Jag begriper inte riktigt det här med kaktusbollen*.

*Kaktusbollen är mitt namn på det fysiska stress-symtom som jag fortfarande har kvar från det sista halvåret på jobbet innan studietiden. Det är känslan av att ha något stort och taggigt i halsen som gör det svårt att andas. Det är faktiskt inte så mycket en kaktusboll längre för det gör inte lika ont. Det är mer en slät boll nu. När det var värst vandrade kaktusbollen ner i bröstet och kändes som en inbillad hjärtinfarkt (iaf om man aldrig haft nån och därför inte vet hur det känns). Ja, det var då jag bestämde mig för att sluta.

Kaktusbollen dyker alltså upp när jag är orolig eller stressad, så mycket vet jag. Men frågan är då vad som gör mig stressad. Som nu. Rapporten har inte stressat mig det minsta. Det spelar ingen roll att jag inte fick mina papper förrän vid lunch och den skulle vara inne vid 16. Nänä, det där är inget. Tidspress kan jag hantera. Uppgiften kan jag hantera. Det var när min klient uteblev det satte igång. Det faktum att jag nu inte får tag på klienten verkar göra det värre.

Frågeställningar:

Är det för att jag måste ringa klienten (telefonfobi)?

Är det för att jag måste ringa fjortonelva gånger ocn tycker det är lite mystiskt att ingen svarar (interpersonell känslighet)?

Är det för att jag inte vet vad jag ska göra med klienten nu (kontrollbehov)?

VAÄRE?

Är det för att klienten inte gör som jag vill (kontrollbehov)?

Hypotes:

Mm, det känns som att det är kontrollen som spökar. Något jag lärt mig av mitt SASB-knapprande (obs, ej knaprande) är att hög kontroll --> känsla av för lite kontroll --> önskan om mer kontroll --> oro och nervositet. Ond cirkel. Mindre kontrollerat beteende ger däremot en upplevelse av att ha mer kontroll. Spännande va?

Slusats:

Släpp loss! Kontrollen kilar fast kaktusbollen! Släpp kontrollen - släpp bollen!

Jaja, det funkar fortfarande inte så att man bara kan göra det utan vidare. Förändringen sker i relatioooooner.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellan...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...