Några samlade observationer, utan djupare efterforskning.

När jag söker jobb inom privat företagshälsovård inser jag att psykologer generellt inte verkar jobba där. Företagen består av beteendevetare, coacher och en och annan sjuksköterska, sjukgymnast eller liknande. Ibland finns en psykolog med ansvar för ett enormt upptagningsområde.

Jag träffar en före detta klasskamrat från gymnasiet som jobbar med arbetsrehabilitering. Nej, säger han, vi har ingen specialistkompetens anställd. Sådana tjänster köper man in. Jahapp. (Från?)(Det borde jag ha frågat.)

På mitt jobb finns inget avtal med någon företagshälsovård eller arbetsrehabilitering. Medarbetare med ryggproblem är ganska vanligt. Ofta något äldre (läs 25+) medarbetare som står ofta på samma station. Av någon anledning tränar de inte på fritiden trots att de har ett fysiskt slitsamt jobb och så får de ont. Stressproblematik är mycket vanligt, framför allt bland arbetsledare. Företaget lär inte ut någon som helst stresshanteringsstrategi med undantag för imperativen Planera! Var förberedd! Lös problemet nu och i framtiden! Psykisk ohälsa uppträder då och då. Ångestsyndrom och depressioner ibland kopplat till missbruk eller ätstörningar. Ingen förstår vad det är, förvirring uppstår och chefer tycker det är besvärligt att ta i.

Finns ett behov av företagshälsovård i verksamheten? Enbart en siffra är tillräcklig för att motivera något liknande: sjukfrånvarostatistiken. På en arbetsplats med hög personalomsättning och en stor majoritet ungdomar tolkas siffrorna dock oftast som dålig arbetsmoral och bakfyllefrånvaro. Slutsatsen bygger ofta på upprepad erfarenhet av mystiska sjukanmälningssamtal från deltidsanställda vilket utgör majoriteten av anmälningarna. Här tycks dock ske ett logiskt felslut då den stora kostnaden ligger i frånvaron hos de heltidsarbetande som mer sällan sjukanmäler sig men av mer allvarliga skäl. Det här är ett problem.

Jag har kompetensen för att göra den här typen av analyser och skulle kunna peka ut vägen mot vettiga lösningar. Men var ska jag jobba för att få göra det? Ska jag söka anställning hos Försäkringskassan, Sveriges mest hatade och beroendebindande myndighet? Ska jag sikta mot något slags departement? Var ska jag börja då alla säger nej tyvärr, vi har inte råd med dig?

Dolph Lundgren om att leva i distansförhållande:

Man har inte den där riktiga närheten till den personen och då får man inte det riktiga stödet på riktigt liksom. Du är ändå liksom själv.

Och det får jag liksom hålla med om. Så är det.

Inatt drömde jag att världen gick under. Jag drömde att vår stad sköljdes över av vatten och att jag samlade på mig värdesaker i mitt hus. Jag drömde att vattnet steg och jag förstod att jag skulle drunkna för att jag valt fel. Jag kommer inte ut nu, tänkte jag, jag har väntat för länge och det är mitt eget fel. Jag drog efter andan, vatten och sand steg över dörrkarmen, och drömmen slocknade.

I nästa dröm var jag någon annanstans med vetskap om vad som skulle ske. Vi ger oss av nu, sa jag till min bästa vän, och vi vill att du kommer med oss. Hon sa nej och jag förstod att det var slutet.