jag lyssnar
i en tyst öde våning
jag hör hur skymningshanden trevar
jag känner hur den hänger något om min hals
som får din frånvaro
att lysa till och skära in
jag behövde dej
som man behöver en drog för att överleva
jag behövde dej som man behöver luft att andas
och ännu en natts tankar
kring vad som egentligen hände mellan oss
föder fram en ljudlös spöklik underjord
som blommar och får sitt regn
av förälskade som bara minns hur dom
skakade till och skiljdes
som bara minns hur dom formade sina läppar
och blåste ut varandra

-Bruno K Öijer

Jag drömde att hon skulle födas (min lilla själ) men barnmorskan sträckte ut sig på sin egen säng och jag var vred.

Du ska inte bara ligga här, du ska jobba nu! skrek jag åt henne.

Ännu är jag inte säker på åt vilket håll min ilska är riktad

men

i nästa dröm var hon född och jag lyfte henne och jag bar henne runt på höften och hon var lätt och hon var underbar och hon hade blå hängselbyxor och hon var just så pass liten att hon inte riktigt kunde hålla huvudet stadigt och

jag var orolig. Det kommer inte att funka det här, tänkte jag. Det är inte bra det här, inte bra för anknytningen. Tänk om, tänkte jag, tänk om hon inte kommer att känna mig och tänk om jag… tänk om jag inte kommer att tycka om henne, tänkte jag, och jag ville inte lämna henne ifrån mig. Vi måste tänka ut något sätt, sa jag, och ja, sa han och

vi måste hitta ett bättre sätt sa han och ja, sa jag.

Vi måste hitta ett bättre sätt för jag längtar så efter min lilla själ i blåa byxor.

Du har skrivit nån slags dagbok, kolla igenom den till nästa gång, säger terapeuten inför den sista sessionen. Jo, jag har skrivit en terapidagbok, såsom man skulle. Men inte så mycket på sista tiden. Den har blivit tunnare och tunnare med allt större tomrum mellan gångerna. Precis som här.

Och jag funderar på det.

Skrivande är väl sunt va? Det får vi lära oss i alla fall. Speciellt som tjejer får vi lära oss det. Skriv tjejer, skriv!

Men vad betyder det imperativet egentligen? Handlar inte det om att uppmana kvinnor att göra sin röst hörd, att skriva i det offentliga, att ta sin plats som värdiga medborgare? Handlar det verkligen om att tjejer ska ösa ut sin smärta i dagböcker, att ägna sig åt eviga ensamma grubblerier i pappersformat eller i e-format som i bloggtider läcker ut i offentligheten på ett självutlämnande sätt som punkterar allt vad integritet heter?

(Och aldrig går att ta tillbaka)

Jag vet inte.

För min del har syftet med skrivandet många gånger handlat om att skriva av sig. Det har handlat om att få ut något. Något som stör. Det låter misstänkt likt ett försök att göra av med något som inte får finnas kvar inuti. Något som inte går att bära som en del av sig själv. Något som måste bort. Det blir till slut en slags verbal bulimi. Det blir ett sätt att kräkas på tangentbordet.

In med skräp, ut med ord.

In med fördärvade budskap, från media och dåliga relationer. Ut med förtvivlande tolkningar och kroppens skrikande motstånd.

(Den verbala anorektikern blir väl den som förvägrar sig själv ny kunskap helt och hållet, bra som dålig, som svälter sig på input och spyr ut smärta till dess det egna jaget förtvinar och dör.)

Jag har bytt ut mina kunskapskällor och mina relationer på samma sätt som jag lagt om min kost och jag känner inte längre samma behov av skrivandet. Ibland vill jag inte ägna mig åt det alls. Jag vill behålla det som finns i mig. Jag kan smälta det. Jag kan ta näring ur det. (Jag tror jag avslutar metaforen där även om fortsättningen verkar spännande.) Kanske finns det sunda och osunda sätt att inhämta information och att bearbeta den precis som det finns sunda och osunda sätt att äta. Äta måste vi. Kommunicera måste vi. Kanske har jag lidit av en skrivstörning. Kanske är jag botad.