En kollega har lämnat verksamheten och även sin yrkesprofession för att arbeta med något annat, ett mer praktiskt yrke där hen kan se resultatet av sitt arbete framför sig.

Jag frågar om hen trivs med sitt val och hen svarar ett innreligt ja.

-Jag slipper den oändliga historien.

-Jo, det kan jag förstå, svarar jag artigt och går till min bil.

Min kollega hade en möjlighet att välja och valet är fullt begripligt.

De patienter som kommer till oss kan inte "botas" från sin smärta och vår uppgift är inte att bota dem. Vår uppgift är att befria dem just från det min kollega värjde sig emot: Historien de vävt in sig i, historien som kväver dem och gör dem beredda att offra allt som ger livet mening för en illusion om kontroll över allt som är smärtsamt.

-Man måste nog vara en viss sorts person för att klara av det här jobbet, sa en annan kollega och syftade på det att vi som psykologer i just den här verksamheten i princip aldrig är den populäre. Patienten vill helst inte träffa oss, vi måste oftast börja med att förkara varför vi ens är där och vad vi kan bidra med. Vi ställs öga mot öga med historien om bot och kommer så småningom att påstå att den inte är hjälpsam, att den i själva verket förvärrar problemet.

Det vi hoppas på är att få uppleva de gyllene tillfällen då patienten säger "jag har bestämt mig för att jag inte ska vänta mer, jag ska leva nu!". Det är då vi vet att det vi försöker förmedla har landat, att något nytt har börjat gro. Men systemet vi jobbar i är uppbyggt på ett sådant sätt att vi är de ska ska plantera fröt, någon annan ska vattna och en tredje (helst patienten själv) ska glädjas åt de gröna spirande bladen. Just det är en stor utmaning, att möjligen få se en människa resa sig för att ta ett steg åt ett nytt håll, men inte få veta vart de gick. Den störta delen av jobbet "utredning" går i själva verket ut på att ta reda på och prata om var patienten befinner sig just nu. Dvs insnärjd i historien om sig själv.

Därför är det också svårt att svara på frågon om jobbet är roligt, som jag får ibland. Nja.. roligt? Jag brukar svara att mitt jobb är utmanande och utvecklande. Det vore väl märkligt om det var roligt att träffa människor som lider. Jag skulle också kunna svara att mitt jobb är viktigt. För att den här historien är så stark att till och med de professionella flyr.

Vid en kraftfull förälskelse reagerar hjärnan på samma sätt som när den får kokain, säger Helen Fisher. Helen är antropolog och har ägnat sitt liv åt att forska om kärlekens mysterier.

Helen pratar om tre olika system.

Sexdriften, som är som en neurologisk retning, något som kliar i oss då och då, som när vi blir hungriga. Den som gör att vi kan tänka oss en annan.

Förälskelsen, som driver upp våra dopaminnivåer. Den som får oss att nagla fast fokus vid just den där personen.

Anknytningen, som byggs upp över tid och förstärks av närhet och den oxytocindusch som orgasmen medför. Den som gör att vi stannar kvar hos varandra en längre tid.

Det är fullt möjligt, säger hon, att leva i anknytning med en partner och samtidigt bli våldsamt förälskad i en annan. Eller bli sexuellt attraherad. För att det är olika saker.

I nya situationer, då är dopaminnivåerna redan höjda, och då är sannolikheten större att bli förälskad.

När vi har roligt också då, gissar jag. När vi lyckats med något eller när vi dricker alkohol. Om det är dopamin vi pratar om.

Akta er för SSRI, säger hon, för serotoninhöjande preparat minskar dopminnivåerna och tar ifrån er förälskelsen.

Hon säger en massa spännande saker, och hon säger en del strunt. Som att män och kvinnor har kompletterande nervsystem. Men jaja, det får passera denna gången.

Jag önskar jag läst allt det hon läst. Vore jag en hubot, skulle jag ladda ner. 

Lägg märke till vad som händer med människorna i det här klippet. Lägg märke till hur olika de tar emot musiken de erbjuds. De får alla en uppmaning i början, ett erbjudande att känna efter hur det är… De enda som verkligen kan ta emot det erbjudandet tycks vara de som inte redan har referensramar till det de får lyssna till. De som har det, de som vet vad det här är, de börjar genast att analysera musiken, värdera den, prata om den. De tycker den är bra, förbannat bra eller de tycker om den, den är de bästa de vet, eller musiken står för något, det melankoliska, det svenska, fast de inte håller med om det. Etc. De börjar genast GÖRA något med musiken. Ser du det? Märker du det?

De som inte vet vad det är de får höra, de som kanske känner igen det men inte vet vad det är eller inte känner det alls, de lyssnar på ett annat sätt. De möter musiken som något nytt. De öppnar sitt sinne mot den och undrar, de berättar vad den gör med dem. För att göra detta måste de stanna i nuet, vänta in nästa ton, vänta in nästa reaktion. De ÄR med musiken.

Hur vi lyssnar gör skillnad.

Här finns något att lära.

Ser du?

All the greatest and most important problems of life are fundamentally insoluble... They can never be solved, but only outgrown. This "outgrowing" proves on further investigation to require a new level of consciousness. Some higher or wider interest appeared on the horizon and through this broadening of outlook the insoluble problem lost its urgency. It was not solved logically in its own terms but faded when confronted with a new and stronger life urge.
- Carl Jung

Någon har sagt att kärlek ska vara enkelt. När det är rätt blir det lätt och när det är lätt är det rätt. Det tror jag inte på. Kärlek är ett komplicerat fenomen. Att älska någon innebär att underkasta sig rädslan att förlora dem. Att älska någon innebär också att acceptera det omöjliga i att alltid tillfredställa, att alltid fatta rätt beslut och att alltid göra det som är rätt för den vi älskar. I kärlek vill vi mer än vi alltid klarar av eftersom livet ställer krav på många sidor samtidigt.

Kärlek kostar med andra ord sin vikt i såväl rädsla som skuld och skam. Det innebär att vi måste vara beredda att bära alla svåra känslor för att klara av att älska. Vi behöver göra utrymme för dem och erkänna dem för vad de är; en del av vår mänsklighet, en del av vår otillräcklighet. Kan vi se dem kan vi också se det som är viktigt som ligger bakom. Det som bränner i oss är det vi behöver vara nära. Det är därför det bränner, för att vi ska veta.

Det är inte konstigt att människor värjer sig och kanske väljer att vara utan. Det är inte konstigt att människor försöker komma åt närheten utan att ta ansvar för omtanken, utan att bära våndan som den innebär. Kanske ta någons kropp. Kanske ta någons smicker. Kanske ta någons tid och sedan vända sig undan för att slippa resten. Det är inte konstigt, men det blir ett ofullständigt liv, det blir ett halvt hjärta. Att älska kräver mod. Det skulle kunna vara detta mod som alla sagor om prinsen, prinsessan och draken handlar om. Draken skulle inte vakta något som inte var värdefullt och den skulle inte vara skrämmande om kampen inte var svår. Vi skulle inte alla förundras över sagan om den inte också var vår.

Det finns tillfällen då smärta, kval, sorg eller oro blir så påtaglig att den tar över hela medvetandet. Det kan vara samma tillfällen som jag tidigare kallat för slukhål. Det är tillfällen då det inte längre är möjligt att vara rationell. Ett tillstånd av strömlöshet och mörker. Eller som de drömmar där telefonen inte fungerar. Ett tillstånd av hjälplöshet.

Jag har lärt mig att det är där meditationen kan hjälpa, om träningen skett tidigare. Vid ett sådant tillfälle då sinnet tycks förlamat, då det inte går att förflytta sig ur det som smärtar och slår, då är det för sent att börja. Varje försök till kamp slås brutalt till marken och ingen lösning uppenbarar sig. Ingen lättnad, ingen nåd för ett sinne i panik. Men där finns ett ytterligare alternativ; att kapitulera inför det som sker.

Det viktiga i dessa situationer blir att låta bli att handla. Ett beslut kan bli ett ödesdigert sådant då sinnet är förblindat av smärta. Räddningen kan ligga i att klara av att vänta. Det meditationen lär oss är att sinnet är föränderligt. Ingenting varar för evigt hur svårt och arbetsamt det är än är. I natt kommer våg efter våg av plågande tankar, minnen, fantasier att skölja över medvetandet. I morgon blir något annat. Vänta till imorgon. Vänta en dag till. Det är det lilla andrummet vi behöver när det är som värst.

Nu när jag för tillfället inte jobbar som psykolog är det inte heller så många som känner till att jag är just psykolog. Många psykologer föredrar att diskret dölja sin profession privat för att slippa konfronteras med reaktionen då den blir känd. Nyligen satt jag på lunchrast tillsammans med en medarbetare som i förbifarten, mest för att vara artig, frågade mig vad jag sysslar med annars och överraskat höjde på ögonbrynen vid svaret. Åååh, sa han, psykolooog! Så vad tänker du egentligen om mig? Han skrockade med en slags skräckblandad förtjusning och förhoppning om en väntande analys. Nja, svarade jag, jag har väl inte tänkt på mycket på det. Sedan bjöd han mig på en halvtimmes presentation av sina personliga neuroser blandat med spännande berättelser om sitt liv i en annan kultur som jag inte alls är bekant med och jag lyssnade uppmärksamt. Han avslutade med ett hjärtligt och möjligen en gnutta oroligt haha, du måste tycka jag är knäpp! Nej, sa jag men det är kul att du berättar. Jag skrattar för att jag känner igen mig ibland, jag kan vara likadan. Men jag tycker det är spännande att höra dig berätta också. Jag kan lära mig av det du har att berätta när jag ska träffa andra som vill ha min hjälp.

Nja, inte riktigt det han hade tänkt sig.

Det är väl det att psykologer väcker en fascination i sin egenskap av eventuella speglar. Och en rädsla i egenskap av eventuella detektiver. Men den tråkiga och kanske trygga sanningen är att människor sällan är så intressanta för andra som de är för sig själva. Psykologer skulle kanske kunna gå runt och se på alla människor som studieobjekt, men varför skulle de göra det? De har fullt upp med sina egna liv och sina egna relationer och sina egna knepigheter. Sorry.

Härom natten drömde jag att jag bedrog honom två gånger. Först med mitt ex och sedan med en man jag en gång bara suktat efter. Hela tiden skämdes jag jättemycket men jag gjorde det ändå.

Kanske tyder det på ett skifte, tänkte jag när jag vaknat. Kanske har han nu bytt plats med De Andra, han har flyttat upp i den känslomässiga rangordningen och till slut intagit den plats som helt rimligen bör vara hans. Det är han som är med mig nu. Inte bara i praktiken, inte bara på facebook (fast där har jag visserligen inte fått lägga honom ens nu), utan innerst inne. Nu, när mina ögon, mitt hjärta, eller mina fantasier vandrar, så finns det någon där inne som vickar på pekfingret i ansiktet på mig. Aja baja. Inte så.

Det är fint, tänker jag. Jag tar ansvar för oss, jag har ett litet bo inuti mig där jag skyddar honom. En plats där han ska vara trygg.

Min bästa vän sa något härom veckan som dundrade ner i mig som ett jordskred. Något Nytt. De man har närmast, sa hon, dem måste man kunna ta för givet. Hur skulle det vara om man inte kunde det?! Hur skulle det vara om man inte kunde vänta sig att de som betyder mest finns kvar, oavsett?

Det skulle vara fruktansvärt!

Förstås. Det borde jag väl veta som sett mina nära falla undan, en efter en, och lämna mig ensam i en liten hög på mattan. Det borde jag väl veta som håller människor undan för att de inte ska kunna göra så igen. Och igen. Och igen. Ändå är jag precis en sån person som envist framhärdar min Integritet före allt. Du ska inte ta mig för givet, din jävel, säger mitt Lilla Jag när hon färgat håret svart och knyter sina nävar mot dem som kliver över gränsen till hennes luggslitna revir. Du ska inte tro att du kan förvänta dig min kärlek, min sårbarhet, mina råd, min oråd. Du ska inte tro att du kan krama mig bara för att vara snäll, du ska fråga om lov först! 

Kanske blir det så när människor hållit för hårt och sedan släppt för snabbt. Kanske blir den misstron, den misstänksamheten, den enda vallgrav som finns kvar att skydda mot Fienden. Den som utnyttjar och bedrar och överger. Den nonchalanta prinsen som äger sitt kungarike. Du äger inte mig (för då kan du inte heller kasta bort mig)! Bevisa att du förtjänar mig!

Nej, i en familj äger vi ju inte varandra. Vi tar hand om varandra för att vi älskar varandra. När vi älskar varandra tar vi varandra för givna för att vi har gett oss till varandra, med full förtröstan om den andres omtanke. För att det är det enda sättet. Det är ett ansvar att älska någon. Det är att göra ett litet bo inuti för den personen, där den ska vara trygg. Det är en plats där någon står bredvid ingången och vickar på fingret i ansiktet på oss då vi gör något som kan göra den personen illa. Aja baja. Inte så.

Kan det vara så (himla svårt) enkelt, att jag börjat älska honom nu?