Ny forskning krossar myten om alfahannen - det är förmågan till samarbete, inte konkurrens, som gjort människan överlägsen. Vi levde en gång i jämlik samvaro med människor vi kände väl och vår förmåga att hjälpa varandra, finna varandra och komma överens säkrade vår överlevnad. De senaste tio årens arkeologiska fynd tyder på att människan inte är aggressiv av naturen som vi tidigare trott och de nya teorierna menar att det är när vi bygger samhällen på konkurrens som aggressivitet uppstår. Men den viktigaste poängen avslutar diskussionen: Vilken version av människans natur vi väljer att tro på har avgörande betydelse för den värld vi väljer att leva i och den värld vi väljer att skapa.

Skillnaden mellan att visa sina tankar ett vänligt intresse och bli förförd av deras innehåll och emotionella laddning är hårfin. När vi förlorar oss i tankar är vår identifikation med dem stark. En tanke kan dra oss med och på ett ögonblick föra oss långt bort. Vi hoppar på associationernas tåg utan att märka det och definitivt utan att veta vart det är på väg. Någonstans under resans gång vaknar vi kanske upp och inser att vi förlorat oss i tankar, att vi gjort en resa. När vi stiger av tåget kan vi hamna i en helt annan mental miljö än den vi lämnade när vi hoppade på.

Citerat ur boken jag nämnt nedan.

Liten kurs i depression fortsätter.

Så här fungerar problemlösning:

Hjärnan fokuserar på skillnaden mellan ett mål vi vill uppnå och var vi befinner oss idag. För att motivera oss att handla målar den upp en bild av var vi hamnar om vi inte agerar och för att hjälpa oss att göra rätt val hämtar den information från tidigare liknande händelser som innehåller ledtrådar om en adekvat lösning.

Om vi ser våra känslor som problem så aktiveras samma funktion. Hjärnan fokuserar på skillnaden mellan hur vi mår och hur vi menar att vi borde må. För att motivera oss att handla målar den upp ett katastrofscenario av hur det kommer att bli om vi inte agerar och för att hjälpa oss att göra rätt val hämtar den information från tidigare liknande händelser (tidigare tillfällen då vi känt likadant). En lavin av minnen från tidigare misslyckanden aktiveras och då de sällan innehåller några lösningar uppstår istället frågor om varför vi alltid misslyckas och vad det är för fel på oss. Detta är grubbleri, ett självcentrerat, självkritiskt ältande där vi är helt upptagna av att vi är olyckliga och av orsakerna, innebörden och konsekvenserna av detta. I tron att vi ska kunna tänka oss fram till en lösning förvärrar vi just den sinnesstämning vi försöker undkomma. Grubbleri är inte en del av lösningen utan en del av problemet.

En sinnesstämning i sig är inte ett problem utan en naturlig reaktion på en händelse. En budbärare. När vi inte vill kännas vid känslan tenderar vi att skjuta budbäraren. Vid depressivt tänkande skjuter vi oss själva. Det här kallas med psykodynamiska termer för introjektion. Vid mer projektiva reaktioner är det andra personer som hamnar i skottlinjen.

Hur som helst..

Boxar med en massa jobbigt, kallar grannen dem. De där behållarna av negativt material som verkar ösa ur sig sitt innehåll då något liten grej går fel. Man borde samla på sig positiva boxar, säger hon. Och ja, vi har sådana också. Det är bara det att när vi blir olyckliga så är det inte dem vi använder oss av och sällan ser vi välmående och glädje som ett problem. Om det inte är så att det inte är så bra som det borde vara och så rullar det igång igen. Det är här mindfulness hjälper oss att möta känslorna som de är utan att värdera dem och jämföra dem. Uppmärksam närvaro är motsatsen till grubbel. Den är intentionell (till skillnad från automatisk), den är upplevelsebaserad (till skillnad från abstrakt tänkande) och den är värderingsfri (till skillnad från jämförande).

Med tillåtelse av klasskamrat Morgan följer här en lättillgänglig beskrivning av detta mystikens kunskapsfält som vi navigerar dag ut och dag in. Jag önskar att ni fick läsa Morgans fantastiska skildring av den fria viljan på kvantnivå, men det är en annan artikel.

Det finns många fördomar om psykologer. Få verkar veta vad de sysslar med och vad som skiljer dem från andra yrkesgrupper. 

Psykologi som vetenskapsfält är etablerat. Företag, kommuner, idrottsorganisationer, vårdinstitutioner, enskilda individer; alla erkänner vikten av "den mentala biten" och vill ha del av kunskapen.

Psykologer, däremot, är fortfarande mystiska figurer. Idrottare vänder sig hellre till mentala tränare, företagen hyr in coacher med olika bakgrund och individer med mental ohälsa skickas till kuratorer.

Det råder en förvirring kring vad psykologerna gör. Vissa tror att de har övernaturliga förmågor som att kunna läsa tankar. Andra tänker sig att de arbetar som Freud med divan och anteckningsblock. Ytterligare vissa ser dem som vanliga människor med fina titlar. Många skiljer inte på psykoterapeuter och psykologer.

Följderna av dessa fördomar är olika. Man kan bli rädd för psykologer. Man kan förkasta nyttan av deras arbete. Man kan likställa psykologers kunskap med till exempel livscoachers eller psykoterapeuters. Oavsett vilket så skapar förvirringen och fördomarna problem. Människor drar sig för att uppsöka psykologhjälp och väljer i stället andra yrkesgrupper med mindre kunskap.

Jag pluggar på psykologprogrammet med idrottsinriktning i Umeå. Detta ger mig många tillfällen att möta olika attityder gentemot yrket. "Jaså, du pluggar till psykolog! Då vågar jag inte prata med dig mer!"

Vad innebär det då att vara psykolog? Som titeln säger anser jag att psykologer är "experter på psykologi". Jaha, och vad betyder det?

För det första är psykologi en vetenskap. Kunskaperna är noggrant granskade och kommer från studier och inte från vardagligt vetande. Detta skiljer psykologin från det sunda förnuftet, även om de ofta stämmer överens.

För det andra är psykologi en teoribildning. Kunskaperna ligger till grund för modeller som beskriver det mänskliga psyket.

För det tredje är psykologi en metod. Modellerna används i många sammanhang och på olika sätt för att beskriva och behandla psykisk ohälsa och förbättra människors livskvalitet.

Att vara expert på psykologi innebär dels att vara kunnig inom ämnet psykologi, men också att ha en praktisk förståelse för det. Experten har lärt sig teorierna och modellerna, använt dem tills de satt sig i ryggmärgen och till slut gjort dem till sina egna. Psykologen har en gedigen utbildning med teoretiska och praktiska inslag, en examen och en legitimation som försäkrar expertkompetensen.

Man kan jämföra psykoterapi med havsfiske. Coacherna och de mentala tränarna är hobbyfiskare som fiskar abborre med eka och fiskespö. De har erfarenhet i sitt hantverk men begränsade metoder och liten teoretisk förståelse. Psykoterapeuterna är professionella fiskare som fiskar sill eller sej på djupt vatten med motorfartyg och tråg. De är specialiserade på sina redskap, har effektiva metoder, stor kunskap och många är även psykologer i grunden. Psykologerna, till slut, är fiskeexperter. De kan jobba som fiskare och välja bland alla fiskeredskapen. De kan också jobba som samordnare på fiskeföretag med att planera var, när och hur årets fiske ska ske. Slutligen kan de granska och utveckla nya fiskeredskap.

För fiskare finns det olika sorters fiskekort beroende på vilken sorts fiskare man är. Havets och sjöarnas fiskebestånd skyddas på så sätt från att exploateras. Fiskekorten kan jämföras med psykologernas och psykoterapeuternas legitimationer. Tyvärr finns det inga dylika kvalitetskontroller för hobbyfiskarna.

Så vad gör då psykologerna? De är med hela vägen i det psykologiska arbetet, från början till slut. De gör utredningar för individer och företag, de planerar och utför psykoterapi, de granskar och utvärderar metoder, de forskar och de undervisar. Det är helhetsperspektivet och expertisen som gör dem unika!

Morgan Ström

Först kortfattat, sedan längre för den som är intresserad.

En depression börjar vanligtvis med en kris eller en förändring, såsom en sjukdom, en separation eller nya arbetsuppgifter. Det kan också handla om en till synes positiv förändring som ett nyfött barn eller en flytt. Förändringen orsakar en stressreaktion som väcker negativa tankar om självet, framtiden och andra. Känslor av nedstämdhet gör att sådant som tidigare varit roligt nu känns överväldigande och personen drar sig tillbaka för att vila, blir undvikande och passiv. Passiviteten förhindrar nya positiva händelser och minskar tillgången på socialt stöd vilket leder till ökat självförakt och fler negativa tankar. Navet i denna onda cirkel är grubblande – problemlösning gone bad. Hela den här spiralen gör dessutom personen mer sårbar och en allt mindre händelse krävs för att starta upp spiralen om personen trots allt lyckats att tillfälligt ta sig ur den. Risken att återfalla i depression är 50% för den som en gång varit där och risken ökar för varje tillfälle. 

Antidepressiva läkemedel fungerar ofta så länge de används men när behandlingen avslutas kvarstår sårbarheten. Psykologisk behandling handlar ge personen VERKTYG för att dels komma ur sin nuvarande depression och dels förebygga nästa. Det ena utesluter dock inte det andra. Kombinerad behandling har inte visat sig ge en bättre effekt totalt sett men det ter sig lämpligt att den svårt deprimerade med medicin får hjälp att komma till ett läge där personen är mottaglig för psykologisk behandling. Det hela kompliceras dock av att den som tar medicin under terapin kan få svårare att uppleva förändringen och svårare att tro på effekten. Det ultimata är därför att få terapi innan depressionen blivit djup och medicinering blivit nödvändig, vilket är mycket svårt i dagens vårdsystem med bristen på psykologer i primärvården, en överfokusering på medicinering och med den stigmatisering som depression innebär.

Det är sannerligen ett dilemma att som utredande psykolog lämna rekommendation för antidepressiv medicinering då ingen annat finns tillgängligt för klienten i vetskap om risken att försätta personen i en annan spiral av sårbarhet och läkemedelsberoende.  

För den som vill läsa mer följer en sammanfattning av sambandet mellan känslor-tankar-kropp-beteende ur Mindfulness – en väg ur nedstämdhet av Williams, Teasdale, Segal och Kabat-Zinn. Boken innehåller ett åtta veckors program för den som vill utforska mindfulnessmeditation. Jag har själv gått igenom programmet i en studiecirkel under våren och använder nu materialet för att förbereda psykoedukation om depression.

Känslor

Känslor som de flesta känner igen inleder depressionen är sådana som att vara ledsen, deppig, nedslagen, eländig, missmodig, självömkande och uppträder ofta tillsammans med ångest, oro, ilska, irritation, hopplöshet och förtvivlan. Känslorna kan upplevas som en slutpunkt men är ofta startpunkten för depressionen.

Tankar

Våra känslomässiga reaktioner är beroende av den historia vi berättar för oss själva, vår inre kommentator. Vår verklighet kan liknas vid en stumfilm som varje individ sätter sin egen text till. De flesta situationer är mångtydiga och vårt sätt att tolka dem får stor betydelse för hur vi reagerar på dem.

Känslornas ABC:

A – Situationen

B – Vår tolkning av situationen

C – Vår reaktion

Vanligtvis är vi medvetna om A och C men inte B. VI tror att det är situationen i sig som fått oss att reagera, inte vår tolkning av den. När vi känner oss nedstämda tenderar vi att välja ut den mest negativa tolkningen och brodera ut den. Detta gör oss ännu mer ledsna och väcker frågor om varför det hela skett. På så sätt startar depressivt grubbel – ett försök att svara på frågorna för att undvika att situationen uppstår igen. Frågorna aktiverar med andra ord problemlösning – ett kraftfullt kognitivt verktyg som är en förutsättning för utveckling och överlevnad, men som här satts i arbete i ett krig mot oss själva och som drar oss djupare ner i lidande. Att vara olycklig är i sig inte ett problem, det är en naturlig och oundviklig del av att vara människa. Det är våra negativa omdömen om oss själva som trasslar till det för oss. När dessa tankar väl etablerats ligger de latent i oss och aktiveras vid minsta tecken på nedstämdhet.

Depressionens negativa tankar:

• Det känns som att jag är på kant med hela världen.
• Jag duger inget till.
• Varför lyckas jag aldrig med någonting?
• Ingen förstår mig.
• Jag har svikit människor.
• Jag tror inte jag orkar längre.
• Jag önskar att jag var en bättre människa.
• Jag är så svag.
• Mitt liv är inte alls som jag vill ha det.
• Jag är så besviken på mig själv.
• Ingenting känns bra längre.
• Jag står inte ut längre.
• Jag kan inte få ändan ur vagnen.
• Vad är det för fel på mig?
• Jag önskar att jag var någon annanstans.
• Jag förstår inte vad det är som händer.
• Jag hatar mig själv.
• Jag är värdelös.
• Jag önskar att jag bara fick försvinna.
• Vad är det med mig egentligen?
• Jag är en förlorare.
• Mitt liv är en enda röra.
• Jag är misslyckad.
• Jag kommer aldrig att klara det.
• Jag känner mig så hjälplös.
• Något måste förändras.
• Det måste vara något fel på mig.
• Min framtid är glädjelös.
• Det tjänar inget till.
• Jag kan inte avsluta någonting.

Dessa tankar ter sig för de flesta av oss som vridna och överdrivna. För den deprimerade låter de som sanningen. (Behandlingen går bl a ut på att lära sig att förhålla sig till dessa tankar, inte som sanningar utan för vad de är dvs just tankar, varken mer eller mindre, och låta dem passera. Observera skillnaden mot att försöka förtränga/stänga av dem eller undvika dem vilket den deprimerade troligtvis redan försökt till leda och för de flesta leder till mer ångest.)

Kropp

80% av dem som lider av depression söker läkarhjälp för kroppsliga besvär de inte kan förklara. Depression leder till en rad förändringar i kroppen. En negativ tanke försätter kroppen i kampberedskap på samma sätt som inför ett yttre hot. Kroppen spänner sig, hjärtat slår snabbare, blodet leds bort från matsmältningsapparaten. Kroppen sänder tillbaka signaler till hjärnan och vår sinnesstämning påverkas vilket i sin tur avgör bedömning och tolkning av omgivningen. När vi är olyckliga kan alltså vår sinnestämnings effekt på vår kropp göra att vi tolkar händelser negativt utan att vi är medvetna om det.

Våra kroppar fungerar som sensibla känslodetektorer som hela tiden ger oss rapporter om vårt känslotillstånd men ofta har vi lärt oss att strunta i vår kropp och i stället lyssna på våra tankar. När vi är deprimerade lyssnar vi ännu mindre eftersom signalerna då är obehagliga och vi helst vill undvika dem tills de går över av sig själva. På så vis blir vi alltmer uttröttade och fungerar allt sämre.

Beteende

Känslor, tankar och kroppsförnimmelser för oss att försöka lösa problemet genom att undvika sådant som i själva verket är den enklaste och snabbaste vägen ur depression men framstår som jobbigt eller meningslöst, t ex fritidsaktiviteter och sociala kontakter. Därmed har vi fastnat i depressionens negativa spiral eller den s k utmattningstratten: 

Jag skulle sätta kris/förändring överst till vänster och arbetsbelastning övest till höger, men det är min personliga uppfattning i relation till utmattningsdepression (även känd som utbrändhet)(vilket med stor sannolikhet min uppsats kommer att handla om).

"En viktig teori postulerar att en av medvetandets nyckelfunktioner är att bidra till att skapa bästa möjliga tolkning av en (visuell) scen på basis av frontalt medierade kognitiva processer, och sedemera göra denna tolkning tillgänglig för senare planeringsstadier i hjärnan."

Jorå. Så skulle man faktiskt kunna uttrycka syftet med mindfulness på neurospråk. Referensen är lite rolig också faktiskt: Crick & Koch 1995.

De neuropsykologiska böckerna vältrar sig för övrigt i medicinska termer som ingen vanlig människa förstår. En skojig quiz skulle t ex kunna vara "säg 10 ord som börjar på a och slutar på i". Anomi, apraxi, afasi etc. De skulle t o m kunna vara ett ordflödestest för läkarstudenter. Dessa är ord man bör kunna för att hänga med i teamdiskussionerna. Även riktingshysterin är givande. T ex är det bra att hålla koll på att beslutsfattande sker genom integrering av information i dorsolaterala prefrontala cortex. Just precis där ja. Uppåt-tvärsigenom-just-bakom-framdelen-i-hjärnbarken blir ju lite bökigt att säga.

Tydligen börjar de här mindfulness-övningarna jag gör sätta sina spår i automatiken för idag vid 10-tiden när jag lyckats kravla mig från sängen till soffan via badrumsskåpet och kranen i köket och led mina kroppsliga kval så sker följande: Jag märker hur jag inte kan röra mig utan att må illa så jag ligger stilla och försöker gå igenom gårdagens händelser för mig själv men jag märker hur jag inte ens kan tänka utan att må illa så jag låter bli det också. Då kommer i stället tanken "Jag vill inte ha den här känslan i min kropp" och det är som att ett relä slås på och tanken ersätts av en tanken "välkomna känslan, låt den finnas här" och sedan andas jag in i mitt illamående och min huvudvärk. Jag liksom märker hur det sker och tycker samtidigt att det är ofantligt roligt för hur normalt är det att ligga i soffan och vänslas med sitt illamående på det sättet. Men det funkar onekligen för jag tycker inte längre det är plågsamt utan snarare nästan lite spännande. Den kufiska upplevelsen av mig själv är ännu mer tilltalande och det är det tillståndet jag bejakar till fullo när jag hänger mig åt min metafor om Underlandet nedan.

Så kan man ha kul med sig själv.

Mindfulness är som en slags själslig onani. Det är enastående! Try it!

Självförtroende och självkänsla. Vi kan skriva en uppsats om skillnaden.

Självförtroende är att tänka:

Jag kommer att lyckas.

Självkänsla är att tänka:

Jag duger, oavsett om jag lyckas eller inte.

Egentligen är det väl inte svårare än så?

Är det nu det är dags att sluta krångla till det och kliva ner på jorden där människorna bor?