Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellanrummet mellan allt som är. Att det är därför jag inte klarar av att mötas av något som tillhör honom utan att kastas tillbaka hundratals steg i processen att lämna det bakom mig. 

Av alla återfall måste dagen då jag såg den nya bilden varit den värsta. Det var den första bilden jag sett på flera år och den gjorde att allt kändes verkligt igen. Det kändes nära. Och det var som att sugas in i en orkan. Jag kunde inte lyssna på musiken. Hans musik. Jag har aldrig tyckt om den och jag var tvungen att stänga av den innan den var slut. Men jag kunde inte sluta titta på bilden. Egentligen tyckte jag inte om den heller. Jag tyckte vinkeln på ansiktet var hård och blicken var kall. Men det spelade ingen roll, för den var ny och det var det som trollband mig. Jag slungades runt i minnen av kontakt, minnen av längtan och tillfredställelse, minnen av det vackra och mjuka, minnen av ilska och förtvivlan, minnen av den öronbedövande tomheten när det var över. Chocken av det nya sved i bröstet. Jag ångrade att jag sett det i samma ögonblick som jag klamrade mig fast och vägrade släppa taget om det. Jag letade fram det gamla jag har kvar i ett försök att balansera upp det som fått jämvikten att tippa över. Jag tittade på de gamla bilderna, läste de gamla orden. De som för länge sedan förlorat sin giltighet. Jag försökte komma ihåg att de var sanna när de skrevs. Brevet han gett mig satt fastklistrat i ett album han satt ihop. Det är nu så gammalt att klistret torkat och sidorna håller på att falla ut. Men bläcket har inte blekts och det som står där är lika tydligt som någonsin. Det är bara det att han skrev det för tidigt. Innan det verkliga slutet kom. Innan de verkligt hårda orden uttalats. Innan vi båda förlorade kontrollen och började göra sådant ingen av oss egentligen hade räknat med att vi någonsin skulle behöva göra. Det var därför vi inte hade någon förberedelse, ingen överenskommelse, ingen plan. Det var ett misstag. 

På natten efter att jag sett bilden vaknade jag genomblöt, som om jag blivit infekterad och min kropp försökt svettas ut det nya när jag sov. Jag mindes en gång tidigare när jag känt precis så, som om något tagit över min kropp som inte borde vara där. Det var då jag lämnade tillbaka nyckeln jag fått av honom, det var då jag försökte avsluta det första gången. Det visade sig att det redan då var för sent. Jag klarade inte av att stå kvar vid mitt beslut och jag bad honom komma tillbaka. Jag minns att det störde honom, att han försökte fråga ut mig, ta reda på exakt vad som fått mig att vända mig ifrån honom. Jag minns att det där hårda och kalla fanns där då. I några ögonblick. Jag minns att jag undrade vad det var, men jag valde att bortse från det. Jag var inte på något sätt beredd på kraften i hans ilska nästa gång han fick anledning att ifrågasätta mig. Då när det hemliga blivit avslöjat och jag förstod att jag var den som måste drivas ut. Den gången han försökte ta tillbaka allt han gett mig i ett enda våldsamt verbalt slag. Det träffade mig inte då, för jag var fortfarande hög av närheten och insvept i någon slags väv av förnekande. Men det har krupit igenom maskorna allteftersom väven brutits ned och vittrat sönder. Ingenting av allt som hände har gjort mig mer illa än det där enda slaget. Kanske beror det inte bara på vad som sades, utan också på att det följdes av tystnad, att det var det sista som blev sagt. Det var då jag hade behövt det där brevet som skrevs för tidigt, där han sa förlåt för något som ännu inte hänt. 

Jag minns att jag tänkte att det ändå var på väg att gå över. De sista veckorna var inte som de första. Passionen hade svalnat, magin hade lagt sig, det började bli tråkigt. Vi hade inte så mycket annat att prata om. Vi hade inte så mycket annat att göra. Vi hade börjat ledsna på varandra. Det var skönt, och det var rätt och rimligt. Han frågade om han fick hälsa på mig igen efter sommaren eftersom han skulle göra ett kort återbesök i min stad. Jag sa att jag inte visste om det gick, att jag kanske skulle vara på en annan plats i livet då. Han nickade åt det, det var såklart så det kunde vara. Vi var på väg åt olika håll och det var gott. Jag trodde helt och fullt att jag skulle kunna gå vidare utan större besvär. Jag trodde inte att jag skulle sakna honom. Dagen han skulle åka var stämningen stel. På sätt och vis var det en lättnad när den var över. 

Sedan ringde hon mig. Jag hade varit på bio (med en annan man till och med, eftersom jag menade allvar med att jag var på väg att gå vidare) och stängt av min telefon. När jag slog på den igen hade jag ett missat samtal från hans mobilnummer. Det var konstigt, för han brukade inte ringa mig. Det var inte så vi brukade kommunicera. Jag satt i min bil och tittade förbryllad på skärmen en stund innan jag åkte hem. Det ringde igen, och när jag svarade var det tyst. Hon sa ingenting, men hon skickade ett meddelande lite senare. Hon ville veta vad som hänt. Jag svarade att hon måste prata med honom, men att jag inte var någon hon behövde vara rädd för. För mig var det sant, jag förstod att det var över nu. I samma ögonblick som jag var känd, så fick jag inte finnas mer. Den naiva rosa värld jag klippt och klistrat tillsammans med honom, av barnsliga fantasier och romantisk gegga, rasade samman. Det band som långsamt höll på att tvinnas upp helt naturligt och av sig själv slets plötsligt av i raseri. Jag föll handlöst ner i en avgrund jag inte visste fanns. Den kunde jag inte alls hantera. Jag vädjade om hans hjälp att ta mig upp, men han var upptagen med att rädda sig själv. Till slut bad han mig att sluta be och vara tyst och jag blev tyst. 

Sedan dess har jag varit tyst. Även här har jag varit tyst. Oftast. Förutom vid återfallen. Ibland år emellan dem. Jag har väntat på att det ska gå över. Att hjärtat ska sluta svida. I perioder går det hyfsat bra. Ingen ser något. Ingen vet. Men det går aldrig över och jag förstår inte varför. Jag har gått vidare. Jag har hittat någon annan och han är bra. Han är bättre. Det han ger mig är mycket viktigare. Jag vet det. Men ändå går det aldrig över. Smärtan fortsätter att sippra upp i mellanrummen mellan allt som är. Jag kan inte prata om den och jag skäms. Min sorg känns inte som att den räknas. Jag har inte rätt att sakna eftersom jag var den andra. Jag var den som tog det som var någon annans. Jag var den som lovade att lämna åter. Jag var den som misslyckades att låta det vara. Så jag ser på bilden av hans ansikte. Jag ser på ankaret han ritat på sin kind och jag önskar att han visste att jag förliste när han skickade ut mig över havet, att jag aldrig kom hem. Jag undrar om det vi delade verkligen var så meningslöst för honom som han i sin vrede talade om för mig att det var. Jag undrar om det skulle göra någon skillnad om han visste att det var det sista han lämnade mig med. Jag undrar om det över huvud taget spelar någon roll. Jag fortsätter att försöka gräva mig ut ur ett hål trots att jag vet att det inte fungerar. Jag har bara inget annat att byta det med. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Perhaps you will always be my parallell line  forever one step and an infinity away and perhaps no one will ever know me like you After all we are the same but sometimes two people can have an undeniable connection everything in common  a...

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

The real cause of suffering is the reaction of the mind; the reaction is repeated moment after moment, intensifying with each repetition, and developing into craving or aversion. This is what in his first sermon the Buddha called tanha, literally "...

Jag mötte en amazon igår. Stor och brölig klampade hon genom skogen med spretiga ord. Inte vacker och inte heller ful. Ett vilt skrik i natten. Ur fas med sig själv. Dundrande arrogant.    Det var inte meningen att jag skulle se henne. Jag förirr...