Så kan det se ut en dag i maj med centrala stan snett bakom ryggen och en av norrlands älvar i blickfånget. Nog bor vi allt bra vackert.

Fler fler fler det finns fler..

Solen går upp halv 4.

På sommaren finns inget mörker att gömma det oväntade i.

I båten på väg över havet mindes jag vårt samtal då vi lämnat landet mellan bergen och fått våra röster åter.

”Barnet, hur såg hon ut?” hade min prins frågat mig. Jag beskrev den lilla flickan och han lyssnade tankfullt till mina ord.

”Ja, jag har mött henne förut” sa han slutligen. ”Det var hon som lockade mig in på stigarna i landet mellan bergen då jag besökte det första gången. Det var hon som visade mig vägen som ledde mig till dig. Så lekfullt oskyldig i skogen..”

”Hon är oskyldig” avbröt jag. ”Hon må ha visat dig vägen men du valde själv att gå den.”

”Ja.. det gjorde jag. Men vem är hon?”

”Mitt livsödes barn,” sa jag. ”Mitt lilla jag. Hon som visar mig min önskan. Hon som visade den för dig och bad dig uppfylla den. Det var hon.”

”Och hur kunde jag se henne?”

”För att du har ett öppet hjärta” svarade jag och tänkte på den lila blomman oraklet givit mig i bergen. Den som föll i fruktans djup.

”Men varför jag?” envisades prinsen.

”För att jag behövde dig. För att du passade mig. För att jag var tvungen att söka i andra länder för att finna den som talade mitt språk. Nej, jag vet inte, min prins. Kanske får vi en dag veta. Kanske inte.”

Jag tänkte också tillbaka på den första natten då var saga börjat, den natten då vi första gången möttes. Hur jag virvlat runt, berusad och sorglös bland okända människor samlade för dans. Hur jag helt oförskämt sträckt mig efter närmaste främling för att göra mig sällskap på dansgolvet utan att så mycket som fråga om lov. Hur våra händer på detta sätt möttes före våra ögon fick en chans att betrakta den andre. Hur våra kroppar lärde känna varandra innan vi utbytt våra första ord, ord som den andre inte kunde förstå eftersom de härstammade från skilda språk. Hur våra hjärtan slagit intill varandras bröst långt innan våra läppar möttes i vår första kyss. Inte visste jag då vem han var och inte kände han heller mig. Jag försökte hålla honom kvar hos mig den natten, min främling i en älskares förklädnad, men han gick från mig då som så många gånger senare och återvände till sitt slott där jag ännu inte visste att han bodde.

Han lämnade mig med mjuka svåra ord om längtan vilande i min mun. Han lämnade mig med vägen till mitt hjärta synlig och det var längs den mitt ödes flicka sprang för att be honom vända åter. Det var längs den hon smög och vinkade till honom; ”Kom! Hämta henne, ta henne med dig till sitt slott. Visa henne skönheten i ditt land, låt henne se hur där ser ut för hon har aldrig varit där och hon betvivlar att det finns. Låt henne få veta hur vacker kärleken kan vara. Lär henne att hon är så värdefull att även prinsar kan älska henne, att hon platsar i din perfekta värld. Berätta hur du är beredd att sätta allt på spel för att hålla hennes hand. Lyft hennes trötta själ ur vinterns mörka land och hela den så att hon kan träda ut i ljuset ny och frisk och stark när sommaren kommer åter!” Allt detta tänkte jag då min båt landade mot mitt hemlands mark. Allt detta sade mig mitt ödes barn, mitt lilla jag då jag gick hemåt bland vårknoppande träd.

”Det var därför det måste vara han” sa hon. ”För att du skulle förstå att han inte hade något enda skäl att älska dig förutom för den du är.”

Min prins följde mig som han lovat ner till havets strand. Att guida mig var dock inte hans enda uppgift. Han hade ett kungarike att försvara och det kallade på hans uppmärksamhet. Han gick delar av vägen med mödosamma steg och huvudet sänkt. Det var inte svårt för mig att se hur villrådighetens börda tärde på hans energi trots hans tappra försök att hålla sin smärta dold under den tunga brynjan.

”Du sover inte lugnt, älskade. Du ropar efter svar på natten. Jag är så oändligt glad att du valt att följa mig så långt men jag känner din oro och den gör mig ont. En tid kommer när du får vila”, försökte jag till tröst, men hans dystra ögon gav mig inget svar.

”Det som tynger mig kan inte botas med vila”, sa han. ”Här står jag inför konsekvenserna av mina val men hur kommer det sig att det inte känns som att jag fått välja? Om det alternativ jag önskar inte är möjligt, är det då fortfarande ett val? Säg mig, när livet betvingar det djupaste i vår varelse, har vi då någonsin en möjlighet att säga nej? Säg mig, varför innehåller den största lyckan och den mest gruvsamma smärta?”

Så många frågor hade återvänt till vårt sinne då vi lämnat landet mellan bergen och tiden åter flöt förbi.

”Kanske var det människans förbannelse då hon lärde sig tyda tiden”, funderade jag. ”En oundviklig följd av livets eviga cykler. Lyckan är fullkomlig för att den kommer till dig ny och smärtsam för att du vet att den ska lämna dig igen. Åtrån är stark för att du inte vet när du får uppleva den igen. Kärleken är hisnande för att den bär vittnesbörd om sin egen obeständighet. För alltid är inget annat än en dröm. Vi ska vara tacksamma för ögonblicket du och jag. Hade du stannat hos mig hade glansen i mina lockar bleknat och min röst hade inte längre förtrollat dig. Min beröring skulle inte längre få din hud att rysa och och det du uppskattar hos mig skulle blandas ut med det som retar dig. Sådan är passionen. Het och hastig, intensiv och flyktig.”

Han betraktade mig tyst när jag talade, hans blick färgad av tvivel. ”För vem talar du, kära vän? Vems sanning använder du som din? Är det verkligen det här du väljer att tro på?”

”Säg mig, prins, om den sanning jag önskar inte är möjlig, är det då fortfarande ett val? Det du gör måste du göra och det jag säger måste jag säga.”

”Så förstår vi varandra”.

”Ja. Så har livet lärt oss något mycket värdefullt och viktigt. Låt oss ta den insikten med oss i alla våra möten. Låt den hindra oss att döma dem som misstar sig, låt den hjälpa oss att förstå dem som kämpar utan att veta vad de kämpar mot”.

”Livet har inte varit rättvist mot oss.. men utan tvekan har vi lärt åtskilligt av varandra.”

”Du talar sanning. Jag är idag en annan än jag var igår och jag har ingen aning hur jag ska gå vidare härifrån. Hur gör vi nu? Hur kan jag någonsin släppa dig igen, nu när vi kommit varandra närmare än någonsin?”

Vi stod vid kanten av den båt prinsens anförvanter låtit förbereda. Den som skulle föra mig hem över havet till de mina. Mellan oss böljade det röda sidenbandet i havsbrisen. Prinsen fattade sina plikters svärd som hängde vid hans sida och blottade dess klinga.

”Ditt hjärtas frihet åter.. ” sa han med en röst så svag att den tycktes sköljas bort av bränningarna runt våra fötter och höjde armen för att skära vårt band itu. Jag skrek och vände mig bort i vånda. Bandet var ögonblickligen försvunnet för vår syn och prinsens svärd skar endast genom luften.

”Vänd dig om så jag kan se!” beordrade min prins och hans röst var vred men sprucken, hans befallning nära att ge vika.

”Nej, jag vägrar!”, trotsade jag förtvivlad. ”Om jag så aldrig mer kan vända mig att se dig igen så ska jag skydda det vi delar med mitt liv!”

Han släppte sitt svärd till marken och omfamnade min skälvande kropp. ”Ve mig för vad jag orsakat, för de plågor jag är för svag att befria dig ifrån och det band jag är alltför rädd att nämna vid dess rätta namn!” Han höll mig hårt medan tidvattnet steg och båten slet i sin förtöjning. Tills slut lyfte han mig över relingen, lossade repet från dess påle och stötte med krafttag ekan ut över vattnet där strömmarna tog emot den och styrde den mot norr.

”Farväl, min kära”, viskade jag med min vänstra hand hårt knuten vid mitt bröst. ”Du behöver inte namnge det. Bara du lovar mig att inte glömma vad det har betytt.” Min båt drev iväg och himlen öppnade sig för regn.

Alanis Morissette - Uninvited

Från soundtracket till Änglarnas stad. Tack till den som påminde mig.

Farväl

Jag skrev vårt farväl redan för länge sedan. Jag skrev det lättsamt och lyckligt för att vi inte skulle förlora oss i rädsla. Jag gav det till dig redan då för att inte låta någon av oss glömma att det var på väg. Idag står jag med mitt ord i ena handen och mitt löfte i den andra och jag håller dem båda. Jag bevarar våra minnen och jag lämnar dig åter till den jord som lånat dig till mig. Tack för att du älskat mig.

Ett Jehovas vittne knackar i sedvanlig ordning på dörren eftersom jag ett par gånger för ofta svarat på deras frågor i dörröppningen. Jag försvinner mentalt till mitt happy place medan hon talar men sugs så tillbaka av en fras som passerar genom dörrspringan.

S: Evigheten finns redan sa du?

JV: Evigheten finns nedlagt i våra hjärtan.

S: Ah.. det var fint.

Vittnet fortsätter prata om hur Adam och Eva tjabblat till det där med evigheten men jag har redan försvunnit bortom hennes räckvidd.

Årets första regnbåge:

Så försökte jag mig på att utforska Cs poetiska sinne.

S: Kom och kolla! Solen lyser genom regnet, det ser ut som att det hänger diamanter på hammocken.

C: Nä.. det tycker inte jag. Jag tycker det ser ut som regndroppar.

Ja, säg den föräldralycka som varar.

Så noga, så noga var jag att separera det fysiska från mina känslor. Så hårt drog jag mina gränser för att skydda min kropp från allt det onda inuti mig och för att låta den få ta emot den närhet som erbjöds utan att värja sig i rädsla för den som gjorde min själ så illa. Så svek jag den också om och om igen och lät den betala förnedringens pris då stoltheten krävde sin vila. Jag klandrade den bittert för sina misslyckanden samtidigt som jag vägrade låta den tala med mitt hjärta.

Nu när jag sett gränserna upplösas omkring mig så öppnade de sig också inuti mig och jag kunde känna hur jag flöt samman med mig själv. Delar av mig som aldrig mötts har fått hälsa och röra varandra. Mitt hjärta har fått leka och min kropp har fått älska, såsom jag aldrig tidigare tillåtit dem. Jag kan inte längre skilja på vad som är vilket, vad som är förnuft och känsla, vad som är min kropp och själ. Känslan tycks ha sprungit vilse i nervsystemets alla vrår och den vill aldrig hitta hem igen. Den är fri.