psykologen

Inlägg publicerade under kategorin Bildhistoriskt

Av Psykologen - 2 juli 2012 20:57

Den lilla flickan i täcket har fått en röst och det är en vacker röst. Ibland är det som att den ekar mot mig, som en skärva av mig egen röst som någon grång brutits lös och flugit vilse och nu hittat hem igen. Eller så är det jag hör tråden som tidigare släpat efter, en tråd som ropar efter sin andra ände, en tråd som i själva verket är den som binder oss samman.


Farmor. Pappa. Jag. Lillasyster.


Vi har alla tappats bort någon gång. Vår historia har fragmenterats. Vi har alla blivit udda fåglar eftersom vi inte hört varandra sjunga. Inte förrän nu.


 

ANNONS
Av Psykologen - 20 juni 2012 11:35

 


Det här är min farmor Ingrid och hennes man Gunnar då de gifte sig 1930. Jag hittade det här fotot bakom ett foto av mig som liten i min pappas sommarstuga. Det är jag som ansvarar för underhållet av stugan sedan pappa dog 2007. Ingen annan i familjen bor någonstans i närheten. Det jag lägger märke till på bilden är hur glad hon verkar vara, hur lik mig hon är, och vilken enorm blombukett hon har. Jag lägger också märke till årtalet. Min pappa föddes i april 1930, han var ett barn utanför äktenskapet, ett barn som inte fick synas. Farmor skickades att gömma sig i Stockholm under sin graviditet för att inte dra skammen över familjen.


Gunnar är inte barnets pappa och inte min farfar. Ingrid träffade min farfar under en studieresa i Paris där han målade och hon läste design. Min far var alltså sprungen ur den tillfälliga passionen. När jag ser buketten undrar jag om den döljer en familjehemlighet som denna. Det är oavsett mycket vacker. Ingrid och Gunnar fick också egna barn. De fick bland annat en son som sedemera blev psykolog. Allt hänger ihop under himlen.


Min far var alltid något av en udda fågel, brättade styvbrodern på begravningsfikat. Han gick gärna sin egen väg. Jo, nog vet vi det, vi hans barn. Vi var sällan mer än besökare på den vägen. Jag har många gånger undrat vad pappa hade kunnat berätta för mig och livet och kärleken om han hunnit, om han väntat till jag blev vuxen. När jag ser på min farmor undrar jag detsamma och jag har en bestämd känsla av att vi skulle förstått varandra, alla tre.

ANNONS
Av Psykologen - 13 augusti 2011 10:33

Hahaha! Jag får mig ett gott skratt då jag läser följetongen om Andy som utspelade sig här i bloggen för tre år sedan, synnerligen välskriven. Jag borde kanske bjuda in de två herrarna igen, eller besöka dem. Min bror har varit en säker källa till underhållning hela mitt liv. Han har också bitvis varit en plåga. Så kanske det är med bröder.


När jag var liten hade min bror utarbetat tre favoritplågor som han utsatte sin lillasyster för med ivrig entusiasm:


1. Stekpannan. Han tog en kall stekpanna från grytskåpet, jagade mig runt i radhuset med den under det hätska utropet; ”den är het! den är het!”, vilket jag förstås trodde på mindre än 8 år fyllda, och skräckslagen flydde till säkerheten i ett annat rum eller helst hos min smått irriterade mamma. 


2. Handen. Han spärrade upp sin hand och daskade till mig i ryggen då jag inte hade någon tröja på mig vilket fick ett rött handavtryck att framträda på min nakna hud, vilket han stolt upplyste mig om.


3. Tafset. Han utförde något slags mellanting mellan att killa och klösa min handflata med sina nedbitna fingernaglar viket han med ett pillemariskt ansiktsuttryck kallade för att han ”tafsade” på sin lillasyster. Jag hade ingen aning om den verkliga innebörden i detta uttryck eller varför det skulle vara så roligt men jag accepterade det eftersom det var ett förhållandevis harmlöst bus som för en gång skull inte gjorde ont eller innehöll ett hot om att det skulle göra ont.


Förutom att på detta sätt utsätta mig för smärtsamma experiment för att ta reda på konsekvensen var min bror alltid en teaterapa. Han gjorde miner, skämtade, lärde mig engelska ord genom charader. Han var också i mina ögon ett kreativt geni och täckte sitt rum med ritade bilder ur svensk flora, stenåldersföremål han egenhändigt tillverkat på läger och planscher på solsystemet. Det var ett äventyr att få komma in på hans rum.


Hans värld var som en annan värld och så är det än idag.


Samhället har ett namn för människor som lever i sin egen värld och det namnet tillföll till slut även min bror. Jag hoppas och tror inte att det stör honom. Han visste redan att han var ett unikum och jag får för mig att han stormtrivs med just den idén.


  

Min bror, då jag var tre år och han var tio, eller någonstans därikring.

Av Psykologen - 18 november 2010 13:15

Plötsligt hör jag min mammas röst tala om Gud genom min mun då jag besvarar den fråga jag själv ställde till min konfirmationspräst som 14-åring. Jag stannar upp och ser ännu en tråd knytas ihop. Hm.


Jag funderar över min mammas tvärsäkra tro och min pappas lika obstinata ateism. Jag funderar över min mammas rigida fördömande som håller henne i en säker bubbla som avskiljer henne från omvärlden och min pappas andlighet utan riktning som förirrade honom långt från sina rötter och kostade honom hans familj. Jag ser två separata händer på samma barnakropp och hjärtat som förenar dem och jag är glad.


I sitt avskedsbrev ber min pappa oss alla om förlåtelse för att han inte förstått hur han skulle visa oss sin kärlek. Jag stödjer er från andra sidan om ni vill, skriver han. Bara om ni vill. Jag ser på de spretiga bokstäverna i hans namn som han med möda präntat ned i botten på brevet med sin av dubbla stroke olydiga hand. Jag ser honom sträcka den darrande handen emot mig genom pappret, genom tiden, genom döden. Jag tvekar några ögonblick och sedan kan jag ta den. Du får komma hit nu, pappa. Välkommen hem.


Min pappa vid Anapurnas 8000-meterstoppar i Himalaya.

Nära himlen. 

Av Psykologen - 18 maj 2010 18:34

Senaste gången jag träffade min pappas yngsta dotter och min halvsyster var hon 8 år gammal. Det var 12 år sedan. Senaste gången jag pratade med henne var när jag hälsade på min pappa på västkusten och jag fick prata med henne i telefonen. Det var 5 år sedan. När min pappa dog kom inte min lillasyster till begravningen. Ingen vet riktigt varför men alla antog att det var för jobbigt för henne. Det var nu snart 3 år sedan. Ingen har lyckats få kontakt med henne sedan dess. Så plötsligt, för ett par dagar sedan, hittade jag någon med hennes namn på Facebook och idag bekräftade hon min vänskapsansökan. Ja, det är ett senmodernt vardagsmirakel.


Lillasyster 1995

Av Psykologen - 10 oktober 2009 15:27


  


En liten hand i en lite större hand.

Jag och C och hans vänskapsband.

Av Psykologen - 3 augusti 2009 00:22



Jo jag vet att det är suddigt, men för en 6-årig fotograf med en mobilkamera måste jag säga att jag är nöjd. Mormors ros i mammas händer.


God sommarnatt.


Av Psykologen - 26 juli 2009 23:32

Min mammas första kärlek hette Lindorf. De sällskapade i fem år mellan 1956-1961. Trogna tidens tradition var de tillåtna att kramas och kyssas men icke mer och under inga omständigheter fick de tillbringa nattetid i samma rum. Vid övernattningsbesök hölls de därför strängt åtskilda. Jojo, det finns ingen säkrare metod än avhållsamhet. Som 19-åring skrev min mamma en kärleksdikt till Lindorf på franska, uppmanad att tillämpa språket av sin lärarinna. Min bror tonsatte dikten 1998 och min mamma sjöng den för sin nuvarande make på deras bröllop samma år. Relationen mellan min mamma och Lindorf (som för övrigt ser ut som en ung Percy Nilegård) avslutades på uppmaning av den frikyrkliga församling som inte ansåg att min mamma var andlig nog för att passa herren i fråga.


Toi

Je te trouvé

mon Désir mon Veux

Toi qui peux me donner

tout-ce que je veux

Mais comment

comment est-ce que possible

tout cela?

Peut-être que notre Seigneur

de sa grande faveur

M’a ouvert mes eux

pour aimé de tout ma ferveur

Toi, seulement

Toi 


Till historien kommer ytterligare en viktig detalj. Sommaren 2008 kommer en man och hans hustru gående längs uppfarten till min mammas barndomshem som hon numera underhåller för kommande generationers bruk. Min mammas make känner igen mannen från ett fotografi i huset, mamma själv kan inte se vem mannen är och tappar hakan då han presenterar sig som hennes svunna fästman. Efter 47 år dyker Lindorf upp för att få träffa henne igen då han fått veta att han med största sannolikhet snart kommer att avlida i väntan på en ny lever. Efter 47 år minns han henne ännu och undrar över hennes liv och väl. Även min mamma hade önskat få se honom igen och historierna om honom har levt kvar genom alla år och äktenskap.


Jag förundras och funderar fortfarande över hur hjärtat aldrig glömmer.


Svensk översättning:

Jag har funnit Dig min älskling

Du som ger mig allt jag önskar

Men hur är allt detta möjligt?

Månne Herren i sin stora godhet

ha öppnat mina ögon

För att kunna älska Dig av hela mitt hjärta

Dig – bara Dig


Videoklippet är en skakig (och så lång som telefonminnet tillåter) mobilkamerainspelning av mamma när hon sjunger sången i Skogstibble kyrka. Min bror Nils vid pianot.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se