Det var på vägen hem jag såg dem. Taggtrådsstängslen runt kungarikets ägor. Hur lätt var det inte att segla över dem på vägen hit, buren på min höga vita häst. Nu överaskade de mig fullkomligt där jag sorgset vandrade tillbaka ensam över ängarna. Inga granna fålar i sikte och ingen öppning mellan trådarna där taggarna inte skulle gripa tag i mina kläder och rispa hål i mitt tunna skinn. Jag gick längs stängslet fundersamt, granskande varje stolpe noga. Hur gammal var den, murken? Hur noga var den tråden fäst? Hade jag tvinnat den själv i mina drömmar? Mitt förflutnas plågor trädda på en tråd som en olycklig flickas smultron på ett strå, fästa för att hindra mig att gå.

Men nej, jag hade inte ställt det själv, jag mindes hur vi byggt gränserna tillsammans. Hur han varsamt skyddat min händer från de vassa taggarna av stål. Hur vi missbedömt inhägnadens höjd och längd då vi tramsat runt därute i vårt månsken.

"Se, så tokigt!" ville jag berätta för min prins och skickade ett bud till slottet med en förhoppning att han också skulle skicka mig min häst, för här kom jag inte ohjälpt över. Men min prins blev varken tacksam eller nöjd över min oväntade upptäckt, han blev vred. ”Varför bygger du stängsel på min mark?” frågade han mig med förbittrad stämma. ”Varför bygger du in dig här när jag har sagt åt dig gång på gång att jag inte kan hålla dig om ryggen?” ”Men det var ju.. ” började jag förvirrad. ”Jag försökte faktiskt bara skydda dig, hur ska du ha det?!” avbröt min prins utan pardon och galopperade iväg.

Förbluffad stod jag kvar med hindret lika obönhörligt i min väg och ingen hjälp att ta mig ut. Förargad blängde jag mot kungarikets rikedom som även annekterat de resurser jag fört med mig in. Förskräckt över den ömma vän som glömt och plötsligt vänt mig ryggen. ”Det var ju du som tog mig hit!” ville jag skrika över ängen. ”Hur kan du skylla mig för att mina mardrömmar följde med mig in? Det kunde jag väl inte rå för!” Taggtråden glödde, upphettad av ilska, besvikelse och skam. Den hotade att tända eld på gräs och skog och svedde mina bara armar där jag stod.

Ett dygn i väntan. Två. I väntan att stängslet skulle svalna nog att röra vid.

Nu dröjer jag med svarta, brända trådar hårt spända i min hand. Ett steg mot landet utanför, ett kliv som kommer riva hårt om jag måste ta det ensam, utan hjälp.

 

ebeth

17 april 2009 17:08

Tassa hit så får jag distrahera dig.

 

Psykologen

17 april 2009 18:30

I mörrön?

 

Toner från en tänkande Nina.

18 april 2009 00:58

Att befinna sig, att vara, att låta sitt hjärta slå för någon. Någon som har makten att rispa en själ. Att befinna sig. Tråden glöder av iksla, brinnder tråden upp? Han som har makten att giva prinsessan den vita hästen för att flyga över murar, han som ifrågasätter varför prinsessan bygger murar på hans teriorie. Varför ägs bara kungariket av prinsen? Kungariken har väl allemansrätt?

 

Psykologen

18 april 2009 10:53

Inte i Österrike.. då vi blickar ut över västvärlden är allemansrätten är i mångt och mycket en svensk idé. Det är faktiskt en inte helt ointressant tanke.. att trots att han befinner sig i mitt land så är det jag som har varit en besökare i hans.

Men han har kapitulerat. Han kom tillbaka till slut med plåster, bultsax, färdkost med kronan skamset på sned. Han är ingen ond regent, det har han aldrig varit. Alla människor har sina demoner att slåss mot och sina insikter att lära. Alla har vi dessutom vårt arv.. kungligt eller ej.

Tack Nina, för dina tankar och din musik.

 

Psykologen

18 april 2009 11:38

På engelska:

It was on the way home I saw them; barbed wire fences around the kingdom grounds. How easy it had been to cross them on the way here, mounted high on my white horse. Now they completely surprised me as I was sadly walking back alone across the meadows. No fair horses in sight this time and no opening in the wiring where the spikes would not rip my clothes and tear my skin. I walked along the fence, thoughtful, carefully examining each pole. How old was it, rotten? How closely was the wire attached? Had I created it myself in my dreams? My past plagues threaded on a wire as an unfortunate girls wild strawberries on a straw, built to prevent me from leaving.

But no, I had not made these fences on my own, I remembered how we built the barriers together. How he gently protected my hands from the sharp steel thorns. How we must have misjudged the fence's height and length during our frivolous play in the moonlight.

"Look, how silly!" I wanted to tell my prince, and therefore sent a courier to the castle with the hope that he would also send me back my horse, for this fence I could not climb unaided. But my prince was not grateful or satisfied about my unexpected discovery, instead he turned on me in anger. "Why do you build a fences on my land?" he asked me with a bitter voice. "Why do you close yourself in when I told you repeatedly that I cannot put you up?" "But it was .. " I started confused."I have merely tried to protect you, how will you have it?" he cut me off abruptly, then galloping away.


I was left astonished with the obstacle just as inexorable in my way as before and with no means of making it the other side unharmed. Annoyed I glared at the wealth of the kingdom which had also annexed the resources I brought with me. Startled by my tender friend who had forgotten and suddenly turned his back on me. "It was you who took me here!" I wanted to yell over the meadows. "How can you blame me for bringing my nightmares with me? I could not help it!" The barbed wire gleamed red, hot with anger, disappointment and shame. It threatened to set fire to grass and forest and singed my arms where I was standing.

A day of waiting. Two. Waiting for the fence to cool enough to touch.

Now I abide, black burnt wires strained in my hand. One step to the land beyond, a step that will tear me up badly if I have to make it alone, without help.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...