”Du är modig som vandrar här ensam,” hade hon sagt, den gamla kvinnan. Jag tyckte att hon överdrev. Nog var de berg, men inte så höga. Nog var där klippor, men inte så branta. Nog var där vindlande passager, men inte smalare än att jag kunde kliva tryggt. Åter glömde jag dock att jag på vägen hit blivit buren på säkra stigar och aldrig själv behövt sätta mina fötter på den steniga marken. Inte heller mindes jag stupen min höga, vita häst med lätthet hoppat över.

Nu stod jag där, som alltid i skymningen, överaskad inför en hisnande ravin. ”Omöjligt,” tänkte jag. ”Det kan inte var samma väg. Jag har gått fel.” Det svaga ljuset gjorde det svårt att se och i ett felberäknat steg trampade jag snett. Den lila blomman jag fäst slarvigt i min ränsel lossnade och föll ner i avgrunden av mörker. ”Nej!” ropade jag till, besviken på mig själv att jag inte surrat den bättre. Utan att tänka sträckte jag mig efter den och halkade i det lösa gruset. Jag gled på kanten, rasade, förlorade fästet, föll. Jag hasade ner på alla fyra medan gruset rev sår på mina knän, grep tag om tunna spretiga grenar, nära nära kanten. ”Hjälp..” rösten darrade, rädslans knotiga fingrar kramade min hals. Min röst var svag, knappt hörbar. ”Snälla hjälp mig.” Grenen vek sig, rycktes upp ur det tunna jordlagret, ingenting höll den fast. Jag kved i panik, fötter sparkade i tomma luften, händer famlade efter fäste. ”Hjälp mig!” Jag skrek namnet på min prins; det skallade genom natten, kastades mellan klipporna, dök nedför sluttningen, rusade över ängarna, vräkte sig mot prinsens fönster, krossade glaset i tusen bitar, landade flämtande på golvet vid hans fötter.

”Jag kommer,” sa han. ”Var inte rädd.”

I nästa nu stod han över mig och tog ett fast tag i min arm. Han drog mig till sig och höll mig hårt tills rädslan lämnat min kropp och min ben slutat skaka.

”Förlåt”, sa jag, generad över min klumpighet och oförsikt. ”Säg aldrig förlåt,” svarade prinsen, ”jag har känt din rädsla som om den vore min egen. Som jag hoppats att du skulle ropa så jag fick hålla dig på riktigt och inte bara i mina tankar.”

Där stod vi hand i hand vid ravinens kant och stirrade i djupet. ”Hur går jag över här?” frågade jag min prins men han kunde bara svara med en bekymrad suck. ”Om jag det visste vore gränserna till mitt kungarike vidare,” sa han. ”Den andra sidan av ravinen här är ny för mig. Jag hade aldrig besökt den alls om det inte vore för att jag mötte dig. Missförstå mig inte, kära, jag ångrar ingenting, men jag kämpar ännu för att begripa hur det kom sig att jag förirrade mig in på dessa förbjudna stigar som jag tidigare aldrig trodde skulle locka mig. I varje steg överväldigades jag av skönheten hos en plats jag aldrig sett. Aldrig tidigare har jag önskat erövra landet mellan bergen och jag skäms för min girighet och mitt själviska begär.”

”Mången är de som vandrat dessa stigar, prins,” sa jag, ”men de tiger om sitt äventyr då deras berättelser förnekas av dem som aldrig själva varit där. I alla tider har det sjungits sånger om landet mellan bergen och skådespel har uppförts i dess ära. Men då festen är över och musiken ebbat ut vill folket vila i en vardag utan excentriska bekymmer. Då blir det okända enklare att förkasta som ondskefullt eller att förvara i säkerhet som poesi. För mig är du så givmild som en människa kan bli och ödmjuk inför livets öde. All makt som lagts i dina händer kan inte hjälpa dig då hjärtats murar faller, all rikedom som kommer med en ätt av kungligt blod kan inte köpa dig frid då vägarna i förnuftets land kantas av demoner.”

”Nå.. jag begär inte att du ska bo där, hur mycket det än plågar mig att inte ha dig nära. Kom, vi går en annan väg. Den är längre men jag följer dig så långt jag får och så långt jag kan. Om du önskar går jag med dig genom landet mellan bergen och lämnar dig inte förrän havet bär dig från mig.”

Vi gick i tystnad längs sluttande stigar mot det ökända landets gömda skogar. Alltjämt följde prinsen mina steg och jag hörde hans andetag i mörkret. Om jag stannade upp tills synes skrämd av något runt omkring eller i min väg lade han varsamt sin hand mot min nacke och viskade:

”Jag kommer. Var inte rädd. Du är inte ensam här.”

Jag vilade en natt i bergen mellan kungarikets ägor och det norra landet där jag bor. Där sökte jag en grotta som skydd för regnet och gjorde upp en eld att hålla mig varm och torr. Bland bergen ylar vinden mellan skrev och klippor. Som frågande röster studsar den mellan väggar och rasar ner i stup, gäckande den sömnlöses undran.

Sluta fråga, ge mig svar, viskade jag till vinden och som om den hört mig och min fräckhet retat den den slog den näven i elden så att en skur av gnistor rusade mot grottans tak. I nästa ögonblick satt en gammal kvinna framför mig i dunklet. Plirande ögon betraktade mig, fårade kinder skymtade under en mörk och regntyngd huvudsjal.

Du är modig som vandrar här ensam, sa den gamla kvinnan. Din uppmaning kallade mig och jag ska svara dig en fråga, men bara en. Jag kan se den tid som gått och jag kan spå din framtid.

Jag funderade på allt jag ville veta, hur jag hade möjlighet att styra världen med en kunskap ingen annan delade.

Tänk dig noga för, sa spåkvinnan. Det du önskar från en annan kan ingen ge dig utom den och det du önskar dig av världen kan du bara hämta där. Det du kan lära utav mig är en spegling av det du bär inom dig själv.

Jag kände hur hon talade en sanning som jag kände och min önskan stod klar för mig.

Jag önskar att jag kunde förstå.

Spåkvinnan log vänligt och plockade upp något virat i ett stycke tyg ur det knyte hon bar med sig. I tyget låg en ojämn, oslipad kristall.

Månen gav mig en magisk sten som innehåller alla människors hemliga drömmar, sa hon. Jag ska visa dig färgen på din älskades hjärta.

Hon höll kristallen mellan sina händer medan hon sjöng den velande prinsens sång med lugn och stadig stämma. Ur stenen pressade hon sex salta droppar vätska.

Månens tårar för de kära, sa hon. Fyra som tappat sina färger för dem han älskat och förlorat. En röd för den han valt, hon som är hans blod, den han behöver för att leva. En blå för den som visade honom vägen tillbaka till hans själ, hon som för alltid blir hans längtan.

Dropparna föll ned i en skål av koppar spåkvinnan placerat i sitt knä. Där flöt de samman i strimmor av färger, en virvel av glimmande ljus som dansade i skålen tills sången ebbat ut och vattnet lade sig stilla och blankt i skålen. En vit blomma tog spåkvinna ur sitt knyte och ställde den i vattnet. Törstigt sög dess skurna stjälk åt sig varje droppe och färgen målade dess kronblad med svekets violetta ton.

Din prins har ett otroget hjärta, sa spåkvinnan. Det är hans gåva och förbannelse. Det är hans största lycka och hans tyngsta smärta. Det är en dubbel börda som driver hans drömmar isär i delar som aldrig kan mötas.

Ja, tänkte jag.

Har du fått ditt svar? frågade hon mig.

Ja, svarade jag.

Ta då din blomma och sov. Låt ditt eget hjärta vila och fråga inte mer.

Hon lade den förtrollade gåvan i min hand och i samma stund var hon försvunnen. I berget brann elden som den gjort innan hon kom men i vinden hördes inga frågor. Där somnade jag stilla med prinsens lila blomma varsamt skyddad mot mitt bröst.

Fantomsmärtor är när det gör ont i en kroppsdel som av någon anledning inte längre sitter kvar på kroppen.

Kärleksspöke är när det gör ont i en relation som av någon anledning huggits av. En relation som per definition inte längre finns men som vägrar dö i minnet.

(Ett troll är enligt P något annat, men det får hon förklara.)

Kärleksspöket lever i landet Om. Ett land som delas in i socknar som Om bara, Om inte, Om jag, Om vi etc. Det enda bevisat effektiva sättet att ge ett kärleksspöke ro är att kliva in i landet Om och möta det. Då löses det upp och rinner ner i marken för att ge näring åt nya relationer och blir en del av känslornas kretslopp. Landet Om är en mörk och läskig plats att resa till och kräver både mod och själslig styrka. Mången är de som haltat rivna därifrån, skadade i hopplösa försökt att återföra spöket i sin kropp bara för att inse att det inte är detsamma när det kommer tillbaka. Nej, målet med resan till landet Om måste vara att låta spöket få vila och kroppen få förmultna för att bli till något annat. Endast då kan livet börja om.

Leva och låta dö, kan man också säga, om man gillar Paul eller James och inte vill krångla till det i onödan.

Han tog min hand precis i steget.

Vänta.. Jag har inte glömt.

Han kysste ilskans tårar från min kind och bad mig sitta ner i gräset. Runt oss smekte vinden ängens alla blommor och skymningen väckte nattens kompositörer till liv. Syrsor spelade på marken, eldflugor dansade i mörkret. Högt mot himlen hördes svalor ropa.

Hör.. viskade min prins. De sjunger vår sång, de berättar vår saga.

Jag lyssnade sorgset på melodin utan ord med pannan tungt vilande mot prinsens axel. Vår osynliga berättelse som ingen levande fick lyssna till.

Det finns en plats där vi kan vara för alltid, sjöng fåglarna.

Ord som bara vi förstår..

En plats dit du följer mig, spelade syrsorna.

Strofer bara jag kan tyda..

Den platsen är inte långt borta alls, sa vinden.

Hör.. viskade min prins. Det är jag som sjunger vår sång, den vi skrivit tillsammans.

Häpet såg jag upp till ljudet av hans röst. En melodi av stavelser jag aldrig lyssnat till trots alla ord vi redan gett varandra. Sången var inte kryptisk tom och hemlig, orden inte gömda under osynliga bilder. Han sjöng den för mig, klart och tydligt, på hela världens språk.

De nynnar den i korridorerna på slottet, sa han mjukt och strök håret varsamt från mitt ansikte. De ser dig nu. Du kommer aldrig att försvinna.

Han stannade hos mig på ängen tills solen åter glödde under horisonten. Jag sov en djup och drömlös sömn då den reste sig mot himlen och prinsen vänt hem att vila ensam med våra minnen i kammaren där han bor och valt att bli. Jag vaknade av varmt ljus mot min nacke och hälsade lyckligt min nya morgondag. När jag reste mig att gå fanns inga stängsel längre kvar på ängen.

Igår kom han till mig med en avskedsgåva, det vackraste jag någonsin fått. Han hade skrivit en sång till mig och spelat in den åt mig. Jag fick den med dedikation, fodral, video och allt, inslaget i tidningspapper från Wien (man tager vad man haver). Musiken är min och jag behåller den för mig själv men jag ska ta ut stroferna ur dem och visa er på vårt språk (mitt och ert, kära läsare).

Så här sjöng min prins för mig när han kom tillbaka till mig på ängen:

Det är som att jorden kallat dig att gå och du går från mig.

Så långt, som om stjärnorna gett dig kunskap om hur långa avstånd måste vara.

Som att vinden visat hur du skulle röra mig, smeker du mitt hår med dina händer.

Som om elden lärt dig brinna, flammar jag upp och glöder hos dig.

Det är som att språket självt lagt orden på din tunga.

Som att kärleken själv ger dig kraft att leva när allt går fel. Hur kan det vara fel när det känns så rätt?

Men det finns en plats där vi kan vara tillsammans för alltid, en plats dit du följer mig. Den platsen är inte långt borta alls.

Kom ihåg hur du sa:

Det finns ingen anledning att vara rädd för slutet för då det sista bladet vänts upp i vår bok så vilar den tryggt på en evighet av minnen. Vi kan inte förlora dem och ingen kan ta dem från oss. De finns där så länge vi behöver dem, de tar inte farväl förrän vi är redo att låta dem gå.

Tack tack underbaraste, finaste vän.

Vad mer lämpat än livets flin för att påminna om hur landet ligger i den vanliga världen. Jag klickade förstrött förbi en gammal dejtingsida och möttes av följande mail i min inbox:

Hej? Jag älskar träffa nya människor. Jag är en uthållig och sexig Viking som är empatisk, snäll o trevlig o kommer inte förrän du skulle ha kommit 1-10 ggr. Lite gentleman får man ju vara.

PS. Man ska inte skryta, men det vore kanske av intresse (samt evt är lite marknadsföringsknep) att många av de kvinnor jag haft har sagt att knappt haft skönare o mer tillfredsställnade sex än med mig. Hoppas de talade sanning )))

1-10 gånger? Jaa.. Du har ett dagsverke framför dig lille vän. Faktum är att jag osökt kommer att tänka på begreppet Sisofysarbete. Nä men jösses, du vet, jag ligger inte med killar som använder trippla slutparenteser. Sorry. Bättre lycka med de övriga massmailade mottagarna.

Rubriken? Jamen, den sälla modersgestalten erbjöd tillräckligt gnidande för att tillfredställa mitt oxytocinbehov utan att vare sig spela gentleman och hålla ut på sina egna lustar, skryta med sin skicklighet eller lägga beslag på min kropp. Men vi har ju alla våra olika tillvägagångssätt, herr Viking.

(Eller lägga beslag på min kropp förresten.. betyder denna interaktion att hon nu "haft" mig?)

My true love is a man

Who would hold me for ten thousand nights

In the wild wild wailing of wind

He's a house 'neath a soft yellow moon.
So blue blue caravan

Won't you carry me down to him soon

My true love is a man

Who never existed at all

Oh he was a beautiful fiction

I invented to keep out the cold

But now, my blue blue caravan

I can feel my heart growing old

Det var på vägen hem jag såg dem. Taggtrådsstängslen runt kungarikets ägor. Hur lätt var det inte att segla över dem på vägen hit, buren på min höga vita häst. Nu överaskade de mig fullkomligt där jag sorgset vandrade tillbaka ensam över ängarna. Inga granna fålar i sikte och ingen öppning mellan trådarna där taggarna inte skulle gripa tag i mina kläder och rispa hål i mitt tunna skinn. Jag gick längs stängslet fundersamt, granskande varje stolpe noga. Hur gammal var den, murken? Hur noga var den tråden fäst? Hade jag tvinnat den själv i mina drömmar? Mitt förflutnas plågor trädda på en tråd som en olycklig flickas smultron på ett strå, fästa för att hindra mig att gå.

Men nej, jag hade inte ställt det själv, jag mindes hur vi byggt gränserna tillsammans. Hur han varsamt skyddat min händer från de vassa taggarna av stål. Hur vi missbedömt inhägnadens höjd och längd då vi tramsat runt därute i vårt månsken.

"Se, så tokigt!" ville jag berätta för min prins och skickade ett bud till slottet med en förhoppning att han också skulle skicka mig min häst, för här kom jag inte ohjälpt över. Men min prins blev varken tacksam eller nöjd över min oväntade upptäckt, han blev vred. ”Varför bygger du stängsel på min mark?” frågade han mig med förbittrad stämma. ”Varför bygger du in dig här när jag har sagt åt dig gång på gång att jag inte kan hålla dig om ryggen?” ”Men det var ju.. ” började jag förvirrad. ”Jag försökte faktiskt bara skydda dig, hur ska du ha det?!” avbröt min prins utan pardon och galopperade iväg.

Förbluffad stod jag kvar med hindret lika obönhörligt i min väg och ingen hjälp att ta mig ut. Förargad blängde jag mot kungarikets rikedom som även annekterat de resurser jag fört med mig in. Förskräckt över den ömma vän som glömt och plötsligt vänt mig ryggen. ”Det var ju du som tog mig hit!” ville jag skrika över ängen. ”Hur kan du skylla mig för att mina mardrömmar följde med mig in? Det kunde jag väl inte rå för!” Taggtråden glödde, upphettad av ilska, besvikelse och skam. Den hotade att tända eld på gräs och skog och svedde mina bara armar där jag stod.

Ett dygn i väntan. Två. I väntan att stängslet skulle svalna nog att röra vid.

Nu dröjer jag med svarta, brända trådar hårt spända i min hand. Ett steg mot landet utanför, ett kliv som kommer riva hårt om jag måste ta det ensam, utan hjälp.