Plötsligt får jag syn på den lilla flicka fångad i en vuxen kvinnas kropp, mitt Lilla Jag, som nu klivit ut i ljuset för första gången sedan hon väcktes (av prinsens kyss? hö hö) och tittar runt i vida världen med stora undrande ögon. För första gången kliver jag ut ur den roll jag burit runt mig, den som ersatt mig då jag föll i sömn en gång (för 100 år sedan)(101 år sedan, jag har ju varit vaken ett år). För första gången erkänner jag min litenhet för någon, för första gången säger jag "jag är ny här, jag vet inte hur man gör" istället för att försöka ändå och hålla min osäkerhet för mig själv. För första gången försöker jag inte ordna det som sker utan låter det vara. Trasigt, raserat, opresterat. Jag ser min egen gloria (krona?) falla och drar en lättnadens suck för att jag får vara människa igen.