Inlägg publicerade under kategorin Bildhistoriskt
Plötsligt hör jag min mammas röst tala om Gud genom min mun då jag besvarar den fråga jag själv ställde till min konfirmationspräst som 14-åring. Jag stannar upp och ser ännu en tråd knytas ihop. Hm.
Jag funderar över min mammas tvärsäkra tro och min pappas lika obstinata ateism. Jag funderar över min mammas rigida fördömande som håller henne i en säker bubbla som avskiljer henne från omvärlden och min pappas andlighet utan riktning som förirrade honom långt från sina rötter och kostade honom hans familj. Jag ser två separata händer på samma barnakropp och hjärtat som förenar dem och jag är glad.
I sitt avskedsbrev ber min pappa oss alla om förlåtelse för att han inte förstått hur han skulle visa oss sin kärlek. Jag stödjer er från andra sidan om ni vill, skriver han. Bara om ni vill. Jag ser på de spretiga bokstäverna i hans namn som han med möda präntat ned i botten på brevet med sin av dubbla stroke olydiga hand. Jag ser honom sträcka den darrande handen emot mig genom pappret, genom tiden, genom döden. Jag tvekar några ögonblick och sedan kan jag ta den. Du får komma hit nu, pappa. Välkommen hem.
En liten hand i en lite större hand.
Jag och C och hans vänskapsband.
Jo jag vet att det är suddigt, men för en 6-årig fotograf med en mobilkamera måste jag säga att jag är nöjd. Mormors ros i mammas händer.
God sommarnatt.
Min mammas första kärlek. De sällskapade i fem år mellan 1956-1961. Trogna tidens tradition var de tillåtna att kramas och kyssas men icke mer och under inga omständigheter fick de tillbringa nattetid i samma rum. Vid övernattningsbesök hölls de därför strängt åtskilda. Jojo, det finns ingen säkrare metod än avhållsamhet. Som 19-åring skrev min mamma en kärleksdikt till honom på franska, uppmanad att tillämpa språket av sin lärarinna. Min bror tonsatte dikten 1998 och min mamma sjöng den för sin nuvarande make på deras bröllop samma år. Relationen mellan min mamma och hennes älskade (som för övrigt ser ut som en ung Percy Nilegård) avslutades på uppmaning av den frikyrkliga församling som inte ansåg att min mamma var andlig nog för att passa herren i fråga.
Toi
Je te trouvé
mon Désir mon Veux
Toi qui peux me donner
tout-ce que je veux
Mais comment
comment est-ce que possible
tout cela?
Peut-être que notre Seigneur
de sa grande faveur
M’a ouvert mes eux
pour aimé de tout ma ferveur
Toi, seulement
Toi
Till historien kommer ytterligare en viktig detalj. Sommaren 2008 kommer en man och hans hustru gående längs uppfarten till min mammas barndomshem som hon numera underhåller för kommande generationers bruk. Min mammas make känner igen mannen från ett fotografi i huset, mamma själv kan inte se vem mannen är och tappar hakan då han presenterar sig som hennes svunna fästman. Efter 47 år dyker han upp för att få träffa henne igen då han fått veta att han med största sannolikhet snart kommer att avlida i väntan på en ny lever. Efter 47 år minns han henne ännu och undrar över hennes liv och väl. Även min mamma hade önskat få se honom igen och historierna om honom har levt kvar genom alla år och äktenskap.
Jag förundras och funderar fortfarande över hur hjärtat aldrig glömmer.
Svensk översättning:
Jag har funnit Dig min älskling
Du som ger mig allt jag önskar
Men hur är allt detta möjligt?
Månne Herren i sin stora godhet
ha öppnat mina ögon
För att kunna älska Dig av hela mitt hjärta
Dig – bara Dig
Så kan det se ut en dag i maj med centrala stan snett bakom ryggen och en av norrlands älvar i blickfånget. Nog bor vi allt bra vackert.
Påminner mig om rosa kvällar i augusti.
Så ser det ut när man svävar på små rosa moln?
Det är luftföroreningar, svarar min rationella mor.
I mitten av mars hämtade min son upp mig från sängen:
"Du måste komma och titta mamma! Se, himlen är så fin!"
Igår knackade han på dörren (eftersom han var på pappas vecka och då knackar man hos mamma):
"Jag ville bara sjunga en sång för dig!" Han sjöng, glömde bort texten, gömde sig generad bakom badrumsdörren och började om. Sedan gick han, lycklig.
Han har lärt sig tala med mig på mitt språk.
Himlen över Tomtebo den 17 augusti 2008 kl 20:55
Jag har turen att bo på en plats i min stad där promenader är en fröjd såväl sommar som vinter. Min granne brukar släpa ut mig titt som tätt om jag inte själv tar initiativet. När vi går över slätten där bygget ännu bara börjat viner vinden hotfullt om öronen. Många gånger har jag gömt mig i kapuschongen där ute för målet på andra sidan är värt strapatsen över tundran. Parken vid sjön är numera upplyst med både lyktor och trädgårdsbelysning.
Förra helgen var jag ute i två timmar. Det var nästan snöstorm och hårda små flingor sved i ögonen men jag var varm inne i min jacka. När jag till slut kom hem kunde jag knappt röra mig och jag hade träningsvärk i tre dagar. Mm, det var underbart. Dessutom fick en helt sagolikt french hotdog på macken. Killen i kassan hade av misstag tagit fel senap och det blev en kulinarisk upplevelse för mig. Söt-stark. Tänk vad de små oväntade detaljerna kan göra.
Tänk ändå så väl man minns varje rum och varje vrå i de hem där man har bott. Hur man skulle kunna rita upp en planlösning över varje lägenhet, varje hus. Hur minnen sitter i i varje rum som spöken och väntar på besök. Hur man kan vandra tillbaka in genom gamla dörrar.
Framför radhuset på Mariehem möter jag mig själv på gräsmattan framför huset. Den är bara två kvadratmeter och den lilla flickan försöker tappert klippa den med köksaxen. Jag kliver upp på stentrappan och ringer på klockan. 6 F. Mamman öppnar, visar mig artigt in i hallen. Telefonen på hallbordet ringer, mamman gråter och låser in sig själv på toaletten till höger om tamburen. Besökarna kliver förvirrat tillbaka, de får komma på visning en annan dag. Jag vänder mig till vänster, går in i köket. Familjen äter middag på bruna glastallrikar. Flickan sitter tyst med händerna i knät. Plötsligt reser sig pappan i vredesmod, tar sin tallrik i handen och kastar den över bordet. Den krossas mot väggen och glaset regnar över barnen.
Jag går vidare genom köket. Storebror gör en charad, håller sig om foten som att det gör ont. Han försöker lära flickan vad ”jag” heter på engelska. Mamman gör efterrätt i ugnen. Rostade havreflingor med lingonsylt och grädde. Jag passerar ut genom gången till vardagsrummet. Flickan springer skrikande förbi mig och pojken jagar henne med en stekpanna.
Den är het! väser han, fast den inte är det och flickan flyr.
Pappan spelar piano, mamman sjunger. I rummet står en grön tresittssoffa som vetter mot panoramafönstret. En liten råtta springer i soffan, flickan försöker fånga den, håller den i svansen och svansen lossnar. Förskräckt står hon med den blodiga svansen i handen.
Vad har jag gjort? De gör så, säger pojken.
Bredvid soffan står en fåtölj i rotting. Flickan sitter hopkrupen där, med stora röda hörlurar på sig. Hon sjunger Carolas julvisor och ser ut över ängarna och berget bakom radhuset. Plötsligt är det tidigt på morgonen. Hon ser solen gå upp.
Ssssch! säger mamman. Vi får inte väcka pappa, vi måste gå innan han vaknar. Varför? Hon frågar inte.
Jag vänder mig om, går ut ur vardagsrummet igen, passerar sovrummet flickan delat med sin mamma sedan hon föddes. Där inne finns inga leksaker. Dörren är stängd. Så hörs ett tjut och dörren slits upp. Mamman skriker, gråter, pekar på sitt ben. Benet blöder.
Se vad han gjorde, se vad din pappa gjorde! Flickan stirrar, vill inte stirra, tittar bort.
Jag går försiktigt nedför trappan till undervåningen. Flickan smyger förbi mig på trappstegen. Vassa ord studsar mellan väggarna. Mamman och pappan tycker inte om varandra. Flickan tassar snabbt genom allrummet. På bordet ligger ett stort pussel. 1000 bitar, 5000 bitar? Det har tagit lång tid att lägga. Mamman är arg, river tag i pusslet och kastar det på golvet. Bitar flyger. Jag ser mot storasysterns rum. Där finns ingen storasyster men rummet doftar av parfym. Under täcket gömmer sig flickan från de hårda orden som mullrande rinner nedför trappan. Hon gråter efter syster på kudden som blir blöt.
Till höger ser jag in storebrors rum. Han vinkar in mig, stänger dörren. Väggarna är täckta av små teckningar av bär och träd och blommor. På varje teckning stå ett ord på ett främmande språk. Jag känner igen bilden på rönnbär. Sorbus aucuparia. Ett koger med bilar, en stjärnkarta. Pojken visar flickan hemliga saker. Flickan skrattar. Jag går ut, de märker ingenting.
I rummet bredvid pojken sover pappan. Rummet är litet, det doftar av mocka och otvättade lakan. Pappan sitter vid sitt skrivbord, mycket papper, mycket böcker. Han vill vara ensam där. Flickan kliver blygt in, gömmer något bakom ryggen. Pappan frågar vad det är. Han får en tomte, gjord av en träbit, bomull och rött tomtetyg.
Tack, säger pappan, du har gett mig en förut.
Flickan tittar förvånat på hyllan där en likadan tomte står.. ja. Han har fått en förut. Pappan tar fram två på julen, varje år, resten av alla år, då flickan bara hälsar på ibland.
Jag backar ut, går upp för trappan igen. Huset töms på möbler. Pappan tar pojken med sig för att han vill ha en. Systern har redan flyttat. Flickan gav henne en rosa hushållspappersrulle och en diskbortse i flyttpresent. Vi går ut och låser dörren för sista gången. Flickan håller mamman i handen, lämnar huset där skriken och familjen bor.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 | 7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
|||||
|