psykologen

Alla inlägg under april 2009

Av Psykologen - 30 april 2009 23:56

 

Om jag var tyst nog, skulle jag kunna smyga till dig då? Skulle jag kunna sitta vid din säng och smeka din sovande kind utan att du vaknade? Om jag lade mina läppar mot din panna en kort sekund och du varseblev beröringen i dina drömmar, skulle du veta att det var jag som kysste dig? Skulle du höra mitt hjärta slå i mörkret och inte vända dig från mig mot ett annat hjärtas slag? Skulle du känna skillnaden, skulle du veta vem som var jag?




Hush

If I was quiet enough, could I sneak up on you then? Could I sit at your bedside and touch your sleeping cheek without waking you up? If I put my lips against your forehead only for a few seconds and you perceived the touch within your dreams, would you know that it was I who kissed you? Would you hear my heart beating in the dark and not turn from me towards another heartbeat? Would you know the difference, would you know which one was mine?

ANNONS
Av Psykologen - 30 april 2009 23:05

 

I landet mellan bergen bor en tomhet. Det är tystnaden som ekar mellan träden.


Landet mellan bergen är ett normlöst land. Ett laglöst land. Ett ingenmansland. Där lever de som syndat och vägrat förlåtelse. Där lever de som vänt makten ryggen. Där bor några som förpassats mot sin vilja, utkastade för att sona sina brott. Några har irrat dit av misstag, förvånade över vart stegen lett dem.


I landet mellan bergen upplevs njutningar av aldrig skådat slag, lustar som bara den normlöse kan förstå. Där pågår fester för länge, där sover man när man önskar och mäter inte tiden. Där bjuder man på andras mat och lämnar dörren öppen då man går. Det är ett galet land, det är världen upp och ned. Där firar man känslan och skrattar åt förnuftet. Där ställer ingen några frågor och ingen söker efter rätta svar. Där rättar man moralen efter livet och vägrar låta livet ge efter för moralen.


Så säger myterna om landet mellan bergen. En plats i anarki.


Det underligaste med landet mellan bergen är dock att ingen talar där. Vänliga ansikten hälsar med ett leende, välkomnande främlingar bekräftar med en nick, men inte ett ord lämnar deras läppar. Det är förbannelsen som vilar över landet mellan bergen. Det är det pris dess invånare betalar för sin frihet.


Ett liv i evig tystnad. Det är tystnaden som ekar mellan träden.


ANNONS
Av Psykologen - 30 april 2009 22:05


Allvarligt! Strunta i Valborg, lyssna på min musik och vänta på den spännande fortsättningen på min saga.

Av Psykologen - 29 april 2009 22:57


Lite mer musik från slottets korridorer. Det ska till en österrikare för att upptäcka en norrman. Nåväl, det krävdes ju en utlänning för att hitta det egna språket också. Så är den globala tidsåldern över oss och plötsligt är mänskligheten en knapptryckning ifrån varandra.

Av Psykologen - 29 april 2009 15:06


Aldrig tidigare har jag varit så tveksam inför en tenta som inför denna. Veckorna har har varit fulla av distraktioner, sömnbrist, hopp och förtvivlan och inte mycket fokus har kunnat ges åt djupstudier. Tre dagar före tentan tyckte jag mig inte kunna någonting och gav mig själv totalt datorförbud i två dygn för att alls ha en chans att lyckas. Hopp och förvtivlan går dock inte att stänga av ens i två dygn.


Organisationspsykologin, detta ämne i vilket jag skulle briljera efter tio år i karriär, var snubblande nära att bli mitt fall från självgodheten (hade jag inte nyss ramlat? jomen det var från en annan häst). Men väl på plats föll mig frågorna i smaken och jag dunkade skiten ur den jädra tentan. Min hjärna tycks fungera i både hopp och förtvivlan, lust och fägring, elände och jämmer. Jag är mycket tacksam och nöjd och glad (hoppfull och förtvivlad). Bakom hörnet lurar nästa utmaning på vägen mot frälsning.

Av Psykologen - 29 april 2009 14:51

Dessa bilder illustrerar problemet med avstängda vetenskapliga ansatser. Perspektiv bör vara kompletterande och inte konkurrerande för att uppnå förståelse.





Om man projicerar former från olika håll så framstår avbilder på olika sätt. Att enbart titta på den ena ger en missvisande förståelse. Om vi tänker oss att cylindern är en människa och projektionen mot ett plan är ett synsätt, t ex individperspektiv och den den andra är strukturellt perspektiv så inser vi att båda projektionerna behövs. Om tre olika människor projiceras mot samma plan så framstår de som lika. Vi behöver alltså båda, och vi kan tänka oss att projektioner mot fler än två plan är nödvändiga för att förstå det komplexa fenomenet människa och skillnader mellan individer.


Figuren och resonemanget hämtat ur Diagnosens Makt - Om kunskap, pengar och lidande av Gunilla Hallerstedt (red.) 2007.

Av Psykologen - 26 april 2009 18:02

Hade jag en kategori som hette "långt och retoriskt" så skulle det här hamna där. Bara så ni vet. Hade jag en etikett som hette "ideologisk kris" skulle jag använda den. Så vet ni det också. Varsågoda:


Söndagar i maj, sprängfyllda med födelsedagskalas. Jag tog min son till områdets nya sporthall för att delta i ”innebandy- och fotbollskalas”. Vi kommer in i idrottssalen där tiotalet barn jagar runt varandra och deras röster ekar mot väggarna. Vi ses sen då! Ropar jag i van kalasföräldra-stil. Lämna-Vänta-Hämta. C får panik och rusar ut ur salen. Han gömmer sig i duscharna och vägrar komma ut. Oroliga mammor lockar med kompisar och lugnande förklaringar.


-Du behöver inte spela, du kan titta på. Vi kan sitta på sidan bara, ska vi gå in tillsammans? I och A vill så gärna leka med dig, ska du inte komma nu?

-Vad är det som är fel? frågar jag.

-Jag är rädd! gråter C och visst är hans rädd. Han är så rädd att han skakar och trycker sig mot väggen.

-Vad är du rädd för? undrar jag, frustrerad att jag inte kan hjälpa.

-Jag vet inte, jag är bara rädd! säger C.

-Varför vill du inte vara med de andra barnen?

-Jag känner ju nästan ingen!

-Vill du fara hem? undrar jag.

-Då kan jag ju inte ge A presenten, protesterar C. Då missar jag.


Till slut kommer vi överens om att jag ska bära honom in i spelhallen och att jag ska stanna kvar där hos honom. När jag sträcker mig efter dörrhandtaget spänner sig den lilla kroppen i min famn. Jag sätter mig på bänken och C kurar ihop sig i mitt knä. Han tittar mot ringen med barn men undviker den stora idrottspappans frågor om han vill han en väst, om han bara vill titta på, om han inte vill vara med. Barnen spelar innebandy efter instruktioner från idrottspappan. C slappnar av och börjar klättra på läktarna. Han sparkar boll en liten stund på andra sidan plastväggen. Till slut frågar han mig var hans klubba är, hämtar en väst och springer in i matchen. Pass C! ropar ett barn. Det blå laget gör mål och C jublar med de andra blåvästade pojkarna. Barnen får träna straffar och C gör nästan mål. Rödkindad och lycklig meddelar han att jag kan fara nu.


När jag satt på läktaren och såg barnen spela undvek jag att prata med de andra mammorna för att de inte skulle se mina blanka ögon och mitt tunga hjärta. Där framför mig tycktes mig hela samhällets skådespel framföras. Där lärde sig små sexåriga pojkar hur världen fungerar. Där tränades små individer i spelets regler. Så här går det till överallt. Innebandymatchen på kalasdagen är en utmärkt metafor för marknadsekonomins världsomspännande system. Spelet går ut på prestation. Där skapas en hierarki där de starka belönas och de svaga tillrättavisas och så småningom osynliggörs. För dem som inte orkar med, för dem som inte håller måttet finns gränsvakter som försöker övertala dem att delta, som förnekar deras känslor, som förklarar för dem hur roligt det är egentligen. De erbjuder visserligen valmöjligheten att avstå, men är det verkligen ett val? Den som väljer bort blir avskärmad från gemenskapen, blir en avvikare, en svikare, blir utanför. Anpassa sig eller stå emot. Gemenskap eller ensamhet. Självförnekelse eller skam. Vad väljer du? Du blir aldrig välkommen för den du är, du blir välkommen för det du gör, om du gör det rätt. När alla följer reglerna, när alla springer på samma sätt, när alla lär sig utnyttja motståndarens svaghet för att upphöja sig själva och nå gruppens mål, när de har utplånat sin intuitiva reaktion och förvandlats till likformade prestationsmaskiner, då har vi lyckats. Då har vi dem där de ska vara. Produktiva. Deltagande. Lyckliga. Tills de inte längre duger. Då kastar vi ut dem och gnäller för att de har dålig attityd, stör oss med sina känslor och kostar tid och plats och pengar där de dräller i spelplanens utkant.


Ingen kommer undan. Det finns inget val att inte delta. Ingen kan ställa sig utanför systemet.


Jag blev lättad när min son gav med sig för trycket och anpassade sig. Naturligtvis blev jag det. Såklart berättade jag för honom vad duktig han var som nästan gjorde mål. Naturligtvis gjorde jag det.


På detta sätt förväntas jag också agera i framtiden. Då människor söker sig till mig med rädsla för att inte vara bra nog, att inte räcka till, att inte passa in, att uteslutas från den mänskliga gemenskapen; då förväntas jag ta hand om deras rädsla och stävja den. Jag förväntas intala dem att det de känner är irrationellt Då människor kommer till mig rivna av staketen runt normalitetens fålla så ska jag lyfta dem och varsamt bära dem tillbaka till huvudfåran. Jag ska lära dem att tänka rätt och att det inte är så farligt egentligen (KBT). Jag ska lära dem förstå att deras rädsla beror på att de tidigare i livet hamnat på fel väg (psykodynamisk teori). Jag ska lära dem att acceptera sin rädsla eftersom saker bara är som de är (mindfulness). Jag ska lära dem att den hopplöshet och förtvivlan de känner inför ett samhällssystem som obevekligen går ut på den starkes överlevnad och den svages undergång inte är rimlig trots att jag vet att det är den mest rationella rädsla som finns. Rädslan för att misslyckas. Rädslan för att hamna underst. Rädslan för att inte få vara med. Rädslan för att bli utskrattad eller utpekad. Rädslan för att inte bli bjuden nästa gång. Rädslan för att inte vara tillräckligt duktig. Rädslan för att inte var bra nog bara som sig själv.


C var rädd eftersom han inte kunde spela innebandy. Han var rädd för att de andra pojkarna kanske kunde det. Han var rädd för den potentiellt destruktiva dynamiken i idrottssalen men han tvingade sig själv att möta den. Han visste att han måste det. Han förstod att det var det som gällde för att kvalificera i gemenskapen. Han levde ut sin känsla och tillrättavisades. Han anpassade sig och belönades. Han var inte svag för att han blev rädd, han var den starkaste pojken i världen som gick emot sin övertygelse och besegrade sin rädsla. Han betalade med den finaste egenskapen han har, sin känslighet och sin mänsklighet, och jag lät honom göra det. Jag kunde inte skydda honom från samtidens normativa tryck. Naturligtvis kunde jag inte det.


Av Psykologen - 25 april 2009 08:56


I know the distance is a factor
But I stretch as often as I can
My goal is to reach your hands any day now
Please don't blame me for trying



Ett minne. Ett sms från honom till mig och ett sms från mig till honom, ett svar på en undran, en natt som känns som igår och samtidigt en evighet sedan:


20090202 2238

How terribly i wish to have you by my side now. It's strange isn't it. We are in the same town, not far away from each other but nevetheless we spend the night not together. (...)  Do you think we can ever make this real?


20090202 2311

Sometimes distance is merely an illusion, sometimes it is an implacable truth. It is tricky that way I suppose. But this time the possibility is no farther away than you want it to be.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13
14
15
16
17 18 19
20
21 22
23
24
25 26
27
28
29 30
<<< April 2009 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se