psykologen

Alla inlägg under oktober 2011

Av Psykologen - 28 oktober 2011 19:09

Sedan slutet på sommaren går jag en mindfulnessinstruktörskurs 25 mil norrut. Gruppen möts en gång i månaden och förväntas däremellan följa ett meditationsprogram. Det är nödvändigt att genomföra hela programmet, menar ledaren. Hur ska ni annars kunna motivera andra att göra så? Jo, det är ju sant. Ändå hade jag massor av anledningar att slarva mig igenom drygt halva kursen. För komplicerat, för mycket att göra, för svårt, inte rätt övningar för mig, bla bla bla.


Vid senaste träffen bestämde jag mig för att sluta larva runt och faktiskt ta saken på allvar. Sagt och gjort, varje liten meditation står nu i kalendern. Inplanerad för att inte missas. En av de längre övningarna (20 minuter) har jag lagt in på morgonen. Oftast efter frukost med det varierar. Om jag är hemma gör jag den klockan 8. I onsdags skulle jag vara på handledning halv 9 och lämna barnen 8 på skolan. Då gick jag till handledningsrummet i förväg och gjorde yoga-övningen där. Jag stod på alla fyra då min något överaskade handledare dök upp. I morse klev jag upp en halvtimme tidigare, kl 6, för att hinna genomföra samma övning eftersom vi skulle starta kl 8 på skolan. Jag ligger in en extra på lunchen. För att jag behöver och gillar just den.


Det går om man bestämmer sig. Precis som med allt annat.


Efter en veckas kompromisslöshet har jag för första gången på flera år upplevt vad det är att vara pigg och fräsch kl 15 en eftermiddag trots att jag klivit upp 0630. Det verkar som att varje meditation har ungefär samma effekt som en kopp kaffe. Utan slaggprodukterna. Det här är precis vad jag suttit med hjärnskadade patienter och tjatat om. Planerad vila. Aktiv vila. Att vila förebyggande syfte. Flera gånger per dag. Du måste. Så är det bara. Du orkar inte annars.


Det funkar.


Det är det ena.


Det andra är andrummet. Korta, tre minuter långa meditationer som har ett något annorlunda syfte. Det går inte att skylla på tidsbrist för att undvika andrum. Man kan om inte annat göra dem varje gång man går på toaletten. Det var Ps idé. Ypperlig idé. Andrummet handlar om att kliva ur autopiloten, att ta en kort stund bara för att lägga märke till vad man egentligen sysslar med just då. Det är märkvärdigt hur mycket tankar som hinner ta över under ett toalettbesök. Det är märkvärdigt hur ofta jag är irriterad. Eller orolig. Nästan varje gång. Inte lika trött länge. Men om jag märker att jag är det kan jag välja en längre övning, en kaffekoppsövning, en reboot.


Det är precis det som är grejen. Vilket?


Om jag märker (...) kan jag välja.


Det.


Om jag inget märker får jag inget välja.


Något annat spännande är att mamma berättat över bulldegen att min pappa sysslade med transcendental meditation, något han började med när jag föddes. Se där ja. Så såddes det fröet. Tack för det, pappan.

ANNONS
Av Psykologen - 22 oktober 2011 13:55

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå.


Nils Ferlin

ANNONS
Av Psykologen - 22 oktober 2011 11:33

Jag tror inte riktigt på det där med frånvaro av känsla. Som om varat kunde förvandlas från något till ett tomrum. Något känner man väl alltid? Begär eller tillfredställelse, uppskattning eller aversion, intresse eller likgiltighet. Skulle likgiltigheten inför något vara detsamma som en frånvaro av en lockelse inför något? För mig verkar det snarare handla om att förlora kontakten med något. Känslorna är reaktiva, de svarar an på något. Ställs inte någon fråga så uppstår heller inte något svar. Alltså; då vi ”inte känner något” så har vi i själva verket förlorat kontakten med något. Eller så har vi missuppfattat motvilja som frånvaro av välvilja vilket är något annat.


Varför är det här viktigt då? Spelar det egentligen någon roll?


Utifrån perspektivet att alla känslor innehåller information så blir skillnaden avgörande för hur vi ska bete oss. Aversion och motvilja, avsky, äckel, ilska, irritation och andra ”negativa” känslor innehåller kunskap. Där berättas något som vi kan använda oss av för att förstå och fatta beslut. Där går att utforska och intressera sig för vad som hänt och vad det betyder. Där finns en uppmaning att handla, att röra sig från eller emot.


Utan kontakt blir det svårt att göra något alls och det som finns på andra sidan riskerar att strypas och självdö, som en kroppsdel utan blod. Där saknas information för att fatta beslut och där förloras en möjlighet att lära. Det som hänt när känsla saknas är i själva verket ingenting. Ingen kontakt har uppstått. Ett möte blev ett icke-möte. Där finns ingen rörelse, en handling blir statisk, den leder ingenstans. Fast det är klart… det säger väl något det också, att kontakt inte uppstår.


Kanske är formen av följande beslut som blir skillnaden. I det första fallet en möjlighet att bestämma sig för vad det nu än är det hela gäller. I det andra fallet egentligen bara två möjligheter; att söka mer information eller att låta bli, beroende på vad som är avsikten.


Så abstrakt…


Ett exempel:

Någon framlägger argumentet ”jag känner ingenting” som skäl att sluta träffa någon de träffat under en period. Jag tänker då att frånvaron av känsla i det fallet är skäl att just fortsätta ses. Där finns mer att tar reda på. Den bristande kontakten kan bero på att den ena eller den andra håller tillbaka och skyddar sig av någon anledning och det går inte riktigt ännu att veta varför eller vem som gömmer sig. Det kan innebära att mötet inte är autentiskt. Det pågår ett skådespel. En känsla av aversion mot den andra innehåller däremot information om att det är något som inte gillas. Något har fått synas. Där finns möjligheten att fatta beslut om huruvida jag är beredd att stå ut med det här för att få tillgång till något annat eller om just det här är något så viktigt att det är dags att faktiskt dra sig ur. Det är två helt olika beslut.


Men sen kan det vara så att man själv skapar aversion just för att slippa komma nära, öppna sig och visa sig. Som ett skydd. Nej nej, aldrig blir det enkelt.

Av Psykologen - 16 oktober 2011 21:21

Jag har alltid saknat dig.

Jag har alltid drömt dig.

När vi möttes var du en annan

bara glimtvis dig själv.


Snuddande vid din kind med min andedräkt

kände jag minnet i förväg.

I min ensamhet blev det en strand,

ett hav med sjunkna städer.


Rut Hillarp - Tristans hav ur Strand för Isolde


Och:


DET SVARTA EKOT

Plötsligt stod han bakom mig

som en skugga.

Men när jag vände mig om

var väggen vit

och natten svarade med

ett hål i världen

rusande blint

i rymder utan slut.

Av Psykologen - 12 oktober 2011 17:56

Sen är det ju det där att även om det är fint på fältet så vill man ändå att det ska hända nånting. Man vill kanske hitta något, en sten, ett träd, en pöl, en död fågel eller kanske en håla och en kanin som hoppar runt, en sån som man får klappa lite på. Man vill inte att fältet ska sträcka ut sig all oändlighet. Man vill ju ha någonting tillbaka för att man går där.


Jag började känna mig så ensam där ute, jag kom ju inte dit för att vara själv och till slut blev jag så arg att jag stampade i backen för att få se om något levde mitt bland allt det gula, vajande och lugna. Något som såg mig. Något som berättade för mig att jag fanns där. Direkt efteråt ångrade jag mig och jag ville be om ursäkt för min fot, men när marken under den låg opåverkad blev jag ännu argare och stampade igen. Jag stod där som ett litet barn med mörka, ilska ögon som krävde och ville ha. Kom nu då! Lek med mig! Här är jag! Jag är här! Du ska lyssna! Jag vill säga nåt!  Var är du någonstans och varför hör du inte på mig?! Dumma dig kaninen!


Och ett ögonblick verkade vinden stanna och något tycktes lyssna. Kanske nåt som blev förvånat och jag blev rädd för vad jag gjort. Något strök förbi mig. Det strök förbi men aldrig så att jag kunde se det och så återvände vajandet i vinden och marken förblev hel.


 

Av Psykologen - 10 oktober 2011 17:42

Jag försökte få dig dit, sa jag. Det var svårt.

Jag var där, sa hon. Du missade.


Jag kom på att jag kunde visa intresse för det du intresserade dig för och så kunde jag locka dig, sa jag.

Jag saknade dig när du försvann, sa hon. När kontakten inte är genuin så skapas avstånd. Jag borde inte vara den enda som känner det.


Av Psykologen - 7 oktober 2011 08:48

Jag hörde någon på radion en gång berätta vad den psykodynamiska terapin gjort för henne. Hur den gett henne möjligheten att kommunicera med sig själv. Jag kunde inte riktigt förstå det då och det är den typen av formuleringar som får vetenskapen att snörpa på munnen och marknaden att sälja enbart KBT. För att det ska vara tydligt.


Det ska kunna sägas med begripliga ord. Det måste kunna bevisas.


I samma ögonblick begås det ack så vanliga misstaget där människan överskattar orden. Det verbala är en så liten del av vårt språk som fått så oproportionerligt stort utrymme i vårt kollektiva liv. 


Ibland finns inga ord för det vi upplever och ändå vet vi att något skett. Kan vi inte säga det med ord kommer dock ingen att tro på det. Det måste kunna bevisas sägas.


Det är där det kommer in, det som den psykodynamiska teorin kallar för det omedvetna. Den funktion i oss som översätter mening då orden saknas. Det lexikon, den databas, den omkopplingsstation, vad du vill, som tar information från alla källor av visdom i vår kropp och skickar dem vidare till medvetandet som bilder, drömmar, reaktioner, val, ibland som sjukdomar osv. För att vi vet men inte kan säga det. Kroppen vet. Den vet när den är rädd, när den inte vill, den vet vad vi behöver, vad som skadar. Den vet och den försöker berätta. Hela tiden. Om vi inte lyssnar höjer den rösten. Mer och mer. För det den vill säga måste få sägas. Det är den enda uppgift den har (att hålla oss vid liv och hälsa) och den uppgiften tar den på dödligt allvar.


Ibland har vi av en eller annan anledning slutat förstå. Kanske var det någon som aldrig lärde oss. Kanske var det någon som lärde oss fel, som ljög. Kanske var det någon som förstörde. Ibland behöver vi få lära oss på nytt. Vi behöver lära oss förstå vårt eget språk så att vi kan börja lyssna. Då behöver inte kroppen skrika mer.

Av Psykologen - 2 oktober 2011 17:52

Jo men det var väl dags va..


Vem vet(e), det kanske till och med blir färg när jag går ut termin 10 och det är dags för PTP.


För tillfäll(t)et läser jag Samtal med Gud av Neale Donald Walsch. Herr Walsch säger sig blivit utvald av Gud att föra ut svaren på alla mänsklighetens frågor. Frågor som Gud också svarar på i hans bok. Men hur ska jag veta om det är du eller om det bara är mina egna tankar jag skriver ner? undrar Walsch. Spelar det någon roll? kontrar Gud men tillägger sedan att han kommer att veta skillnaden.


Såsom också läsaren kommer att veta skillnaden då, antar jag.


Det är en spännande bok och mycket av det som står känns igen från diverse andra böcker om såväl Gud som annat. Bibeln, Koranen, böcker som berättar om Bhudda. Böcker i kognitiv psykologisk teori. Böcker av Eckhart Tolle. Martin Bubers filosofi. Dr Phil. Tusentals vetenskapliga artiklar. Listan fortsätter. Det är inte mycket som är nytt, om något. Det finns ingen motsättning i det. Mina lärare har funnits och finns mitt ibland er, säger Gud i Walsch bok. (Dr Phil, på riktigt? Jo men han har poänger ibland han också.)


Ibland är de filosofiska vindlingarna mystiskt förvirrande vilket får en att tänka att detta måste verkligen vara något storslaget. Speciellt som Gud ihärdar att det Gud berättar här berättas på ett okomplicerat och enkelt språk som inte går att missförstå. Så säger ängeln Gabriel även i Koranen och förargar sig på människornas enfald och trots och fortsätter sedan dundra fram med tvetydigheter. Det verkar misstänkt likt en härskarteknik. Uttryck dig svårt och hävda att det du säger är enkelt så att lyssnaren tvivlar på sig själv. Men, det finns ingen motsättning i det att vi inte förstår det Gud hävdar är enkelt för Gud hävdar också att människan inte kan förstå. Våra sinnen är inte mogna ännu. (Obs, ännu.) Inte heller vill vi förstå. Vilket är ok. Vi måste förneka Gud för att livsprocessen ska fortsätta. (Eller nåt sånt, kanhända hoppade jag över något steg där.)


Ibland använder Gud argument som tyder på egen obildning. Som exempelvis en uppseendeväckande bristfällig analys av varför våldtäkt sker och kan förhindras. Du kommer att veta skillnaden, sa ju Gud som sagt. Mm. Men inte heller här finns en motsättning eftersom Gud säger sig använda bilder, metaforer och argument som är möjliga för Walsch att ta till sig. Kanske är det alltså Walsch som är obildad. Var det inte det jag just sa?


Gud svarar och Walsch frågar. Gud svarar igen och Walsch envisas med att ställa samma frågor igen. Jamen, jamen, jamen.. Walsch framhärdar teodicéproblemet trots att Gud ger honom lösningen varje gång. Ungefär här orkar jag inte läsa längre och tar en paus. Spännade läsning, hur som.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se