Om någon skulle titta på mitt liv och fråga sig vad som är annorlunda jämfört med förra året skulle de nog inte se så mycket. Ingenting märkvärdigt har väl egentligen uppnåtts som höjer några ögonbryn.

Om jag skulle utvärdera året som gått i vidtagna åtgärder så skulle det dock bli svårt att uppnå något liknande igen. Det mesta är sig likt men mycket är helt förändrat. 

Jag har gjort en massa saker för min skull. Det kluriga med det är att det plockar få poäng hos omgivningen. Ingen säger ”bra jobbat”, ingen klickar ”gilla”. Möjligtvis börjar människor undra, dra slutsatser och ifrågasätta. Nej.. det här med värderingsarbete är inte för andra och belöningen utifrån uteblir. Det är det som är poängen. Det är en avvänjningsprocess av försvunnen bekräftelse och bubblande abstinens.

Jag fikade en stund med min syster på centralstationen i Stockholm innan tåget gick hemåt. Min syster har också gjort förändringar i sitt liv, på sitt sätt. ”Jag gjorde mig av med de vänner jag inte längre ville ha i mitt liv och upptäckte vad ensamt det blev”, sa hon. En ny början. Ett nytt jobb. Ny kärlek. Modigt och nödvändigt.

Riktigt så drastisk har jag inte varit. Jag har inte gjort mig av med några vänner. Däremot söker jag inte aktivt deras gillande längre. Om det innebär att de lämnar mig så må det vara så. För första gången i mitt liv söker jag min egen väg och gläds såväl åt dem som passerar som dem som vill göra mig sällskap.

("Men känner du dig inte ensam?" envisades en vän, för andra gången frågat. Jo det är klart att jag känner mig ensam ibland och det gör inte så mycket. Det är inte så farligt att vara ensam ibland. Kanske är det när man står stilla det är otäckt att vara ensam, inte när man är på väg någonstans. Kanske handlar det inte om att vara ensam, utan om hur man är ensam. Precis som det inte handlar om att vara tillsammans, utan hur man är tillsammans. Hur är det vi kan välja att göra något åt.)

Jag har nästan inte skrivit något alls om dansen, eller hur? Jag vet inte varför. Kanske är den för naken och för ny att skriva om. Som en bebis. Men jag skrev i alla fall om den någon annanstans. Jag skrev att

För mig är dans ett sätt att vara med kroppen helt och fullt, det är att älska den.

Så kanske är dansen ett sätt att ge tillbaka till min kropp efter år av slit, hamburgare, barnafödande, förnekad sexualitet (va?)(ja)(jaha jaja, if you say so) och obekväma skor.

Vi har gjort interpersonella övningar i mindfulnessgruppen. Måltider i tystnad. Spegelövningar (mindful mirror kan de också kallas). En av de lärdomar de för med sig är stora, ljudliga metaforer för hur mänsklig samvaro fungerar. Det kan tyckas som en paradox, hur stilla övningar i tystnad blir stora och ljudliga, men så blir det. När vi lyssnar blir det vi hör starkare, när vi vilar blir det vi gör mer påtagligt. 

I de tysta måltiderna ligger fokus egentligen på upplevelsen av maten men stunderna präglas också av en stor omtänksamhet och familjärt deltagande. Rörelser blir mjuka och försiktiga och delprocesser blir spontant fördelade och samordnade.  Varje avvikelse eller nyhet blir uppenbar. Outtalade regler för samvaro formas och omförhandlas.

I spegelövningarna ligger fokus på imitation. De tydliggör och exemplifierar skillnader och likheter mellan varje deltagare i övningen. De förmedlar också fenomen i kedjekommunikation - som hur meddelanden förstärks och förvrids till absurditet då de sänds vidare från person till person men också hur de plötsligt kan brytas utan förvarning och utan avsikt.

I skiftet mellan övningarna blir skillnaden ibland nästan radikal. Intensitet och koncentration, spänning och avslappning. Det är ögonblick av riktning i bruset. Eller kanske ögonblick av riktning i ruset. Att bromsa in och se.

***

Idag var jag nära att krocka i en rondell (igen). Jag kom för snabbt in mot korsningen och vägen var halare än vanligt. Något märkligt händer med uppmärksamheten i det ögonblicket när bilen glider ut i kollisionskurs mot ett annat fordon utan att det går att påverka situationen. Det är som att själva tiden bromsar in och medvetandet blir snabbare än verkligheten utanför. På samma sätt som när ett föremål faller och vi hinner se att det faller, hur det faller och vet att vi inte kommer att hinna fånga det. En slags instant jet lag. En inverterat deja vu. Nu händer det, säger medvetandet och sedan händer det. Det är ett annat sätt att bromsa in och se.

Föreställ dig ditt eget rum, bad min terapeut. En plats där du är hemma och där du är trygg. Mitt medvetande sökte. Föreställ dig vad som finns där inne och vad du gör där. Mitt medvetande serverade mig minnen. Föreställ dig att den här platsen är du. Mitt medvetande log.

Där är jag, långt bort från de flesta andra. Där jag som vandrar på randen av mig själv med mina katter i släptåg. Där är jag som bara delat mig själv med en som kunnat vara nära utan att värdera eller jämföra med något som är bättre eller sämre. En som dansat i regnet och hostat i höet och bränt sig i solen och låtit min glädje vara min. Där är jag med gamla byggnader som rasat eller övergetts, vatten som slutat rinna och gångar som växt igen. Där är jag som väljer nya stigar och tar med mig nya ting.

För ett år sedan var det där rummet så litet att det nästan inte fanns, sa jag till terapeuten. När det är så litet bli varje möte så väldigt, väldigt stort och varje människa så farlig. Jag kunde inte längre leva så. Det blir så lätt för någon annan att ta över. Ju större det här rummet blir desto enklare blir det för mig att förhålla mig till den som står på randen av mig själv. Det blir enklare att vända sig undan, det blir lättare att försvara det som är mitt eget. När det som finns här äntligen är mitt blir det också för första gången möjligt att bjuda någon in och låta mina gäster vara besökare. Besökare som jag kan visa runt och besökare som jag kan be att gå. Inte stormar som river och björnar som ryter, inga tjuvar som stjäl och skuggor som spelar teater, inte riddare som slåss och prinsar som bedrar. Bara vanliga människor som kommer på besök.

Vet du förresten P, att jag fick dansa ett av våra minnen.

Jag dansade regnet och den brända pizzan.