psykologen

Alla inlägg under maj 2008

Av Psykologen - 22 maj 2008 21:52

Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida

medan stjärnorna vandra och nätterna gå.

Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida,

den käraste, den käraste med ögon blå.


Jag tänkt mig en vandrande snöhöljd blomma,

och drömde om ett skälvande, gäckande skratt,

jag trodde jag så den mest älskade komma

genom skogen, över hedarna en snötung natt.


Glatt ville jag min dömda på händerna bära

genom snåren dit bort där min koja står,

och höja ett jublande rop mot den kära:

Välkommen du, som väntats i ensamma år!


Jag väntar vid min mila medan timmarna lida

medan skogarna sjunga och skyarna gå.

Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida,

den käraste, den käraste med ögon blå.



Han lockar mig med poesi, den rackarn. Frestande. 1-0 till pedagogiska institutionen.

ANNONS
Av Psykologen - 22 maj 2008 00:00

Ur Åke och hans värld av Bertil Malmberg. Håll till godo.


Då Åke hade gjort något, som icke var riktigt, brukade hans moder säga:

-Titta på rektor Godemans barn!


Det fanns inga barn i hela staden, som voro så väl uppfostrade som rektor Godemans. De voro fem stycken. Och det var två års skillnad i ålder mellan vart och ett av dem, ty det skall vara ordning i allt. Oskar var det äldste, han var tolv år gammal. Sedan kommo David och Britta och Ejnar och lilla Dada. De voro varandra fullkomligt lika, utom vad formatet beträffar. De voro magra som stickor, och de hade samma stora uppspärrade ögon och samma stora, utåtstående öron. Det hade de fått, därför att de voro så ivriga att speja efter minsta vink och lystra på minsta tillsägelse av sina föräldrar.


Nu var det bjudning hos rektor Godemans och den stora kronan i salen var tänd och gästerna sutto spridda här och var och pratet gick i vågor. Men de fem barnen stodo uppradade längs väggen, Oskar till höger och så David och Britta och Ejnar och lilla Dada i en sluttande linje, precis som det skulle vara. De stodo alldeles stilla, men de följde med sina stora uppspärrade ögon gästernas händer, vilka kunde röra sig hur de ville bland sydfrukter och gräddtårtor på det långa dukade bordet. Rektor Godomans barn voro aldrig riktigt mätta.


Då gästerna hade fått vad de skulle lade rektorskan ett stycke tårta på en tallrik och hon delade det i fem delar; det var för de fem barnen. Men delarna voro icke lika stora utan avpassade efter barnens ålder, så att Oskar fick den största delen och lilla Dada bara en mycket liten. Rektorskan gick nu fram till den andlöst väntande truppen och mönstrade deras hållning genom sin pincén. Därefter sade hon:

-Ett, två, tre, fyra, fem.

Då hon hade sagt fem, stodo Oskar och David och Britta och Ejnar och lilla Dada med sträckta halsar och öppna munnar och i vart och en av dessa öppna munnar lade rektorskan en liten tårtbit.

-Vad säger man? Frågade rektorskan.

I samma ögonblick ljöd det med gälla. Pipiga fågelröster i en ständigt stigande diskant hela den sluttande linjen utefter:

-Tack, rara mamma!

-Tack, rara mamma!

-Tack, rara mamma!

-Tack, rara mamma!

-Tack, rara mamma!

Nu slog rektorskan ihop sina händer med en liten smäll, och på mindre än en sekund voro barnen liksom bortsopade från sin plats och försvunna genom sängkammardörren. Och de kommo icke in vidare den kvällen, ty det hörde icke till programmet.


Det var en tidig junimorogn och ute kvittrade fåglarna och man var på landet. Rektor Godemans barn stodo framför en stängd dörr och väntade med stora, uppspärrade ögon och stora utåtstående öron och nystrukna bomullskläder. Plötsligt öppnades dörren och rektor Godeman blev synlig på tröskeln. Han hade svart skägg och blek hy och tuggade kalmusrot.

-Ett, två, tre, fyra, fem, sade han.

I fullständig ordning, först Oskar och så David och Britta och Ejnar och lilla Dada, tågade barnen in genom dörren och fram till en blå säng med blomstermålad akterspegel. I sängen satt rektorskan redan upprätt med pincénen på näsan. Solfläckar dansade efter hennes vita, spetsprydda kofta. Och sedan kom det hela den sluttande linjen utefter i stigande diskant:

-Ha den äran, rara mamma!

-Ha den äran, rara mamma!

-Ha den äran, rara mamma!

-Ha den äran, rara mamma!

-Ha den äran, rara mamma!

Då barnen hade framfört sina gratulationer, sade rektorskan:

-Jag tackar så mycket.

Därpå slog hon ihop händerna med en liten smäll, och i samma ögonblick flögo barnen ut ur rummet. Men de hade icke givit sin moder någon födelsedagskyss, ty det var ohygieniskt och hörde dessutom icke till programmet.


De fem små barnen, Oskar till höger och så David och Britta och Ejnar och lilla Dada, i en sluttande linje, stodo med blommor i händerna framme vid graven. Och de sågo ned i det svarta hålet med stora uppspärrade ögon.

-Ett, två, tre, fyra, fem, viskade rektor Godeman bakom dem. Och han tuggade på sin kalmusrot.


Ur fem må händer föllo nu blommorna i den mörka graven och ur fem små strupar ljöd det i stigande diskant hela den sluttande linjen utefter:

-Adjö, rara mamma!

-Adjö, rara mamma!

-Adjö, rara mamma!

-Adjö, rara mamma!

-Adjö, rara mamma!

Då de hade sagt detta, stodo de till en början villrådiga om vad de skulle göra, ty nu var det ingen som slog ihop händerna med en liten smäll. Men slutligen vände de sig om, först Oskar och därpå David och så Britta och Ejnar och lilla Dada; och de gingo bort över gravens rasslande grus och ställde sig bakom sin fader. Oskar och David och Britta och Ejnar och lilla Dada hade gärna velat klänga sig fast vid sin fader men det gjorde det icke, ty det hörde inte till programmet.


Nu lågo de i sina fem små sängar, Oskar till höger och sedan David och så Britta och Ejnar och lilla Dada. Rektor Godeman stod mitt på golvet, svart och blek och tuggande på sin kalmusrot.

-Ett, två, tre, fyra, fem, sade han.

Och nu ljöd det ur sängarna i stigande diskant:

-Gud skydde rara mamma!

-Gud skydde rara mamma!

-Gud skydde rara mamma!

-Gud skydde rara mamma!

-Gud skydde rara mamma!

Rektor Godeman strök sig över skägget med sin långa, vita hand.

-Det är bra, sade han. Nu ska ni sova.


Men det var ingen som kunde sova i de fem små sängarna. Och då fadern hade gått, lågo de vakna alla: Oskar och David och Britta och Ejnar och lilla Dada. Tio uppspärrade ögon stirrade ut i natten, tio stora utstående öron lyssnade in i mörkret, fem små strupar kämpade med gråten. Och fem små hjälplösa fågelpip kvävdes mellan kuddar. Men det var ingen som sade något, ingen so grät hörbart, ingen som klagade högt sitt barnsliga ve. Ty det hörde icke till programmet.



ANNONS
Av Psykologen - 21 maj 2008 18:34

Nedan följer den frågeställning som jag valde att presentera och leda diskussion kring i förra veckans seminarium om klass och genus. Jag var grymt nervös och allt annat än övertygad om att jag kunde ro den här i hamn men jag verkar ha överlevt med äran i behåll. Fjuh!


Kapitalism:

Är ett ekonomiskt system där produktionsmedlen ägs av privata aktörer. Handlar om ägandet. Kapitalist är en nedsättande benämning på kapitalägare (trad). En kapitalist är en person som investerar egna eller lånade medel i olika tillgångar direkt (i skog eller andra naturtillgångar, fastigheter, fabriker eller andra rörelser och så vidare) eller indirekt (i aktier eller andra värdepapper) och därmed söker öka sitt kapital genom att skapa avkastning. I marxistiskt språkbruk menas en person som genom att ingå avtal med arbetare – där lönen understiger värdet av arbetsinsatsen – och därmed tillgodogöra sig resultatet av överskottet.

 

Bourdieu definierar kulturellt kapital. Ekonomiskt kapitalism ses populärt som något negativt (ont) medan kultur är något positivt (gott). Vad skulle en kulturell kapitalist vara och hur utmanar en sådan formulering av begreppet våra tankar om kunskapen som god?

 

Hur äger man kulturen?

 

Äga förmågan att tala och röra sig i rätt miljöer.

Att ha rättmätigt tillträde till yrken och positioner där detta slags kultur räknas.

Att ha rätt kunskaper.

Att ha informationsförsprång.

Äga objekt i form av böcker eller institutioner som en teater.

Att äga produktionsmedlen: Konstnärerna, författarna.

Att äga rätten att uttala sig.

 

Man måste göra vissa investeringar, insatser och låta sig formas för att bli insläppt. Väl inne utvecklar man strategier för att låta spelet fortsätta och låta de underförstådda trosföreställningarna förbli outtalade. Viljan att investera är ett avgörande kriterium för att bli insläppt. Om man ägnat lång tid åt att förbereda sig för verksamheten så har man intresse av att hålla uppe värdet av investeringen. Den som inte gjort motsvarande investering släpps inte in och kan inte påverka auktoriteten som fördelas inom fältet. Sedan misskänner man den symboliska ekonomin.


Man kan skaffa sig mer kulturellt kapital genom att bilda sig och omsätta kunskapen i rätt sällskap och miljöer för att öka värdet och plocka ut avkastningen.


Exemplet Sartre som reser till Tyskland och förkovrar sig .. sedan gör han en kupp som gör kritikerna svarslösa eftersom de vet för lite om modern filosofi och har inget att sätta emot.

 

Den kulturella kapitalisten är den som arbetar för att utöka sitt kulturella kapital (sitt ägande) och sedan investerar (genom att bilda sig) och plockar ut avkastning (uttrycka kunskap i rätt omgivning) och markerar avståndet till den svagare (definierar sin storhet) genom att utöva rätten till tolkningsföreträde inom sitt område och delta i att avgöra vem som uttrycker de rätta åsikterna och vem som är välkommen att träda in i fältet (befäster sin makt).


Dvs han äger, omsätter och ökar sitt kapital, ofta genom att utnyttja en svagare part.

Oavsett vilken vi arena vi befinner oss på pågår en kamp som bygger på makt och resurser där varje aktör har något att vinna eller förlora. Om ingen sann altruism finns så utmanar också det tanken om det onda och det goda?


Av Psykologen - 17 maj 2008 23:17

"De otaliga upplysningar som en person medvetet eller omedvetet lämnar ut fördubblar och bekräftar varandra i det oändliga och skänker den erfarne iakttagaren samma slags njutning som konstnären får av de symmetrier och korrespondenser som uppstår ur en harmonisk fördelning av redundanser."


Pierre Bourdieu


Då jag har förmågan att uppfatta det som är du? Vackert men snudd på obegripligt.

Av Psykologen - 16 maj 2008 23:06

Idag finns en artikel i DN som beskriver en avhandling skriven av Hans Andersson vid Umeå Universitet om krogbeteende mellan kvinnor och män. Han menar att mönstren är detsamma som alltid. Män tar kontakten, kvinnor håller ihop, kvinnor väntar, män blir avvisade etc.


”För en del män känns kravet på att ta första steget påfrestande.

- Det kan bli ganska ensamt om man inte behärskar koderna, och det finns ganska mycket bitterhet och besvikelse bland männen, säger Hans Andersson.

För kvinnorna är män som tafsar eller är påstridiga ett gissel.

- Både män och kvinnor har sitt kors att bära på krogen, säger Hans Andersson.”


Vem var det som sa ”Don't get bitter, get better?”. Jag uppfattar den här kommentaren om bitterhet och besvikelse som att männen ifråga menar att det inte är deras ansvar att lära sig hur man närmar sig kvinnor på ett respektfullt sätt utan att de är orättvist utstötta av en slags raggningselit av framgångsrika män och åtråvärda kvinnor i maskopi. ”Koderna” som jag förstår det handlar om vanliga sociala koder som är vedertagna i samhället för mellanmänsklig kontakt. De syftar inte på det subjektiva filter som kvinnorna screenar kontaktsökande män genom och som säkert kan uppfattas som orättvist av den som inte blir vald. Jag finner det inte alls orimilgt att kräva att den som närmar sig andra, oavsett var det sker, bekymrar sig aom att lära sig de sociala koderna. Ser man till den subjektiva valprocessen så är den inte möjlig att lära sig och begränsad att påverka och i allra högsta grad kvinnans rätt att begagna sig av. Det finns ingen skyldighet att släppa någon annan nära sig bara för att vederbörande ber om det.


Här finns också en märklig jämförelse mellan att inte bli inbjuden och att inte bli respekterad som ställs som likvärdiga. Dessutom framställs dessa besvärligheter som oundvikliga och omöjliga att göra något åt. Något man bara måste leva med helt enkelt, eftersom.. man är tvungen att gå på krogen? Krogen är väl ändå en social arena som man kan lämna närhelst man vill. Här ska det få finnas personliga val och avvisanden. Här kan man välja att avstå samvaron helt om man inte gillar den. Helt andra villkor ställs på arbetsplatser och i skolan där jag personligen inte tycker att den här typen av val hör hemma, något som jag genom att påpeka skapat en konflikt kring med en av mina lärare nyligen. Men det är en annan fråga.


Hur är det då man förväntar sig bli kontaktad på krogen. Det går inte att läsa i artikeln men böra väl finnas beskrivet i avhandlingen. Ett tips som florerar i allmän mun är att ”inleda med att säga något snällt.” Det låter väl kanske rimligt men jag har personligen alltid reagerat aversivt på komplimanger. Kanske ligger det mer bakom det fenomenet än en låg självkänsla. Jag uppskattar inte att få komplimanger ens om jag själv tror på dem. Det känns olustigt och svårt att förhålla sig till. Kan det ha att göra med att komplimangen ger uttalaren tolkningsföreträde? Att ge någon en komplimang signalerar inte ett intresse eller uppriktig uppskattning utan snarare en uppfattning att det är jag som ser dig som har rätten att bedöma hur du är och hur det gagnar mig. Det gör komplimanger till en slags objektifiering i sig. Ett värsta scenario är en man som på krogen kommer fram, lägger sin hand på ens kropp och säger något i stil med ”Vad fin du är, lilla gumman”. I det ögonblicket har han talat om tre saker: Jag har rätt till dig, jag har rätt att bedöma dig och du är mindre än jag. Det här förekommer väl ändå inte bland män som är någorlunda nyktra på krogen, kan man tänka. Det är jag inte rätt person att svara på men något dock uppmärksammat är att det är en variant som är relativt vanligt förekommande på nätet. Jag skulle uppskatta ungefär hälften av de kontakter jag fått under åren uttryckt sig på det här sättet. Närgångna, nedsättande och bedömande. Av någon anledning verkar de intima gränserna svåra att bedöma på nätet trots att de mest naturliga borde vara att i brist på annan kunskap helt enkelt följa de regler som gäller i vanliga sammanhang. Man tar kontakt på samma sätt på nätet som man gör i det vanliga sociala rummet. Man hälsar, man presenterar sig, man visar sitt ansikte, man är artig och man håller sig på respektfullt avstånd tills man blir välkomnad att komma närmare. Det bästa sättet att få ett gensvar är att vara medveten om sitt beteende och att visa intresse. Att visa intresse innebär att man söker veta mer om den andra personen, att man ställer frågor, lyssnar på svaret och går vidare utifrån det. Att visa intresse innebär inte att man marknadsför sig själv, att man lämnar erbjudanden eller uttrycker begär.


Det jag uppskattar i ett kontaktinitiativ på krogen är också ganska enkelt beskrivet. Jag uppskattar en man som tilltalar mig på respektfullt avstånd, intresserar sig för svaren han får och är tillgänglig men inte påträngande. Flera skilda, kortare kontakttillfällen under en kväll är att föredra framför ett utdraget. Alltså, att visa intresse, visa sig tillgänglig för ytterligare kontakt men inte kräva den. Varför detta skulle mötas med bitterhet och besvikelse, det förstår jag inte.

Av Psykologen - 13 maj 2008 21:18

Terminens sista kurs erbjuder ingen vila. Det förväntar jag mig inte heller men mitt huvud längtar efter att få ägna sig åt schemaläggning, företagsekonomi och kalibrerade grilltider som omväxling. Paus från abstrakta, intellektuellt krävande begrepp som ontologi, kultiverad, essentialism, reflexivitet, oscarisk, analog anarki m fl. Jag misstänker att pedagogiken bara är en mjukstart till vad sociologin kommer att vara. Min hjärna är svullen av växtvärk. Därav också det behov av socialt lösdriveri som jag tillämpat på senaste tiden. Snart är det sommar, i morgon blir det 0-gradigt. På med mössan igen, håll hjärnan varm ett tag till.

Av Psykologen - 13 maj 2008 16:57

Min syster fyllde 40 år i helgen som var. En fest jag inte kunde vara med på eftesom hon bor med resten av min släkt i södra landet. Min syster har förstås alltid varit min stora idol och förebild, vacker och stark, högljudd och skräckinjagande självsäker i mina barnaögon. Jag skrev ett skolarbete om henne i högstadiet under temat "min förebild". Hade jag kunnat vara med på festen hade jag tänkt läsa någon rad därifrån. Nu lär den väl i stället åka fram om hon en dag blir gift.

Av Psykologen - 11 maj 2008 19:56

 

Doften av friterade kycklingvingar och currysås följde mig hem från nattens safari i det okändas domäner klockan 06.35 på morgonen. Mat i min späda kropp som varit på utflykt långt långt hemifrån. Inte så långt geografisk men långt bort från det vana och trygga.


Tragik har inträffat inatt men den delen av historien är inte min att berätta. Min historia är närmast en tidsresa. Tillbaka till 90-talet, tillbaka till 20-årsåldern. Stället är sig likt. Det må vara ny inredning, en annan inriktning på musikstilen och en något äldre målgrupp men stämningen där nere är densamma som alltid. Det här är inte en plats där man sitter och pratar, det finns alltid lediga platser att sitta, tomma stolar, fria bord. Det här är en plats där man går omkring. Det är en plats där man letar, där man tittar, där man hoppas. Det finns många platser att söka på. Många ytor, rum och barer att välja på. När jag var 20 spelade man ”gamla godingar” som Grease och annan urvattnad pop i den ena halvan av lokalen och hip-hop och euro-disco på den andra. Då var det en tydlig uppdelning av folk och folk minns jag. Den som gick till andra sidan var lite annorlunda. Nu var det mycket folk på båda sidor och flera som gick emellan. Så även jag. Nu spelar man schlager på ena sidan och hårdrock på andra. Med andra ord är man nischad oavsett var man går nu. Då blir det väl mer ok att göra det, antar jag.


Musiken var inte så viktig igår. Jag minns knappt vad man spelade. Rytmen var tillräcklig. Det var fullt men inte packat. Ja alltså.. det var gott om folk men inte sådär jobbigt trångt så att man blir knuffad in i varandra. Det var heller varken svettigt eller sådär inpyrt illaluktande som dansgolv ofta är numera. Människor var glada och välkomnande. Man kan samlas så att man stänger ut andra eller så kan man tillåta sig blandas och här blandas man gärna. Det är möjligen en del av letandet.


Jag firade en stund med skoterdämpar-folket och min nyfyllda väninna innan jag gav mig ut på upptäcksfärd till Schlagerland. Jag sökte faktiskt medvetet efter A där ett par gånger vilket jag i efterhand insåg var ganska meningslöst med tanke på.. omständigheterna. Hjärnan tenderar dock inte prestera optimalt i dessa lägen så jag finner mig ursäktad. Jag träffade på en individ som kunde varit A med lite längre hår så jag dristade mig till att fråga om det var A men det var det förstås inte. Därmed gav jag upp den tanken och lade min uppmärksamhet på annat håll. Jag pratade Hagamannen-analogier och stjärntecken med en mister T, varnade min klasskamrat L när jag såg henne umgås med en ökänd herr R som jag vet har en bestämd uppfattning om varför just den här klubben är att fördra i ett funktionellt syfte. Man ska plocka frukten där den är mogen och redo att falla så att säga. I detta erövrarnas näste var det heller inte helt oväntat att träffa på en programkamrat som är okänd av samma anledning.


Två underåriga men kreativa vänner gjorde sitt bästa för att utnyttja bekantskapen med mig för att ta sig in men misslyckades. Hade de känt mig bättre hade de vetat att jag inte är rätt person att blanda in i bedrägeriförsök då jag i princip är helt oförmögen att bluffa.


Denna kväll slutade även den med en tre gratisdrinkar och tre tryckare på meritlistan med en bonus av ett telefonnummer och två ömhetsbetygelser vilket summerar de senaste tio årens krogbesök på två veckor för min del. Vad är det som händer? Har jag lyckats göra något rätt helt plötsligt? Märkligt.. Vad i hela friden ska jag göra om mister T bestämmer sig för att använda sig av telefonnumret förresten? Springa och gömma mig som vanligt?


Här borde kvällen varit till ända men så icke fallet. Någon avvek och lämnade mig med känslan att jag brutit ett avtal jag inte skrivit under på men kanske ändå antytt mig stå bakom. I tomrummet efter det oväntade försvinnandet hängde tre av oss kvar en stund utanför entren och bjöds på en reklamtrudelutter framförda av två sydamerikanska bröder i hatt med en aura av Blood In Blood Out-stämning runt sig. Den ena av hatt-bröderna accompanierade sin sång med att vänligt (?) boxa lite på sina åhörare. "Smsa låna smsa låna" *box box*. Min väninna menar att de såg ut som Gael Bernal Garcia. Med hatt.


Kyckling inmundigades som bekant varpå en människa från länge sedan dök upp och påstod sig ha haft ett öga på mig ända sedan han träffade mig för tio år sedan. Jaha?! Det var så dags att kläcka den nu. För tio år sedan hade han kanske fått en chans men nu är är ja äldre och klokare si'du. Den gubben går inte ända in i stallet här inte för tänk att nu har jag fler chips i påsen än någonsin. De chipsen försökte vederbörande ta del av trots upprepade varningar om balkongräcken och möss. Ajabaja. Ingen potatis åt folket. Tragik till höger som inte var min med tårar och eld och mörker och filt. Egoism och respektlöshet till vänster jag inte ville kännas vid och besvarade med ett viss mått av charader innan avvisandet. Så jag kan bluffa ändå.. Taxi klockan 06.00 och en längtan efter att få tvätta bort doften av övertramp från huden. Sorg över tragiken och irritation över närmandet. Slutligen en våg av minnen från november i sällskap med sömnen. Sådana minnen som sitter i kroppen då något som inte avslutas på ett korrekt sätt. Så var den resan slut.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2008 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se