Min prins följde mig som han lovat ner till havets strand. Att guida mig var dock inte hans enda uppgift. Han hade ett kungarike att försvara och det kallade på hans uppmärksamhet. Han gick delar av vägen med mödosamma steg och huvudet sänkt. Det var inte svårt för mig att se hur villrådighetens börda tärde på hans energi trots hans tappra försök att hålla sin smärta dold under den tunga brynjan.

”Du sover inte lugnt, älskade. Du ropar efter svar på natten. Jag är så oändligt glad att du valt att följa mig så långt men jag känner din oro och den gör mig ont. En tid kommer när du får vila”, försökte jag till tröst, men hans dystra ögon gav mig inget svar.

”Det som tynger mig kan inte botas med vila”, sa han. ”Här står jag inför konsekvenserna av mina val men hur kommer det sig att det inte känns som att jag fått välja? Om det alternativ jag önskar inte är möjligt, är det då fortfarande ett val? Säg mig, när livet betvingar det djupaste i vår varelse, har vi då någonsin en möjlighet att säga nej? Säg mig, varför innehåller den största lyckan och den mest gruvsamma smärta?”

Så många frågor hade återvänt till vårt sinne då vi lämnat landet mellan bergen och tiden åter flöt förbi.

”Kanske var det människans förbannelse då hon lärde sig tyda tiden”, funderade jag. ”En oundviklig följd av livets eviga cykler. Lyckan är fullkomlig för att den kommer till dig ny och smärtsam för att du vet att den ska lämna dig igen. Åtrån är stark för att du inte vet när du får uppleva den igen. Kärleken är hisnande för att den bär vittnesbörd om sin egen obeständighet. För alltid är inget annat än en dröm. Vi ska vara tacksamma för ögonblicket du och jag. Hade du stannat hos mig hade glansen i mina lockar bleknat och min röst hade inte längre förtrollat dig. Min beröring skulle inte längre få din hud att rysa och och det du uppskattar hos mig skulle blandas ut med det som retar dig. Sådan är passionen. Het och hastig, intensiv och flyktig.”

Han betraktade mig tyst när jag talade, hans blick färgad av tvivel. ”För vem talar du, kära vän? Vems sanning använder du som din? Är det verkligen det här du väljer att tro på?”

”Säg mig, prins, om den sanning jag önskar inte är möjlig, är det då fortfarande ett val? Det du gör måste du göra och det jag säger måste jag säga.”

”Så förstår vi varandra”.

”Ja. Så har livet lärt oss något mycket värdefullt och viktigt. Låt oss ta den insikten med oss i alla våra möten. Låt den hindra oss att döma dem som misstar sig, låt den hjälpa oss att förstå dem som kämpar utan att veta vad de kämpar mot”.

”Livet har inte varit rättvist mot oss.. men utan tvekan har vi lärt åtskilligt av varandra.”

”Du talar sanning. Jag är idag en annan än jag var igår och jag har ingen aning hur jag ska gå vidare härifrån. Hur gör vi nu? Hur kan jag någonsin släppa dig igen, nu när vi kommit varandra närmare än någonsin?”

Vi stod vid kanten av den båt prinsens anförvanter låtit förbereda. Den som skulle föra mig hem över havet till de mina. Mellan oss böljade det röda sidenbandet i havsbrisen. Prinsen fattade sina plikters svärd som hängde vid hans sida och blottade dess klinga.

”Ditt hjärtas frihet åter.. ” sa han med en röst så svag att den tycktes sköljas bort av bränningarna runt våra fötter och höjde armen för att skära vårt band itu. Jag skrek och vände mig bort i vånda. Bandet var ögonblickligen försvunnet för vår syn och prinsens svärd skar endast genom luften.

”Vänd dig om så jag kan se!” beordrade min prins och hans röst var vred men sprucken, hans befallning nära att ge vika.

”Nej, jag vägrar!”, trotsade jag förtvivlad. ”Om jag så aldrig mer kan vända mig att se dig igen så ska jag skydda det vi delar med mitt liv!”

Han släppte sitt svärd till marken och omfamnade min skälvande kropp. ”Ve mig för vad jag orsakat, för de plågor jag är för svag att befria dig ifrån och det band jag är alltför rädd att nämna vid dess rätta namn!” Han höll mig hårt medan tidvattnet steg och båten slet i sin förtöjning. Tills slut lyfte han mig över relingen, lossade repet från dess påle och stötte med krafttag ekan ut över vattnet där strömmarna tog emot den och styrde den mot norr.

”Farväl, min kära”, viskade jag med min vänstra hand hårt knuten vid mitt bröst. ”Du behöver inte namnge det. Bara du lovar mig att inte glömma vad det har betytt.” Min båt drev iväg och himlen öppnade sig för regn.

Alanis Morissette - Uninvited

Från soundtracket till Änglarnas stad. Tack till den som påminde mig.

Farväl

Jag skrev vårt farväl redan för länge sedan. Jag skrev det lättsamt och lyckligt för att vi inte skulle förlora oss i rädsla. Jag gav det till dig redan då för att inte låta någon av oss glömma att det var på väg. Idag står jag med mitt ord i ena handen och mitt löfte i den andra och jag håller dem båda. Jag bevarar våra minnen och jag lämnar dig åter till den jord som lånat dig till mig. Tack för att du älskat mig.