminns fylls jag av en känsla av självbedrägeri. Väggarna till den stolthet jag byggt upp knakar hotfullt runt omkring mig. De bärs upp av de löften jag gett mig själv. Viktiga löften som inte får brytas. För ett av dem är det redan för sent, den regeln är knäckt och jag vill inte ta i den med risk att få stickor i fingrarna. Vem jag är och vem jag vill vara, viskar den fortfarande till mig. Svaren finns i varje bjälklag. Jag står med en slägga i mina händer som jag själv plockat upp men jag vet inte hur ska jag använda den.

RÄTT. Ett sådant omöjligt ord. En avkomma från en värld i svart och vitt. Ett ord utan nyanser som hör hemma i vansinnets gränsland.

I barnsboksserien Mina Första Fakta dimper månadens bok ner i brevlådan som en skänk från samhällseliten med underrubriken "En magisk resa i konsthistorien". Med de bifogade frågekorten får barnet leka en enkel frågesport efter att ha lyssnat på sagan några gånger. Jag skummar frågekorten med sällsam lycka i hjärtat. C kommer snart att kunna känna igen de mest kända verken av Da Vinci, Monet, Van Gogh, Hopper och Munch, han kommer att kunna skilja impressionism från kubism, och peka ut ett abstrakt motiv. Dessutom kommer han att kunna skilja ett stafli från en palett och namnge fem typer av konstformer. De är alla bara ord och bilder, att lära sig känna igen Mona Lisa är inte annorlunda än att lära sig känna igen Askungen. I själva verket är det nog lättare med tanke på att Askungen går igenom flera klädbyten och en klassresa medan Mona Lisa behåller samma pose och frisyr på alla bilder.

Mamman jäser av självgod girighet inför det kulturella kapitalets skimrande månadspeng.

Perhaps I know best why it is man alone who

 laughs; he alone suffers so deeply that he had

 to invent laughter.

Nja.. nu har det ju visat sig att råttor kan skratta, på en frekvens vi inte kan uppfatta, vilket de gör när de leker eller om man killar på dem. Det tycks dock som att endast människan på ett masochistiskt vis njuter av självömkan. Men vem vet när råttorna gråter över spilld mjölk och teatraliskt slår sig för pannan.

Jovars, det är en fjortislåt det här. Den verkar finnas i mängder av versioner på YouTube med hopklippta hjärtebilder. Lite tunn i texten för mig men sjungen med en röst skör som spunnet socker som är värd att höra.

I natt drömde jag mördar-drömmen igen och vaknade förvånad. Den drömmen har alltid varit ett tecken på oro eller någon slags prestationsångest. När jag la mig igår trodde jag allt var bra, men mitt omedvetna sa något annat. Jag försökte gömma mig bakom en soffa i någon annans hus medan mördarens ögon tycktes fixera mig i mörkret. Ju längre tid han såg på mig desto mindre blev mitt gömställe och desto ljusare blev rummet.

Hela dagen hade jag mycket riktigt kaktusbollen i halsen. Sedan min tid av stressymtomsutveckling på jobbet är min kropp mycket tydlig med sina signaler. Jag vet omedelbart när jag är stressad. Ibland är det desto svårare att förstå varför.

Relations-stress? föreslog T. Det tror jag inte men när jag tänker efter har jag faktiskt drömt mördardrömmen varje gång jag träffat en ny man, om än bara för en fika eller ett biobesök.

Vid flera tillfällen har jag fått feedback på att jag tenderar att ta ansvar för andras känslor, något jag måste lära mig att låta bli. "Härbärgera" känslor är ett modeord ju närmare den konkreta terapisituationen vi kommer. Man måste lära sig att ta vara på andras känsla och härbärgera den, men inte ta in den i sig själv. Den konsten känner jag att jag inte ännu behärskar. Andras känslor flödar snarare rakt igenom märg och ben på mig. Är någon lycklig blir jag berusad, är någon ömsint sväller jag, är någon lustfyllld börjar jag brinna, är någon ledsen vill jag gråta, har någon ont blir jag yr och mår illa, är någon arg börjar jag vibrera, är någon nedstämd blir jag orolig. Jag känner mig som ett såll, som att jag var skir och genomsläpplig..

..som att jag var försvagad av infektion. Nedsatt immunförsvar. Nedbrutna försvar.

Vila.

Nu när jag liks är på citat-humör ska jag också dra ett av Lars Svedberg som själv så ivrigt citerar de stora:

Ångest är en känsla av svindel inför livets mångfald. Den har ett syfte, den bär på betydelser som är viktiga för oss som människor. Kanske ångesten blir en sjukdom i samma stund vi lär oss förneka den. Ångesten är ett tecken på vitalitet och en kreativ kraft. Liksom feber vittnar den om att det pågår en strid inom oss.

Tack Lars. Vackert. Tack.

Lars

Till råga på allt går herr Svedberg vidare till att i samma kapitel (som för övrigt beskriver dyaden och hur olika fördelning av utrymme kan se ut och fungera) citera ingen mindre än: Rilke! - my löööv, och därmed är jag hans för evigt.

Once the realization is accepted that even between the closest human beings infinite distance continues to exist, a wonderful living side by side can grow up if they succed in loving the distance between them which makes it possible for each to see the other whole against the sky.

-Rainer Maria Rilke