psykologen

Alla inlägg under september 2009

Av Psykologen - 28 september 2009 22:06


Ur brev från min mamma, född 1939:


"Varit på mitt livs första pub! Hembygdsföreningen har ordnat med öl, läsk och vin + tilltugg i bagarstugan, levande ljus och svag diskomusik. Riktigt trevligt, som en samlingsplats för folket."


Så söt!


(ok.. blått?!)

(lustigt med tanke på att det inte går att välja färg)

ANNONS
Av Psykologen - 27 september 2009 16:21

Problemet är att jag inte vet om vridningen är av godo eller av ondo.


Lite narrativ White-terapi:


Alla säger till mig att jag är så här och det får mig att undra om det är sådan jag är.

Finns det någon gång du kan komma ihåg när det INTE var såhär?

Ja.

Vad var det den personen såg hos dig?

Den personen sa till mig att jag var ömsint och förstående, att jag gjorde den personen lugn och tillfreds, att mina ord var helande, att jag fick den personen att må bra, att känna sig speciell. Att jag gav mer än andra gjort.

Finns det någon annan person som någonsin sagt så till dig?

Ja, det finns den där personen också.

Vad sa den?

Den sa..

Någon mer?

Ja.. den sa..

Någon mer?

Ja, den sa..

Ok, du har nu berättat om fyra personer som har sagt si och så. Vad säger det dig om din förmåga att visa den här sidan för andra människor?

Att jag kan det. Att det finns folk som ser den.

Ja, vad kan du göra för att låta fler människor se det de personerna har sett?

Hm....

Mm, det vill jag att du funderar på till nästa gång vi ses.

ANNONS
Av Psykologen - 27 september 2009 01:33

Något händer i mig när hon talar till mig. Något vrider sig trögt, ger vika under krafter som inte borde orka. Metall rör sig skrikande runt sig själv och det gör ondare än ont. Jag vet inte längre om den finns utanpå eller inuti. Kanske är hela jag gjuten i stål. Kanske finns bara små små rum där inne. Ett för hjärtat, ett för själen och ett för mitt Lilla Jag som är resten av mitt förflutna och mina drömmars väktarinna. Ett barn som håller en alldeles för stor verklighet i alldeles för små händer. Jag undrar om det är för sent, om skillnaden mellan det jag ser och det som syns är för stor. Om förändringen kommer att förgöra mig. Men jag vet – jag klarar inte av att vare sig stå eller sitta i den här formen som håller mig och om jag lägger mig ner så trycker den sönder mig. Jag måste lämna den. Världen är inte full av människor med superkrafter.


Eller är den det?


 

Av Psykologen - 26 september 2009 15:21

När jag var 7 eller 8 år gick jag med min bästa kompis Anna i VPKs demonstrationståg genom stan. Jag ropade attjag ville ha sex, ville ha sex, ville ha sex timmars arbetsdag och sjöng Internationalen utan att ha en aning om vad det handlade om. Det var roligt att gå i tåg och ropa något i alla fall. Sedan dess har det inte blivit något tåg fram tills idag. Nu är det min 6-åring som glatt hugger tag i flaggan längst fram i tåget och går viftande genom stan med magen full av LO-popcorn. Förundrat har han upptäckt att popcornen var gratis och hämtat mer tre gånger. Han har sett sin dagisfröken i lila naglar och kortkort läderkjol och konstaterat att ingen av de övriga lättklädda damerna var damer.


Om det var någon som undrade så blev det ingen VPK-are av mig men jag minns att min kompis pappa hade väldigt krulligt hår.


 

Koll på värderingarna


Dessvärre visar det sig att min son också fått koll på viss skadegörande verksamhet på senare tid. Vi har härmed äntrat eran av frigörelse. Dags för ett nytt set av sanning och konsenvens-regler.

Av Psykologen - 24 september 2009 18:58


Härom dagen satt jag med gitarren i famnen och TVn på mute och plinkade på med Tinas cook-a-long i ögonvrån. VId ett par kritiska ögonblick slog jag faktiskt på ljudet och konsekvensen ligger nu i min kyl, min frys och i min mage. Jodå, jag lagade minsann också Cordon Blue. Hah! Jag tyckte nästan att det smakade lite bränt, men insåg tack vare en matrest mellan tänderna att västerbottensost smakar lite som bränt. Så det var osten alltså. Vilken ost man skulle ha eller vilket kött eller så det vet jag inte. Jag sket i receptet och gick direkt efter det visuella minnet.


En snabb bläddring i Buffé visade recept då man valt att lägga alla ingredienser i bild. Bara synen av denna samling råvaror gjorde tanken på att handla dem mycket behangligare en en lista namn. Fram för mer bildrecept helt enkelt.

Av Psykologen - 23 september 2009 11:32

Jag måste ju säga ändå att det är ett upplyftande arbete att jobba med klientrapporterna. Då klienterna inte dyker upp tilldelas en efter en extra till dess alla data finns tillhanda. The more the merrier, åtminstone för mig, eftersom den ena visar mer strålande resultat än den andra. Dels visar de en statistisk signifikant förbättring men det roligaste är de personliga kommentarerna där de uttrycker sin glädje över sin förändrade livssituation. Även om resultatet inte skulle vara kliniskt signifikant så spelar ju inte det någon roll om klienten själv upplever sig ha blivit bättre och deras liv förändrats totalt, inte sant?


Det betyder inte att alla blir bättre. Det finns individer och grupper som inte blir det. Det finns förklarande samband att undersöka, men resultaten är övervägande positiva.


Spännande och frustrerande är den sk placebo-effekten som visar att den som går in i terapin med en förväntan att bli bättre och en tro på metoden med större sannolikhet blir hjälpt än den som tvivlar.


(Någon har skrivit om detta i bibeln också, inte sant? Gå på vattnet och hela grejen. "Varför tvivlade du?" sa Jesus och bla bla)


Dessutom: Ju mer medveten man är om vad som är problemet och vad man vill ha hjälp med och ungefär hur det ska gå till, desto bättre. Det kallas för att ha en jagdyston problematik. Det går att översätta till det narrativa perspektivet och därmed hävda att externalisering är en bra idé. Det är inte så konstigt, det är förstås lättare att angripa och förändra något som går att visualisera och vända och vrida på och som inte gömmer sig intrasslat i jaget.


Det är frustrerande när människor som mår dåligt inte tror att de kan bli hjälpta. Det är frustrerande att lyssna på en övertro till medicinen och läkarkonsten trots att inte heller alla som går till sjukhuset blir hjälpta eller bättre. Människor tror trots allt att läkaren ska kunna hjälpa dem och medicinerna ska verka.


Jag minns läkaren som sa till mig ”varför skicka folk i terapi om en tablett hjälper” som på något sätt symboliserar hela den medicinska attityden. Jag tänker ju då, varför neka människor något som skulle kunna hjälpa dem att klara sig utan den där tabletten eller må ännu bättre även med den. Det finns en antydan om att psykologi är något inbillat. Om läkaren inte hittar felet så är det psykologiskt, inte annars. Svart-vitt tänk. Jag menar att det förmodligen är både och. Vad är inte psykologiskt? Ett brutet ben är inte psykologiskt? En välmående människa läker fortare och kan lättare hantera sin smärta? En människa som sover bra får mindre besvär med sin mage? En människa med socialt stöd blir mer sällan sjukskriven?


Eller från en lite annan vinkel ur vår databas: Före terapi finns en signifikant skillnad i nedstämdhet och depression mellan gruppen med låg fysisk hälsa och gruppen med hög fysisk hälsa. Efter terapi finns ingen sådan signifikant skillnad mellan grupperna. Man kan alltså få hjälp att må bättre även om man inte blir fysiskt friskare av den aktuella behandlingen. Här skulle den humanistiska läkaren tacka för samarbetet medan den.. andre.. skulle hävda att det inte är lönt att behandla patienten förrän denne kan få en medicinskt lättnad för sina fysiska besvär. Eller?


Jag har alltså inget emot läkare. Det är människosynen och synen på vad läkande och välmående är för något som jag diskuterar.

Av Psykologen - 22 september 2009 19:04


Jag begriper inte riktigt det här med kaktusbollen*.


*Kaktusbollen är mitt namn på det fysiska stress-symtom som jag fortfarande har kvar från det sista halvåret på jobbet innan studietiden. Det är känslan av att ha något stort och taggigt i halsen som gör det svårt att andas. Det är faktiskt inte så mycket en kaktusboll längre för det gör inte lika ont. Det är mer en slät boll nu. När det var värst vandrade kaktusbollen ner i bröstet och kändes som en inbillad hjärtinfarkt (iaf om man aldrig haft nån och därför inte vet hur det känns). Ja, det var då jag bestämde mig för att sluta.


Kaktusbollen dyker alltså upp när jag är orolig eller stressad, så mycket vet jag. Men frågan är då vad som gör mig stressad. Som nu. Rapporten har inte stressat mig det minsta. Det spelar ingen roll att jag inte fick mina papper förrän vid lunch och den skulle vara inne vid 16. Nänä, det där är inget. Tidspress kan jag hantera. Uppgiften kan jag hantera. Det var när min klient uteblev det satte igång. Det faktum att jag nu inte får tag på klienten verkar göra det värre.


Frågeställningar:

Är det för att jag måste ringa klienten (telefonfobi)?

Är det för att jag måste ringa fjortonelva gånger ocn tycker det är lite mystiskt att ingen svarar (interpersonell känslighet)?

Är det för att jag inte vet vad jag ska göra med klienten nu (kontrollbehov)?

VAÄRE?

Är det för att klienten inte gör som jag vill (kontrollbehov)?


Hypotes:

Mm, det känns som att det är kontrollen som spökar. Något jag lärt mig av mitt SASB-knapprande (obs, ej knaprande) är att hög kontroll --> känsla av för lite kontroll --> önskan om mer kontroll --> oro och nervositet. Ond cirkel. Mindre kontrollerat beteende ger däremot en upplevelse av att ha mer kontroll. Spännande va?


Slusats:

Släpp loss! Kontrollen kilar fast kaktusbollen! Släpp kontrollen - släpp bollen!


Jaja, det funkar fortfarande inte så att man bara kan göra det utan vidare. Förändringen sker i relatioooooner.


 

Av Psykologen - 21 september 2009 21:14


Jag blir överöst av spam från något som bl a kallas Married Women Sexual Dating Community. De garanterar att jag kommer att få ligga med en gift kvinna om jag klickar på länken.


Jag är lite nyfiken på den teknik som placerat mig på den mailinglistan.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3
4
5 6
7
8
9 10 11 12 13
14 15 16
17
18
19 20
21 22 23 24
25
26 27
28
29
30
<<< September 2009 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se