Det känns som att jag håller på att lära känna min hjärna. Testen är som frågor som jag ställer till den och resultaten är svar. Ställer jag frågan otydligt får jag ett svar jag inte kan tolka. Då får jag fråga på ett annat sätt. Ett sokratiskt samtal..? Ja, hur som helst. Nu känner jag till styrkor och jag känner till ett par svagheter och som vid en annan bekantskap så ökar därmed acceptansen. Jag lär mig förstå hur just min hjärna arbetar, hur den kan hjälpa mig och hur jag kan hjälpa den. Jag blir glad över styrkorna och vill liksom krama om min hjärna och berömma den för vad den kan. Dessutom blir jag stolt över hur otroligt duktig min hjärna är på att kompensera för de svagheter som finns. Svagheterna skulle kunna vara nedslående men jag känner det snarare som en upprättelse. En slags aha-upplevelse.

Här är fröt till den tanke som är så viktig att reflektera kring som psykolog. Lättnaden i den biologiska förklaringen på gott och ont. Det är inte lika stigmatiserat att vara biologiskt svag som att vara psykiskt svag. Det är mer accepterat att ha en fysisk funktionsbegränsning än det är att begränsas av ångest, även om effekten av ångesten är lika svår och hindrar lika mycket i vardagen. Det är giltigare att föra en kamp mot sin kropp än mot sina demoner. Det är skillnad att erhålla en neurologisk diagnos och att erhålla en psykiatrisk diagnos.

Första mötet med handledarna på praktikplatsen.

Det jag främst reflekterar över när jag går därifrån är skillnaden mot de introducerande arbetsplatsmöten jag är van vid sedan tidigare och jag tänker på det som en kulturskillnad. Företagskulturen som jag upplevd är glättig, rapp och extrovert. Ledaren tar emot besökaren som en VIP-kund med tydlig självsäker hållning, säljande ansiktsuttryck, kraftigt handslag och en officiell kram. "Men TJENARE! Hur är LÄGET!" eller "Välkommen, vad ROLIGT! Kom IN!". Det är nystruken skjorta och putsade skor, det är stadig blick och colgate-leende. Det är ENERGI alla tider på dygnet. Det är småprat och sport och fritid, semester och aktiviteter mellan rapporter om verksamheten och branschskvaller. Det är en tydlig rangordning. Det är tydliga ramar. Det är en hejdundrande optimism och en intränad stolthet. Fråga mig! Här gör vi så här, det är en självklarhet, kul att du vill vara en av OSS!

På hälsocentralen är det lite annorlunda. Ett artigt men försiktigt mottagande. ”Hej. Ja.. vi kan gå upp..”. Det är inneskor och casual. Mottagandet är avvaktande, sökande, och ganska stelt. Det är personligt men ändå opersonligt. I privata kläder sitter en annan sorts integritet. ”Vi tänkte att vi skulle lära känna varandra.. ja.. vi kan ju berätta lite om oss själva kanske.. mm.. jag börjar väl med jobbet”. Någon pratar, de andra lyssnar. De lysssssssnar. Rösterna är lugnare, långsammare. Blickarna är mjuka men ibland trötta och något frånvarande. Det känns om att det pågår ett samtal på flera nivåer. Ett metasamtal, ett samtal och ett inre samtal. Det funderas och undras. ”Hur ställer ni er inför det här?”. Det är ett erbjudande, ett val, men vi har höga förväntningar. Hade du en fråga? Vi jobbar hårt här, jo det vi gör ÄR viktigt, men vi tänker inte övertyga dig, du kommer att märka det.

Kill all my demons and my angels might die to

En mycket vanlig väg till psykisk ohälsa är att undvika känslostämningar för att de är obehagliga på olika sätt. För dig som vill exponera dig själv för känslor eller bara bli påmind om hur de upplevs finns här en rad klipp som både beskriver och väcker olika känslor, ibland på ett lättsamt sätt, ibland på ett obehagligt sätt.

Läs om hur vi ljuger för oss själva för att få verkligheten att gå ihop när den trilskas med oss.

Jävla skit, tänkte jag då jag läst klart och morrade ner mig i soffan. Sedan drog jag en djup tacksamhetens suck över allt skapat som inte kan förändras och all den sanning dessa föremål bär. Där-och-då. Allt annat kan förnekas, men det förevigade består. Jag spinner mina minnen i ord, jag klär mina upplever i bilder och så behåller jag dem för alltid.

Det händer något då frågorna inte besvaras. De svälter och börjar så småningom gnaga på sig själva. Autokannibaler. Jag tänker på Stephen Kings skeppsbrutne kirurg som äter upp sig själv och som konstaterar att hans egna fingrar smakar som choklad just innan han dör. Jag undrar om det är det som är ältandet och vad det i så fall är som äts upp. Är det verkligheten? Längtan är en hunger och undran en uppmaning att handla. Ingen hindrar mig utom jag. Vad är det som håller mig tillbaka? Mm, det smakar som choklad.

På nätet skapas drömjaget

Mja.. jag är skeptisk.

Vi (jag och några klasskamrater) gjorde själva en kvalitativ studie om Ungdomars indentitetsskapande på Internet och förde bl a en diskussion kring skapandet av en idealbild av självet. Våra intervjuer visade bl a på normen kring skapandet av den virtuella självbilden – den ska ligga så nära verkligheten som möjligt. Ju längre ifrån desto mindre blir personen tagen på allvar och desto lägre blir den sociala statusen.

Men det jag egentligen funderar över är begreppskonstruktionen. En ideal självbild antyder att det finns en verklig självbild som är en annan, en sanning som lurar där bakom, som maskeras och döljs. Normen säger att vi ska vara oss själva. Även där ingår förståelsen att vi kan låta bli att vara oss själva, vi kan sätta på masken och ta av den igen, och bakom masken finns vårt verkliga jag, vårt sanna jag, vårt autentiska jag.

Slaget om Jaget må ha utkämpats sedan psykologin föddes och lär fortsätta kämpas så länge människan finns. En av de första artiklarna jag över huvud taget läste sedan jag börjat psykologprogrammet handlade om den situationella personligheten. Det går att se ett mönster i hur individer agerar över olika situationer men det är inte ett homogent mönster. Människor beter sig olika beroende på vilken roll de har i ett visst ögonblick, vad de vill åstadkomma, hur förväntningarna ser ut i just den miljön osv. Så vem bestämmer i vilken situation jag är ”mig själv” och när är jag inte alls jag?

Så på Internet konstruerar jag mig själv som ett dubbelt objekt. Ett för andras ögon och samtidigt för mina egna. Visst. Men när jag är upptagen med att anpassa mitt beteende efter vad som är lämpligast i ett visst läge, när strävar jag inte efter att skapa en idealbild av mig själv? Det torde vara en helt grundläggande social förutsättning som sker i varje ögonblick av varje interaktion. Enligt mitt eget resonemang skulle då det enda tillfälle då jag är mig själv vara då jag är med mig själv, dvs inte med någon annan. Därmed får jag väl ta tillfället i akt att slå hål på myten ”det bästa sättet att möta andra är att vara sig själv” eftersom detta agerande per definition du moi är helt omöjligt.