”Du är modig som vandrar här ensam,” hade hon sagt, den gamla kvinnan. Jag tyckte att hon överdrev. Nog var de berg, men inte så höga. Nog var där klippor, men inte så branta. Nog var där vindlande passager, men inte smalare än att jag kunde kliva tryggt. Åter glömde jag dock att jag på vägen hit blivit buren på säkra stigar och aldrig själv behövt sätta mina fötter på den steniga marken. Inte heller mindes jag stupen min höga, vita häst med lätthet hoppat över.

Nu stod jag där, som alltid i skymningen, överaskad inför en hisnande ravin. ”Omöjligt,” tänkte jag. ”Det kan inte var samma väg. Jag har gått fel.” Det svaga ljuset gjorde det svårt att se och i ett felberäknat steg trampade jag snett. Den lila blomman jag fäst slarvigt i min ränsel lossnade och föll ner i avgrunden av mörker. ”Nej!” ropade jag till, besviken på mig själv att jag inte surrat den bättre. Utan att tänka sträckte jag mig efter den och halkade i det lösa gruset. Jag gled på kanten, rasade, förlorade fästet, föll. Jag hasade ner på alla fyra medan gruset rev sår på mina knän, grep tag om tunna spretiga grenar, nära nära kanten. ”Hjälp..” rösten darrade, rädslans knotiga fingrar kramade min hals. Min röst var svag, knappt hörbar. ”Snälla hjälp mig.” Grenen vek sig, rycktes upp ur det tunna jordlagret, ingenting höll den fast. Jag kved i panik, fötter sparkade i tomma luften, händer famlade efter fäste. ”Hjälp mig!” Jag skrek namnet på min prins; det skallade genom natten, kastades mellan klipporna, dök nedför sluttningen, rusade över ängarna, vräkte sig mot prinsens fönster, krossade glaset i tusen bitar, landade flämtande på golvet vid hans fötter.

”Jag kommer,” sa han. ”Var inte rädd.”

I nästa nu stod han över mig och tog ett fast tag i min arm. Han drog mig till sig och höll mig hårt tills rädslan lämnat min kropp och min ben slutat skaka.

”Förlåt”, sa jag, generad över min klumpighet och oförsikt. ”Säg aldrig förlåt,” svarade prinsen, ”jag har känt din rädsla som om den vore min egen. Som jag hoppats att du skulle ropa så jag fick hålla dig på riktigt och inte bara i mina tankar.”

Där stod vi hand i hand vid ravinens kant och stirrade i djupet. ”Hur går jag över här?” frågade jag min prins men han kunde bara svara med en bekymrad suck. ”Om jag det visste vore gränserna till mitt kungarike vidare,” sa han. ”Den andra sidan av ravinen här är ny för mig. Jag hade aldrig besökt den alls om det inte vore för att jag mötte dig. Missförstå mig inte, kära, jag ångrar ingenting, men jag kämpar ännu för att begripa hur det kom sig att jag förirrade mig in på dessa förbjudna stigar som jag tidigare aldrig trodde skulle locka mig. I varje steg överväldigades jag av skönheten hos en plats jag aldrig sett. Aldrig tidigare har jag önskat erövra landet mellan bergen och jag skäms för min girighet och mitt själviska begär.”

”Mången är de som vandrat dessa stigar, prins,” sa jag, ”men de tiger om sitt äventyr då deras berättelser förnekas av dem som aldrig själva varit där. I alla tider har det sjungits sånger om landet mellan bergen och skådespel har uppförts i dess ära. Men då festen är över och musiken ebbat ut vill folket vila i en vardag utan excentriska bekymmer. Då blir det okända enklare att förkasta som ondskefullt eller att förvara i säkerhet som poesi. För mig är du så givmild som en människa kan bli och ödmjuk inför livets öde. All makt som lagts i dina händer kan inte hjälpa dig då hjärtats murar faller, all rikedom som kommer med en ätt av kungligt blod kan inte köpa dig frid då vägarna i förnuftets land kantas av demoner.”

”Nå.. jag begär inte att du ska bo där, hur mycket det än plågar mig att inte ha dig nära. Kom, vi går en annan väg. Den är längre men jag följer dig så långt jag får och så långt jag kan. Om du önskar går jag med dig genom landet mellan bergen och lämnar dig inte förrän havet bär dig från mig.”

Vi gick i tystnad längs sluttande stigar mot det ökända landets gömda skogar. Alltjämt följde prinsen mina steg och jag hörde hans andetag i mörkret. Om jag stannade upp tills synes skrämd av något runt omkring eller i min väg lade han varsamt sin hand mot min nacke och viskade:

”Jag kommer. Var inte rädd. Du är inte ensam här.”

 

Psykologen

25 april 2009 08:31

In englissssh:

“You are brave to walk here alone”, she had said, the old woman. I thought she had exaggerated. Surely they were mountains, but not so high. Surely there were cliffs, but not so steep. Surely there were winding passageways, but not narrower than I could climb safely. Once more, however, I forgot that I had been led on safe paths on the way here and that I never had to put my own my feet to the stony ground. Nor did I remember the precipices my white horse had easily jumped over.

Now I stood there, as always at dusk, surprised by a breathtaking ravine. “Impossible”, I thought. “It cannot be the same way. I have taken the wrong road.” The poor light made it difficult to see and I miscalculated my step. The purple flower I had neglected to attache carefully to my knapsack came off and fell into the abyss of darkness. “No!” I cried, disappointed in myself that I had not tied it better. Without thinking, I grasped for it and slipped in the soft gravel. I slid down closer to the edge, tumbled, lost my grip, fell. I slid further on all fours while gravel tore wounds on my knees, grabbed on to thin straggly branches, near near the edge. “Help..” My voice trembled, fear's gnarled fingers strangled me. My voice was weak, barely audible. “Please help me.” The branches gave away, ripped out of the thin soil layer, nothing held them to the ground. I called out in panic, feet kicking in open air, hands groping for a foothold. “Help me!” I screamed the name of my prince; it resounded through the night, bounced between the mountain walls, dived down the slope, rushed across the meadows, threw itself against the prince's bedroom window, smashed the glass into a thousand pieces, landing flickering on the floor before his feet.

“I am coming." he said. “Do not be afraid.”

A moment later he stood over me and took a firm hold of my arm. He pulled me up and held me close until the fear left my body and my legs stopped shaking.

“I am sorry,” I said, embarrassed by my clumsiness and carelessness. “Never say sorry,” replied the prince, “I have felt your fear as if it were my own. I hoped that you would call for me so I could hold of you for real and not just in my mind.”

There we stood hand in hand at the edge of the ravine and stared into its depth. “How do I cross here?” I asked my prince but he could only respond with a troubled sigh. “If I knew the answer the borders of my kingdom would be wider,” he said. “The other side of this ravine is new to me. I would never have visited it at all if it were not for meeting you. Do not misunderstand me, dear, I regret nothing, but I am still struggling to understand how it came to be I wandered off into these forbidden paths which I never thought would attract me. With every step I was overwhelmed by the beauty of a place I had never seen. Never before have I wished to conquer the land between the mountains and I am ashamed of my greed and my selfish desire.“

“Many are those who walked these paths, Prince,” I said, “but they keep silent of their adventures as their stories are denied by those who never lingered here themselves. Throughout history, songs have been sung about the land between the mountains and plays have been staged in its honour. But when the show is over and the music has faded out people want to rest in an everyday-life without the concerns of the eccentric. Then the unknown is easier to reject as malevolent or retained in the safety of poetry. To me, you are as generous as a man can be, and humble before life's destiny. All the power bestowed on you cannot help you when the heart's walls crumble, all the wealth that comes with a dynasty of royal blood can not buy you peace when the roads in the land of reason are lined by demons.”

“Well .. I am not asking you to live there, no matter how much it hurts me not to have you near. Come, let us take a different route. It is longer but I will follow you as far as I may and as far as I can. If you want me to I will walk with you through the land between the mountains and leave you only where the ocean will carry you away from me.

We walked in silence along the sloping trails towards the hidden forests of this notorious land. All the while the prince followed my every step and I heard his breath in the dark. If I hesitated seemingly frightened by some thing around or ahead, he gently put his hand against my shoulder and whispered:

“I am coming. Do not be afraid. You are not alone here.”

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...