I know the distance is a factor
But I stretch as often as I can
My goal is to reach your hands any day now
Please don't blame me for trying

Ett minne. Ett sms från honom till mig och ett sms från mig till honom, ett svar på en undran, en natt som känns som igår och samtidigt en evighet sedan:

20090202 2238

How terribly i wish to have you by my side now. It's strange isn't it. We are in the same town, not far away from each other but nevetheless we spend the night not together. (...)  Do you think we can ever make this real?

20090202 2311

Sometimes distance is merely an illusion, sometimes it is an implacable truth. It is tricky that way I suppose. But this time the possibility is no farther away than you want it to be.

”Du är modig som vandrar här ensam,” hade hon sagt, den gamla kvinnan. Jag tyckte att hon överdrev. Nog var de berg, men inte så höga. Nog var där klippor, men inte så branta. Nog var där vindlande passager, men inte smalare än att jag kunde kliva tryggt. Åter glömde jag dock att jag på vägen hit blivit buren på säkra stigar och aldrig själv behövt sätta mina fötter på den steniga marken. Inte heller mindes jag stupen min höga, vita häst med lätthet hoppat över.

Nu stod jag där, som alltid i skymningen, överaskad inför en hisnande ravin. ”Omöjligt,” tänkte jag. ”Det kan inte var samma väg. Jag har gått fel.” Det svaga ljuset gjorde det svårt att se och i ett felberäknat steg trampade jag snett. Den lila blomman jag fäst slarvigt i min ränsel lossnade och föll ner i avgrunden av mörker. ”Nej!” ropade jag till, besviken på mig själv att jag inte surrat den bättre. Utan att tänka sträckte jag mig efter den och halkade i det lösa gruset. Jag gled på kanten, rasade, förlorade fästet, föll. Jag hasade ner på alla fyra medan gruset rev sår på mina knän, grep tag om tunna spretiga grenar, nära nära kanten. ”Hjälp..” rösten darrade, rädslans knotiga fingrar kramade min hals. Min röst var svag, knappt hörbar. ”Snälla hjälp mig.” Grenen vek sig, rycktes upp ur det tunna jordlagret, ingenting höll den fast. Jag kved i panik, fötter sparkade i tomma luften, händer famlade efter fäste. ”Hjälp mig!” Jag skrek namnet på min prins; det skallade genom natten, kastades mellan klipporna, dök nedför sluttningen, rusade över ängarna, vräkte sig mot prinsens fönster, krossade glaset i tusen bitar, landade flämtande på golvet vid hans fötter.

”Jag kommer,” sa han. ”Var inte rädd.”

I nästa nu stod han över mig och tog ett fast tag i min arm. Han drog mig till sig och höll mig hårt tills rädslan lämnat min kropp och min ben slutat skaka.

”Förlåt”, sa jag, generad över min klumpighet och oförsikt. ”Säg aldrig förlåt,” svarade prinsen, ”jag har känt din rädsla som om den vore min egen. Som jag hoppats att du skulle ropa så jag fick hålla dig på riktigt och inte bara i mina tankar.”

Där stod vi hand i hand vid ravinens kant och stirrade i djupet. ”Hur går jag över här?” frågade jag min prins men han kunde bara svara med en bekymrad suck. ”Om jag det visste vore gränserna till mitt kungarike vidare,” sa han. ”Den andra sidan av ravinen här är ny för mig. Jag hade aldrig besökt den alls om det inte vore för att jag mötte dig. Missförstå mig inte, kära, jag ångrar ingenting, men jag kämpar ännu för att begripa hur det kom sig att jag förirrade mig in på dessa förbjudna stigar som jag tidigare aldrig trodde skulle locka mig. I varje steg överväldigades jag av skönheten hos en plats jag aldrig sett. Aldrig tidigare har jag önskat erövra landet mellan bergen och jag skäms för min girighet och mitt själviska begär.”

”Mången är de som vandrat dessa stigar, prins,” sa jag, ”men de tiger om sitt äventyr då deras berättelser förnekas av dem som aldrig själva varit där. I alla tider har det sjungits sånger om landet mellan bergen och skådespel har uppförts i dess ära. Men då festen är över och musiken ebbat ut vill folket vila i en vardag utan excentriska bekymmer. Då blir det okända enklare att förkasta som ondskefullt eller att förvara i säkerhet som poesi. För mig är du så givmild som en människa kan bli och ödmjuk inför livets öde. All makt som lagts i dina händer kan inte hjälpa dig då hjärtats murar faller, all rikedom som kommer med en ätt av kungligt blod kan inte köpa dig frid då vägarna i förnuftets land kantas av demoner.”

”Nå.. jag begär inte att du ska bo där, hur mycket det än plågar mig att inte ha dig nära. Kom, vi går en annan väg. Den är längre men jag följer dig så långt jag får och så långt jag kan. Om du önskar går jag med dig genom landet mellan bergen och lämnar dig inte förrän havet bär dig från mig.”

Vi gick i tystnad längs sluttande stigar mot det ökända landets gömda skogar. Alltjämt följde prinsen mina steg och jag hörde hans andetag i mörkret. Om jag stannade upp tills synes skrämd av något runt omkring eller i min väg lade han varsamt sin hand mot min nacke och viskade:

”Jag kommer. Var inte rädd. Du är inte ensam här.”