I den svidande frånvaron av ömhet sträcker minnet ut en hand och i mörkret bakom samma slutna ögon sitter han på min sängkant igen, tidigt på morgonen när det är dags att gå. Samma slutna ögon vågar inte se tillbaka upp på honom för att ta emot all den kärlek som bara tillfälligt är på besök och istället rör han vid min kind och går. I den stilla, tysta natten då han sedan länge varit borta öppnar jag mina ögon mot minnets hand i mörkret, möter den i tacksamhet och tänker att jag är rik för i varje ögonblick av tomhet fyller minnet mig med all den kärlek som förblir.

In the stinging absence of tenderness memory extends a hand and in the darkness behind the same closed eyes, he sits on my bedside again, early in the morning when it is time to go. The same closed eyes dare not look back up at him to receive all the love that is only temporarily for a visit and instead he touches my cheek and leaves. In the still, silence of night when he has long been gone, I open my eyes to memory's hand in the darkness, meet it in gratitude and think that I am rich for in every moment of emptiness memory fills me with all the love that abides.

The real cause of suffering is the reaction of the mind .... The reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "thirst": the mental habit of insatiable longing for what is not, which implies an equal and irremediable dissatisfaction with what is. (Hart 1987)

Ja och så detta eviga jämförande jämförande jämförande. Hur det kunde ha varit kunde ha varit kunde ha varit och hur det inte blev inte blev inte blev. Och någonstans bakom det eviga jämförandet ligger den ovärderliga gåvan i det oväntade, det ojämförbara, det makalösa.

Plötsligt får jag syn på den lilla flicka fångad i en vuxen kvinnas kropp, mitt Lilla Jag, som nu klivit ut i ljuset för första gången sedan hon väcktes (av prinsens kyss? hö hö) och tittar runt i vida världen med stora undrande ögon. För första gången kliver jag ut ur den roll jag burit runt mig, den som ersatt mig då jag föll i sömn en gång (för 100 år sedan)(101 år sedan, jag har ju varit vaken ett år). För första gången erkänner jag min litenhet för någon, för första gången säger jag "jag är ny här, jag vet inte hur man gör" istället för att försöka ändå och hålla min osäkerhet för mig själv. För första gången försöker jag inte ordna det som sker utan låter det vara. Trasigt, raserat, opresterat. Jag ser min egen gloria (krona?) falla och drar en lättnadens suck för att jag får vara människa igen.

Jag har varit en tänkandets väktare och tänkandet har varit min borg. Jag har försvarat det med blod, svett och tårar och det har stått mig bi med ändlösa undersköna, smärtsamma, avgrundsdjupa, skimrande, skärande landskap av tröst och hot, av lycka och sorg.

När någon ifrågasatt mitt tänkande, nej inte mina tankar utan det heligaste av det heliga, mitt TÄNKANDE i sig så har jag krynglat ihop mig i förödmjukelse, i vrede, i fnysande indignation. Hur vågar du? har jag tänkt (har tänkande proklamerat!), hur vågar du ifrågasätta (mig!), jag är exceptionellt duktig på att tänka (jag äger dig!). När någon uppmanat mig att tänka mindre har jag undrat hur någon ens kan uttrycka något så korkat oförskämt.

Och så plötsligt, som en mogen frukt faller från sitt träd (icket Eva, du plockar den förbjuden! Och kunskapen ska ge dig frihet skam) så fattar jag. Jag hade inte rätt och jag hade inte fel. Jag har varit en tänkandets väktare och tänkandet har varit min borg. Där har jag levt utan att se vad jag vaktat.

På ett möte med mindfulness-gruppen bröt jag samman och erkände snörvlande ett förnedrande ögonblick där mitt tänkande varit oböjligt, förlamat, dränkt i alkoholdimma och jag frågade mig själv, varför gör jag så här mot mig själv, jag tycker ju om mitt tänkande. Så har jag varit mitt tänkandes väktare och jag har missbrukat det. Jag har matat min tiger till dess den blev större än mig och åt mig ur huset med hot om att äta mig om den inte fick mer (jag förstår den där med tigern, Lycko-V, jag förstår den!).

Jag älskar fortfarande mitt tänkande men.. (när du verkligen vill ha något, släpp det fritt, kommer det tillbaka till dig är det ditt). Fjortisdikt från förr det där, en sån där klottrad på toalettväggar. Nu är vi vänner, jag och mitt tänkande. Vi är inte längre intrasslade i en beroenderelation. Plötsligt hör jag mig själv tänka (hej!) när andra talar – tänk inte så mycket. Släpp taget. Det är varken korkat eller oförskämt, det är av största omtanke, men det är inte så enkelt och det är inte rätt sak att säga. Det är inte rätt sak att säga eftersom det inte går att förstå förrän man förstår det (se Donald Schön eller?). Och det är inte så enkelt därför att det handlar om att tämja en tiger. Att tämja en tiger kräver mod javisst, det kräver också tro, vilja och massor av kärlek.  

Jag satt hos frisören förra veckan och fick en bunt veckotidningar i knät, såsom man får när frisören blandar färg och river av foliestycken hon snart ska kleta fast i håret för att skapa ”mer liv” i de döda stråna. I en av dessa fanns en alldeles för lång men ändå inspirerande artikel om författaren Elizabeth Gilbert, bl a illustrerad av en bild där hon lutar sig tillbaka statyetter av Buddha i makens lilla Bali-affär. En sådan bild kunde knappast gå mig förbi och hela artikeln gjorde mig glad (en glädje som gick hand i hand med otåligheten över de alldeles för många sidorna för en dylik artikel). Jag kände igen mig jättemycket och beställde genast hennes bok. Nja, inte från frisörstolen, sådan lyx tillfaller dem som äger en Ajfån, men sen. Det var jättelänge sedan jag läste en roman och nu vill jag köpa den till alla mina 30-åriga väninnor eftersom jag känner igen mig jättemycket i den också och dem jättemycket (speciellt P och en av Ps favoritskådisar pryder omslaget med sitt spanska anlete till råga på allt) men framför allt väcker den en längtan..

..inte efter resandet.. eller den andliga upplevelsen (alla måste finna sin egen väg).. eller ens tillbaka till min version av den brinnande lamslående passionen som flytt (eller jo ok, liiite)..

..men till skrivandet.

Det rycker och kliar i mig och gör t o m att jag måste lägga undan boken ett tag för att skriva just om (indikatorn på indikatorn) skrivandet och allt berättande som trängs i en flod av ord som inte riktigt meandrat sig till munnen i just den här varelsen. Stadiga vallar hindrar denna översvämning med eller mot min vilja men fingrarna häver sig upp.

Så kommer jag att tänka på min dansterapeut och alla paket vi ska öppna tillsammans. Det är väl inte riktigt sant att jag inte längtar efter resandet, men det är en annan resa jag söker. Hur ska vi våga ge oss ut på den här resan tillsammans? frågade hon mig. Vad ska vi göra för att våga? Jag hade inte riktigt ett svar och försökte inte hitta på något men överenskommelsen blev autenticitet. De bästa faller mest i backen, sa hon och det började bli trångt mellan metaforerna. Här behöver du inte ploga dig ner, det är ju här du ska falla. Kan falla. Kan lära mig att falla. Så det är här jag ska lära mig att falla och samtidigt öppna alla paketen. Jag känner mig plötsligt som om jag gett mig ut på juluppdrag. En liten tomtenisse i skidbacken. En liten nisse som fått diagnosen DAMP som ska slå sig och lära sig förstå.

Och så ska han lära sig dansa. På något sätt har jag fått för mig att om jag kan lära mig dansa så kan jag lära mig berätta.

Vilken helg det blev! Fredagsmys med T&Co och en ny bekantskap, lördagslunch med L, lördagkväll med K och ett nytt sammahang med lärdom att avstå från ett gammalt, ett oerhört givande söndagssamtal med S, en promenad med grannen och så fika med kandidat C och ett gäng andra klasskamrater. Nästan bara P som saknades.. Allt det där och så undrar jag om det är det här det innebär att ha ett normalt socialt liv? Nä, det låter extremt.. men nog blir det tydligt för mig hur stolen blir stadigare ju fler ben den står på. Tydligt blir det också hur orättvist det är att kräva av någon enda person att vara allt.

The beginner's mind, said Suzuki Roshi, is a place where possibility replaces safety and interest replaces delusion. In such a state the roots of who we think we are loosen and we are born again. Such release may be only temporary, but the vast universe cracks and spills with jewels when we penetrate the shells of certainty and glimpse the vast potential of uncertainty. (Kramer 2007)

Nattens samtal handlade mycket om fokusbyte. Från rädsla och kontroll till intresse och nyfikenhet. Från klander och besvikelse till tolerans och medkänsla. Från andra till mig och samtidigt från mig till andra, därför att det inte längre handlar om att lyckas träffa någon utan om att kunna möta någon. Därför att det är svårt att lära känna någon som skyms av en dimma av egen smärta. Därför att det är svårt att älska någon då deras uttryck och behov försvinner bakom ständiga reflektioner av en själv.

Därför.

Därför PDT.