Jag har hundra bilder jag skulle kunna beskriva, så vackra så att de gör ont. Men jag vill inte. Människor frågar mig och jag undviker att svara. Jag vill ha dem ifred. Ingen får röra dem än. Ingen får ta på dem, klämma på dem, tala om dem. De är som bubblor i min hand. Genomskinliga och sköra, ofattbara och unika. Och visst är också jag rädd att de ska gå sönder. Spricka mitt i luften som bubblor gör och falla till marken som en trasig droppe. Visst önskar jag att jag kunde bevara dem för alltid, att jag kunde plocka upp dem när jag ville, att jag kunde kliva in i dem och försvinna. Tillbaka till en solvarm rygg, vaggande toner, lekande fåglar, mjuka händer, ledsna ögon, omstörtande ord, doftande hud, skakande ben, viskande läppar, darrande fingrar, tvekande röst, sökande tröst, smärtande bröst, oro, lättnad, lycka, sorg, tacksamhet, utmattning. Allt och om vartannat. Så mycket, så mycket att jag inte kunde beskriva ens om jag ville.

I have a hundred images I could describe, so beautiful they hurt. But I do not want to. People ask and I avoid replying. I want them for myself. No one can touch them yet. No one may hold them, nip at them, talk about them. They are like bubbles in my hand. Transparent and brittle, unbelievable and unique. And yes, also I fear that they will break. Burst in the middle of the air as bubbles do, and fall to the ground as a broken drop. I do wish I could keep them safe forever, that I could pick them up when I wanted to, that I could step into them and disappear. Back to a sunwarm back, cradling tones, playful birds, soft hands, sad eyes, subversive words, fragrant skin, shaking legs, whispering lips, trembling fingers, hesitant voice, searching consolation, chestpain, anxiety, relief, happiness, sadness, gratitude, fatigue. Everything and alternately. So much, so much that I could not describe it even if I wanted to.