C kommer in från gården med gråten i halsen. Varför är du ledsen?, frågar jag.

C: M vill inte leka med mig. Han har en annan kompis.

S: Ja, ibland vill man leka med olika kompisar. Det gör ju du också ibland.

C: Men det är som att han inte ser mig.

Ack ja, denna smärta, har vi inte alla varit där. Jag funderar en stund innan jag försöker med en förklaring. Jag säger att vi har många rum i hjärtat för dem vi tycker om. När en kommer till behöver det inte vara så att den tränger ut en annan. Precis som pappa och mamma har varsitt rum i hans hjärta och mammor och pappor med flera barn har flera rum i sitt. Så är det också med kompisar.

Jag undrar om det inte också är så med andra som vi älskar, men det säger jag inte. Inte den här gången.

Mitt i svarta natten lade han sin hand på mitt hjärta och som om det svarade på en fråga kunde jag plötsligt höra det slå.

En aspekt som blivit tydliggjord under de senaste kurserna är frågan om förhållningssätt. Vår lärare inledde gruppsykologin med att beskriva hur den kliniska psykologen jobbar med tre verktyg; sin teori, sitt förhållningssätt och sig själv. Uppgiften i det första momentet var att träna sig att ta ett grupperspektiv på beteende. Under sociologin får man lära sig att anta ett helhetsperspektiv. Viktiga övningar då psykologin generellt lutar åt ett individperpektiv i enlighet med vår nuvarande kulturella norm. Samtidigt kan jag fascineras av tendensen att ställa perspektiv mot varandra och polarisera dem som om det ena var rätt och det andra var fel. Hetsiga informella debatter (jodå) förs i klassen kring antingen det ena eller det andra, det finns en ständig värdering och en motvilja inför dynamiskt tänkande. Man ska ta ställning. Det ena synsättet är finare än det andra. Den som tycker annorlunda är moraliskt klandervärd. Det här är vad vi (im)populärt kallar PK-spöket. Ursäkta, det är vad jag kallar PK-spöket. För det är förstås fullkomligt förbjudet att påstå sig ana vad någon annan tycker. Det är vad jag kallar rädslan för guilt-by-association med just: PK-spöket.

Det finns en regel som säger att ju längre tid en diskussion pågår i vår klass (på vårt program?) så ökar sannolikheten att något ska referera till PK-spöket.

Mm..

Hur var det nu med förhållningssättet? Ja, ju fler olika grupperingar jag socialiserar med, så väl i som utanför skolan, desto mer inser jag hur viktigt förhållningssättet är för olika människor och hur de kämpar med olika svårigheter förknippat med sitt föredragna perspektiv. Poängen är att de alla kämpar. Ingen har hittat det perfekta förhållningssättet, kanske för att det inte finns något. Kanske för att det vi behöver är flexibilitet, inte ställningstagande.

Exempelvis menar någon att man måste få skoja med laddade begrepp medan andra menar att ord är skapande och måste hanteras med respekt och försiktighet. En psykolog som hänvisar till de psykiskt sjuka som dårar nedvärderar dem och en polis som kallar personer med missbruksproblem (vilket är socialarbetarens term) för hasch-tomtar är förstås totalt depraverad Eller? Somliga kryper ur sitt eget skinn i en vilja till samförstånd och förståelse medan andra i hätskt förnekelse värjer sig för sådana som hotar krypa in under deras skinn utan tillåtelse. Alla pekar de på varandra och säger Fy!.

Jag tänker som så att varje val av beteende har en mening och fyller ett syfte för den som väljer det och varje förhållningssätt har sina för och nackdelar. Tanken på försiktighet och förståelse och ansvar för andras känslor är djupt solidarisk och fin men lägger också en enorm börda på den som inte kan sätta sina egna gränser. Att hålla distans till det svåra är nödvändigt för att inte krossas av den nakna verklighetens egenskaper. En rigid professionalitet är å sin sida avidentifierande, tappar bort den mellanmänskliga känslodimensionen och hotar skapa rationella, rutinerade massmanualer som DSM.

Jag tänker att människor måste få ha sina försvar samtidigt som det är viktigt att vara medveten om dem. Jag tänker att det är viktigt att få ifrågasätta dem samtidigt som de inte alltid måste brytas ner i sina minsta beståndsdelar. Jag tänker att det är bra att ta ställning och veta vad man tycker men att man måste ha en förmåga att anta det motsatta perspektivet för att över huvud taget kunna ha en helhetsbild. Jag tänker att vi inte är varandras fiender förrän vi förklarar krig mot varandra och att det är på slagfältet, inte nödvändigtvis i lägren, som de oskyldiga far riktigt illa.

"It's so beautiful here," she says,
"This moment now and this moment, now."
And I never thought I would find her here:
Flannel and satin, my four walls transformed.
But she's looking at me, straight to center,
No room at all for any other thought.

And I know I don't want this, oh, I swear I don't want this.
There's a reason not to want this but I forgot.

Maybe it means nothing, maybe it means nothing,
Maybe it means nothing, but I'm afraid to move.

And the words: they're everything and nothing.

Who are you, the stranger in the shell of a lover,
Dark curtains drawn by the passage of time?

Oh, words, like rain, how sweet the sound.
"Well anyway," she says, "I'll see you around..."

Besvikelse är en av de gruvligaste känslor som finns, en upplevelse jag ständigt söker undvika så gott jag kan. Besvikelse är förväntans skugga och löftets onda tvilling, baksidan av en tanke född i hopp. Jag har funnit det näst intill omöjligt att värja mig från andra människors oförsiktiga löften, många gånger uttalade i all vänlighet men utan begrundan. Omtanke är inte bara att hålla vad man lovar, det är också att vara noga med att inte lova sådant som man inte kan hålla. Det är den hårfina skillnaden mellan att säga för lite och att säga för mycket.

Det är också mycket svårt att inte själv snärja sig i förväntningarnas kedjor då de hänger rasslande nära varje nu. Ibland känner jag dem smeka min kind och efter ett ögonblicks tvekan tar jag tar bestämt tag i dem och håller dem på armlängds avstånd. I min kontroll, inte i kontroll över mig. Ibland tappar jag taget men den varsamme möter inte min önskan och jag är räddad, tacksam för den arm som tar vid när min sviker. Den som inte tvingar mig till lydnad men inte heller låter mig rasa ned i återfall.

Ge mig inte något hopp för jag kan inte hantera det, ännu inte. Ge mig inte något hopp för jag kommer att missbruka det, igen. Jag är ännu bara en nyligen tillnyktrad idealist.

..så var sagan slut. Nä, inte min saga. Sagan om ett lappkast som gick fel. Kommer frågan "beskriv med hjälp av ett exempel hur man på ett effektivt sätt stryper en organisation " på kommande tenta så kan jag ge ett detaljerat exempel. Kanske kommer en och annan i ångestreducerande syfte att skylla på finanskrisen. Vad kan det annars ha berott på? Centralsering av kommunikationsstrukturen, stängning av feedback-systemet, total slakt av allt deltagande i beslutsfattande-processen, auktoritärt ledarskap, nedvärdering av medarbetarnas kompetens, syndabocksjakt, kollektiv bestraffning, dubbel kommunikation, förnekande av indivuduella motivationfaktorer, bortplockade belöningssystem, stora visioner med omöjliga målsättningar, matande av informell motkultur, groupthink, moraliskt förfall, urholkande av varumärkets grundvärderingar.. ja hur många alternativa förslag vill du ha?

Igår fick jag lyssna till någon annans berättelse om precis det jag upplever. Trots att jag inte har en aning om huruvida utfallet blir det samma var det en med en känsla av lättnad och tacksamhet jag gick hem i sena kvällen. Nu behöver jag inte längre tampas med känslan av att jag lever i en fantasi och söka fiktivt stöd för att försöka förstå. Nu vet jag att det faktiskt händer andra i verkligheten där jag bor.

I det första mötet söks tryggheten i likheten men stabiliteten måste komma ur en trygghet i olikheten. Där har jag aldrig varit förut och den platsen har skrämt mig eftersom jag inte känt den. Jag har klamrat mig fast vid likheten som om det skulle kunna rädda mig från mig själv. Jag har gömt mig i den så att jag inte behöver synas. Den som säger ”vi är lika” behöver aldrig definiera sitt eget vara men blir sedan hopplöst besviken då illusionen faller. Hur kan någon ens säga ”du är som jag” om denne inte kan skilja på sig själv och andra?

Nu ser jag tillbaka över axeln på de gränser jag passerat med endast hoppet som följeslagare. Hoppet att min vilja och mitt omdöme ska vara tillräckligt för att avgöra var det är möjligt att gå. Jag har vågat utmana livets sanningar och upptäckt att de är våra egna skapelser. Jag är stark och stolt över att jag kunnat se dem vittra sönder utan att fly tillbaka in i den blinda skyddade ensamheten. Nu känner jag hur en ny verklighet tar form runt mig och den är inte någon annans, den är min. Det är beroendet som släpper mig. Det är tryggheten i skillnaden mellan dig och mig. Jag är inte rädd för det som finns emellan, jag förstår att det inte håller oss isär, det är en del av det som håller oss samman.