Sedan slutet på sommaren går jag en mindfulnessinstruktörskurs 25 mil norrut. Gruppen möts en gång i månaden och förväntas däremellan följa ett meditationsprogram. Det är nödvändigt att genomföra hela programmet, menar ledaren. Hur ska ni annars kunna motivera andra att göra så? Jo, det är ju sant. Ändå hade jag massor av anledningar att slarva mig igenom drygt halva kursen. För komplicerat, för mycket att göra, för svårt, inte rätt övningar för mig, bla bla bla.

Vid senaste träffen bestämde jag mig för att sluta larva runt och faktiskt ta saken på allvar. Sagt och gjort, varje liten meditation står nu i kalendern. Inplanerad för att inte missas. En av de längre övningarna (20 minuter) har jag lagt in på morgonen. Oftast efter frukost med det varierar. Om jag är hemma gör jag den klockan 8. I onsdags skulle jag vara på handledning halv 9 och lämna barnen 8 på skolan. Då gick jag till handledningsrummet i förväg och gjorde yoga-övningen där. Jag stod på alla fyra då min något överaskade handledare dök upp. I morse klev jag upp en halvtimme tidigare, kl 6, för att hinna genomföra samma övning eftersom vi skulle starta kl 8 på skolan. Jag ligger in en extra på lunchen. För att jag behöver och gillar just den.

Det går om man bestämmer sig. Precis som med allt annat.

Efter en veckas kompromisslöshet har jag för första gången på flera år upplevt vad det är att vara pigg och fräsch kl 15 en eftermiddag trots att jag klivit upp 0630. Det verkar som att varje meditation har ungefär samma effekt som en kopp kaffe. Utan slaggprodukterna. Det här är precis vad jag suttit med hjärnskadade patienter och tjatat om. Planerad vila. Aktiv vila. Att vila förebyggande syfte. Flera gånger per dag. Du måste. Så är det bara. Du orkar inte annars.

Det funkar.

Det är det ena.

Det andra är andrummet. Korta, tre minuter långa meditationer som har ett något annorlunda syfte. Det går inte att skylla på tidsbrist för att undvika andrum. Man kan om inte annat göra dem varje gång man går på toaletten. Det var Ps idé. Ypperlig idé. Andrummet handlar om att kliva ur autopiloten, att ta en kort stund bara för att lägga märke till vad man egentligen sysslar med just då. Det är märkvärdigt hur mycket tankar som hinner ta över under ett toalettbesök. Det är märkvärdigt hur ofta jag är irriterad. Eller orolig. Nästan varje gång. Inte lika trött länge. Men om jag märker att jag är det kan jag välja en längre övning, en kaffekoppsövning, en reboot.

Det är precis det som är grejen. Vilket?

Om jag märker (...) kan jag välja.

Det.

Om jag inget märker får jag inget välja.

Något annat spännande är att mamma berättat över bulldegen att min pappa sysslade med transcendental meditation, något han började med när jag föddes. Se där ja. Så såddes det fröet. Tack för det, pappan.

Astrid Seeberger funderar i sin bok Den skamlösa nyfikenheten bland (mycket) annat kring huruvida konst ökar vår förmåga till empati och nämner flera ökända diktatorer som motexempel. Hur kan vi förstå att dessa tyranner också skapar underbar konst? Blir vi mer empatiska av att konsumera grymma berättelser?

Jag tänker att konst inte alls behöver handla om empati. Konst är retorik. Konst handlar om att beröra och förflytta, om att sticka in handen bakom vårt förstånd, om att framföra mening på ett sätt som inte går att förneka. För detta krävs skicklighet och kanske också förståelse, men inte nödvändigtvis medkänsla. Och jag tänker att vi förleds när vi tar för givet att det vackra är gott och att det onda är fult. Har inte skönhet alltid används i bedrägliga syften? Människan kan inte motstå det som är vackert och om Djävulen finns tror jag att hen är förunderligt grann.

Jag kör en Isaacs också när jag ändå är igång.

"Respekt innebär att man tar hänsyn till andra människors gränser, i så hög grad att man försvarar deras rätt att hålla fast vid dem. Om du respekterar någon tränger du dig inte på. Men respekt innebär också att man inte ska dra sig undan eller distansera sig från den andre. Många hävdar att respekt innebär att lämna någon ifred, när sanningen är att de bara håller sig utanför en situation som är obehaglig att ta itu med.

När vi respekterar någon, accepterar vi också att vi har något att lära av den andre."

"Kanske kan man befrias ur sitt eget livsrum genom samhörigheten. När någon lyssnar till ens livsberättelse, verkligen lyssnar. Som om det var ett tilltal. Och den lyssnande svarar. Och berättelsen blir ett samtal. När någon bryr sig. När någon älskar. Kärleken kan befria. Om det inte vore så, vore det svårt att leva.

Vi människor blir särskilda genom våra samhörigheter och våra avståndstaganden. Hur vi har det med varandra uppenbaras i våra samtal. När vi yppar våra föreställningar och erfarenheter. Det är ett av samtalets viktigaste uppgifter, vid sidan om sökande efter kunskap: att hitta samhörigheter eller konstatera avstånd.

[Man kan tala om samma företeelse på olika sätt. Den] är exakt densamma men ögonen som ser den skiljer sig åt. Ser man på samma sätt uppstår en samhörighet. Ser man på olika sätt skapas ett avstånd. Det viktiga när vi umgås är således inte världen i sig utan våra föreställningar om den, vår världsåskådning."

Ur Den skamlösa nyfikenheten av Astrid Seeberger.

Allt känns gammalt. Använt. Slitet. Blekt. Dammigt. Samma gamla tankar, samma idéer. Det är en av ledfrågorna inom ACT. Är det här gammalt? När berättelsen har en livlös intorkad kvalitet. Ett tecken på den kognitiva inflexibiliteten. Hur ska någonting kunna förändras med hjälp av samma gamla vanliga tankar, samma gamla idéer?

Trädgårdsarbete (gardening) är ingen idé, säger Thich Nhat Hanh, det är en praktik. Du får inte se något blomstra i din trädgård genom att gå hela dagarna och önska dig blommor. Du måste vara beredd att stoppa händerna i jorden. Bli skitig. Göra arbetet. Odla.

Gammalt.

Lyckan tar en omväg kring den som väntar, sa Rainer Maria Rilke.

Gammalt.

Första steget är att se att lidande finns, det andra är att förstå orsaken, det tredje är att acceptera att ett alternativ är möjligt, det fjärde är att agera.

Hm.

Tänkt dig två starka män som drar en tredje efter sig, på väg mot en eldgrop. Tänk dig hur den tredje mannen stretar och drar men han kommer inte loss och de två starka männen slänger honom i elden. Så fungerar vår avsikt och vår vilja. Den drar oss obevekligen med sig, oavsett om målet är av ondo eller av godo för oss och kastar oss i lidande. Därför behöver vi lära oss att se och känna vår avsikt. Först då kan den dra oss åt ett annat håll. Så sa Buddha till dem som följde honom.

Ja.

Psykoterapeuter behöver fokusera på det tredje steget, säger Thich Nhat Hanh. De behöver hjälpa människor att se att förändring är möjligt. Hjälpa människor att hitta kraft i det som redan finns. Leda dem till deras egen visdomens tröskel, sa Kierkegaard.

Gammalt.

Jag vill städa.

Sammanbrott handlar inte om förmågan att skrika högst utan om hur djupt man kan känna. Förluster öppnar en existentiell fallucka i tillvaron och den ångest vi kan känna har sin grund i upptäckten av livets osäkerhet. Sammanbrottet kan vara nödvändigt för att hitta nya vägar. Ångesten i sig är inte heller farlig, den är tecken på hälsa, på öppenhet, på liv.

Vi får lära oss att undvika jobbiga och besvärliga känslor som om de vore problem snarare än naturliga reaktioner på livets oundvikliga svårigheter. För några av oss leder denna strategi till en evig och utmattande kamp mot våra inre upplevelser. Det är en kamp som är omöjlig att vinna eftersom det inte är våra känslor som är problemet. Att något gör ont innebär att det betyder något för oss. Det är det som är viktigt som känns. Smärtan kan visa sig vara vår allra bästa vän om vi vågar möta den med öppenhet, medkänsla och intresse.

Meningarna i det första stycken kommer från en bok om sorg och förluster av Annika Borg som heter Inga fler dagar inom parentes. Det andra handlar om ACT-terapi. Annika är präst. Hon diskuterar existentiella frågor ur ett perspektiv bortanför den psykologiska teorin som gör mig sugen på att lägga min sista studiemedelstermin på att komplettera min utbildning med teologi. För mig handlar inte tro om religion och religion handlar inte om Gud. Religion handlar om människor, sårbarhet och makt. Gud är något annat.

When the people approached the Buddha asking

-are you a god?

the Buddha answered

-No. I am awake.

The real cause of suffering is the reaction of the mind .... The reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "thirst": the mental habit of insatiable longing for what is not, which implies an equal and irremediable dissatisfaction with what is. (Hart 1987)

Ja och så detta eviga jämförande jämförande jämförande. Hur det kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit och hur det inte blev inte blev inte blev. Och någonstans bakom det eviga jämförandet ligger den ovärderliga gåvan i det oväntade, det ojämförbara, det makalösa.