I stugan stod en middag redan dukad och bägare med vin. Vi åt och drack tills glömskans dimma gömde våra bekymmer och lekte oskyldiga i vår lycka tills natten gled över i gryning. Här, på den enda plats där vi var tillåtna att se dagen och låta den se oss. Här, där inte ens solen kunde flytta tidens hand. Då morgonvinden hälsade de tunna gardinerna i fönstret vaknade jag av ett blygsamt pinglande utanför vårt rum. Jag klev upp och drog försiktigt gardinen åt sida. I trädgården framför stugan satt en liten flicka och lekte med pinglor av silver. Hon rullade dem mellan händerna på röda sidenband och skrattade tysta skratt när de föll ned i gräset mellan hennes korslagda ben. I den märkliga frånvaron av hennes röst tycktes som att de klingande pinglornas melodi var flickans skratt som studsade mot marken.

Jag gick barfota ut i trädgården, satte mig hos flickan och bjöd henne frukt från vårt dignande bord. Hon tog emot gåvan och åt hungrigt frukten medan hon betraktade mig med stora, blå ögon. En mjuk bris lekte med tunna hårslingor över hennes vita panna. ”Vems barn är du och hur hamnade du här?”, undrade jag för mig själv och mindes den väntande kvinnan i skogen. ”Växer barn upp här? Får de någonsin lära sig att tala?”.

När flickan ätit frukten torkade hon sig om munnen på barns vis med baksidan av handen och log blygt. Så lade hon två pinglor i min hand och trädde sidenbandet genom öglorna gjutna på dem. Hon lyfte bandet med båda händerna och skakade det så att pinglorna sjöng. Hon skrattade och jag skrattade tillbaka. Spöklika skratt utan ljud. Flickan knöt den ena änden av bandets runt mitt finger och den andra änden runt sitt eget. Hon reste sig och vände sig bort. I samma ögonblick var hon försvunnen och bandet mellan oss likaså. Häpet såg jag mig omkring men hon var ingenstans att finna. Så hörde jag ljudet av den klingande pinglan och när jag såg åt samma håll stod flickan där igen, skrattande som innan. Det röda bandet böljade mellan våra händer, inte sträckt men inte heller vilande på marken. Flickan såg förväntansfullt på mig, väntade att jag skulle delta i leken. Jag vände mig om, gick genom trädgården, runt hörnet på den lilla stugan. Sidenbandet på mitt finger syntes inte men när jag skakade på handen klingade min pingla. Flickan svarade med sin, kvar på samma ställe där hon stått sist. Jag lutade mig tillbaka för att se runt stugans hörn och mycket riktigt, där var hon. Bandet var längre nu och höll oss fortfarande samman. Märkliga, magiska band!

Flickan vinkade mig till sig och lossade bandet från våra fingrar. Hon gav mig båda ändarna och pekade mot stugands dörr. Hon lade sin handflata mot bröstet och såg teatraliskt lidelsefull ut, så pekade hon igen mot dörren. ”Det är kärlekens osynliga band”, tänkte jag. ”För att vi inte ska tappa bort varandra igen.” Flickans ögon lyste som om hon hört min tanke. Hon gav mig hastigt en slängkyss med den lilla handen, sprang ut ur trädgården och försvann in i skogen.

Jag gick tillbaka in i stugan och väckte min sovande prins. Jag berättade för honom vad som hänt och räckte honom det röda bandets ena fria ände. Han betraktade det länge och lät det glida över det hårda band av guld som redan prydde hans finger. Den tillåtna kärlekens synliga symbol. Jag tog änden ifrån honom och knöt bandet försiktigt runt pekfingret på hand högra hand. Utanför vårt fönster sjöng sommarens fåglar. Han tog den andra fria änden och fäste den runt det minsta fingret på min vänstra hand.

När vi fortsatte vår vandring hand i hand låg bandet blott ett par centimeter långt gömt mellan våra handflator. När han vände sig ifrån mig försvann det ur min syn som om det aldrig varit där men om jag skakade min hand spelade min silverpingla och någonstans i skogen spelade en annan till svar.