Jag och min partner kommer hem ungefär vid 17-tiden, ibland kommer han hem lite tidigare än jag. När han kommer hem byter han byxor, tar på sig mysbyxor och ett förkläde, plockar fram ett recept från en av de färdiga matkassar vi beställer och så lagar han mat.

När jag kommer hem ger jag min partner en kram, försiktigt för att inte störa honom och sätter mig i soffan och vilar. Ibland är radion på. Märker han att jag verkar särskilt trött stänger han av den. Jag väntar på maten och det är tyst och lugnt. Nån gång har jag börjat prata med honom om något, eller kanske försökt att hjälpa till, men då blir jag i vägen och han sjasar iväg mig.

I början fick jag dåligt samvete för detta. Det är ju något ovanligt, att det är jag som sitter. Även om jag vet att jag blir mycket tröttare mycket fortare och att han säger att matlagningen är återhämtning för honom.

På onsdagar är jag ensam så då får jag laga mat själv. Nästan. För oftast har han sett till att det finns en matlåda till mig i frysen, om jag känner att jag inte vill, och en extra till torsdagens lunch.

Jag diskar, för det är min uppgift. Oftast. Ibland hinner jag inte för han har redan gjort det.

Så kan det också vara efter fem på eftermiddagen i ett hem för två.

En kollega har lämnat verksamheten och även sin yrkesprofession för att arbeta med något annat, ett mer praktiskt yrke där hen kan se resultatet av sitt arbete framför sig.

Jag frågar om hen trivs med sitt val och hen svarar ett innreligt ja.

-Jag slipper den oändliga historien.

-Jo, det kan jag förstå, svarar jag artigt och går till min bil.

Min kollega hade en möjlighet att välja och valet är fullt begripligt.

De patienter som kommer till oss kan inte "botas" från sin smärta och vår uppgift är inte att bota dem. Vår uppgift är att befria dem just från det min kollega värjde sig emot: Historien de vävt in sig i, historien som kväver dem och gör dem beredda att offra allt som ger livet mening för en illusion om kontroll över allt som är smärtsamt.

-Man måste nog vara en viss sorts person för att klara av det här jobbet, sa en annan kollega och syftade på det att vi som psykologer i just den här verksamheten i princip aldrig är den populäre. Patienten vill helst inte träffa oss, vi måste oftast börja med att förkara varför vi ens är där och vad vi kan bidra med. Vi ställs öga mot öga med historien om bot och kommer så småningom att påstå att den inte är hjälpsam, att den i själva verket förvärrar problemet.

Det vi hoppas på är att få uppleva de gyllene tillfällen då patienten säger "jag har bestämt mig för att jag inte ska vänta mer, jag ska leva nu!". Det är då vi vet att det vi försöker förmedla har landat, att något nytt har börjat gro. Men systemet vi jobbar i är uppbyggt på ett sådant sätt att vi är de ska ska plantera fröt, någon annan ska vattna och en tredje (helst patienten själv) ska glädjas åt de gröna spirande bladen. Just det är en stor utmaning, att möjligen få se en människa resa sig för att ta ett steg åt ett nytt håll, men inte få veta vart de gick. Den störta delen av jobbet "utredning" går i själva verket ut på att ta reda på och prata om var patienten befinner sig just nu. Dvs insnärjd i historien om sig själv.

Därför är det också svårt att svara på frågon om jobbet är roligt, som jag får ibland. Nja.. roligt? Jag brukar svara att mitt jobb är utmanande och utvecklande. Det vore väl märkligt om det var roligt att träffa människor som lider. Jag skulle också kunna svara att mitt jobb är viktigt. För att den här historien är så stark att till och med de professionella flyr.

Jag har aldrig brytt mig om det där.

Det betyder ändå ingenting, har jag sagt.

Varför ska det behövas ett kontrakt för att kunna vara tillsammans? har jag frågat retoriskt.

Det är en institution som fängslar människor kvinnor, har jag hävdat.

Ibland upptäcker jag att jag stirrar på ringen. För att den är vacker. För att färgen förtrollar mig. För att den är min. För att den påminner mig. För att den står för något.

Den innebär inga garantier. Den innebär heller inget tvång, inget fängelse (inte för mig, jag är född med tur på det sättet). Den bevisar ingenting.

Det där diskreta trycket mot mitt finger.

Det talar om för mig att jag har gjort ett val.

Det talar om för mig att jag har ett åtagande att ta hand om.

Det talar om för mig att vad som än händer så har jag lovat att ta mig an den utmaningen med tro, med hopp och med stort allvar.

Det talar om för mig att jag inte är ensam. Det jag gör drabbar inte bara mig och det som drabbar mig är inte bara mitt att bära.

Det är vad den betyder. Jag visste bara inte om det.