En liten hand i en lite större hand.

Jag och C och hans vänskapsband.

Jo jag vet att det är suddigt, men för en 6-årig fotograf med en mobilkamera måste jag säga att jag är nöjd. Mormors ros i mammas händer.

God sommarnatt.

Så kan det se ut en dag i maj med centrala stan snett bakom ryggen och en av norrlands älvar i blickfånget. Nog bor vi allt bra vackert.

Påminner mig om rosa kvällar i augusti.

Så ser det ut när man svävar på små rosa moln?

Det är luftföroreningar, svarar min rationella mor.

I mitten av mars hämtade min son upp mig från sängen:

"Du måste komma och titta mamma! Se, himlen är så fin!"

Igår knackade han på dörren (eftersom han var på pappas vecka och då knackar man hos mamma):

"Jag ville bara sjunga en sång för dig!" Han sjöng, glömde bort texten, gömde sig generad bakom badrumsdörren och började om. Sedan gick han, lycklig.

Han har lärt sig tala med mig på mitt språk.

Himlen över Tomtebo den 17 augusti 2008 kl 20:55

Jag har turen att bo på en plats i min stad där promenader är en fröjd såväl sommar som vinter. Min granne brukar släpa ut mig titt som tätt om jag inte själv tar initiativet. När vi går över slätten där bygget ännu bara börjat viner vinden hotfullt om öronen. Många gånger har jag gömt mig i kapuschongen där ute för målet på andra sidan är värt strapatsen över tundran. Parken vid sjön är numera upplyst med både lyktor och trädgårdsbelysning.

Förra helgen var jag ute i två timmar. Det var nästan snöstorm och hårda små flingor sved i ögonen men jag var varm inne i min jacka. När jag till slut kom hem kunde jag knappt röra mig och jag hade träningsvärk i tre dagar. Mm, det var underbart. Dessutom fick en helt sagolikt french hotdog på macken. Killen i kassan hade av misstag tagit fel senap och det blev en kulinarisk upplevelse för mig. Söt-stark. Tänk vad de små oväntade detaljerna kan göra.

Tänk ändå så väl man minns varje rum och varje vrå i de hem där man har bott. Hur man skulle kunna rita upp en planlösning över varje lägenhet, varje hus. Hur minnen sitter i i varje rum som spöken och väntar på besök. Hur man kan vandra tillbaka in genom gamla dörrar.

Framför radhuset på Mariehem möter jag mig själv på gräsmattan framför huset. Den är bara två kvadratmeter och den lilla flickan försöker tappert klippa den med köksaxen. Jag kliver upp på stentrappan och ringer på klockan. 6 F. Mamman öppnar, visar mig artigt in i hallen. Telefonen på hallbordet ringer, mamman gråter och låser in sig själv på toaletten till höger om tamburen. Besökarna kliver förvirrat tillbaka, de får komma på visning en annan dag. Jag vänder mig till vänster, går in i köket. Familjen äter middag på bruna glastallrikar. Flickan sitter tyst med händerna i knät. Plötsligt reser sig pappan i vredesmod, tar sin tallrik i handen och kastar den över bordet. Den krossas mot väggen och glaset regnar över barnen.

Jag går vidare genom köket. Storebror gör en charad, håller sig om foten som att det gör ont. Han försöker lära flickan vad ”jag” heter på engelska. Mamman gör efterrätt i ugnen. Rostade havreflingor med lingonsylt och grädde. Jag passerar ut genom gången till vardagsrummet. Flickan springer skrikande förbi mig och pojken jagar henne med en stekpanna.

Den är het! väser han, fast den inte är det och flickan flyr.

Pappan spelar piano, mamman sjunger. I rummet står en grön tresittssoffa som vetter mot panoramafönstret. En liten råtta springer i soffan, flickan försöker fånga den, håller den i svansen och svansen lossnar. Förskräckt står hon med den blodiga svansen i handen.

Vad har jag gjort? De gör så, säger pojken.

Bredvid soffan står en fåtölj i rotting. Flickan sitter hopkrupen där, med stora röda hörlurar på sig. Hon sjunger Carolas julvisor och ser ut över ängarna och berget bakom radhuset. Plötsligt är det tidigt på morgonen. Hon ser solen gå upp.

Ssssch! säger mamman. Vi får inte väcka pappa, vi måste gå innan han vaknar. Varför? Hon frågar inte.

Jag vänder mig om, går ut ur vardagsrummet igen, passerar sovrummet flickan delat med sin mamma sedan hon föddes. Där inne finns inga leksaker. Dörren är stängd. Så hörs ett tjut och dörren slits upp. Mamman skriker, gråter, pekar på sitt ben. Benet blöder.

Se vad han gjorde, se vad din pappa gjorde! Flickan stirrar, vill inte stirra, tittar bort.

Jag går försiktigt nedför trappan till undervåningen. Flickan smyger förbi mig på trappstegen. Vassa ord studsar mellan väggarna. Mamman och pappan tycker inte om varandra. Flickan tassar snabbt genom allrummet. På bordet ligger ett stort pussel. 1000 bitar, 5000 bitar? Det har tagit lång tid att lägga. Mamman är arg, river tag i pusslet och kastar det på golvet. Bitar flyger. Jag ser mot storasysterns rum. Där finns ingen storasyster men rummet doftar av parfym. Under täcket gömmer sig flickan från de hårda orden som mullrande rinner nedför trappan. Hon gråter efter syster på kudden som blir blöt.

Till höger ser jag in storebrors rum. Han vinkar in mig, stänger dörren. Väggarna är täckta av små teckningar av bär och träd och blommor. På varje teckning stå ett ord på ett främmande språk. Jag känner igen bilden på rönnbär. Sorbus aucuparia. Ett koger med bilar, en stjärnkarta. Pojken visar flickan hemliga saker. Flickan skrattar. Jag går ut, de märker ingenting.

I rummet bredvid pojken sover pappan. Rummet är litet, det doftar av mocka och otvättade lakan. Pappan sitter vid sitt skrivbord, mycket papper, mycket böcker. Han vill vara ensam där. Flickan kliver blygt in, gömmer något bakom ryggen. Pappan frågar vad det är. Han får en tomte, gjord av en träbit, bomull och rött tomtetyg.

Tack, säger pappan, du har gett mig en förut.

Flickan tittar förvånat på hyllan där en likadan tomte står.. ja. Han har fått en förut. Pappan tar fram två på julen, varje år, resten av alla år, då flickan bara hälsar på ibland.

Jag backar ut, går upp för trappan igen. Huset töms på möbler. Pappan tar pojken med sig för att han vill ha en. Systern har redan flyttat. Flickan gav henne en rosa hushållspappersrulle och en diskbortse i flyttpresent. Vi går ut och låser dörren för sista gången. Flickan håller mamman i handen, lämnar huset där skriken och familjen bor.

 Meryl som ung och äldre

Jaja så somliga tycker att vi är lika, döm själv

Meryl Streep fyller 60 år nästa år och om jag sparar ut håret kanske jag också kan se ut som hon gör i Mamma Mia då jag är lika gammal. Kanske ska jag också bosätta mig på en medelhavsö och sjunga en smäktande version av The winner takes it all med bittert hjärta och hålla för öronen då min Pierce Brosnan look-a-like brölar tillbaka på klippsluttningen mellan sina reklamtagningar för Loreals hudkräm för åldrande män. Because I'm worth it.

 Brööööööl!

Nej men! Det ser preciiiiis ut som din syster på TV! vrålar Moder Svea i extas från vardagsrummet.

Vem var på TV?

Kitty Jutbring. Jovars.. nog såg min syster ut sådär alltid. För 20 år sedan. Numera färgar hon håret brunt, jobbar extra som personlig tränare på SATS, hanterar sin syster som en liten vante och delar ut en verbal käftsmäll till den som opponerar sig. Ok.. det gjorde hon för 20 år sedan också. Vissa saker förändras ej.