psykologen

Alla inlägg under mars 2013

Av Psykologen - 10 mars 2013 19:41

Jag hörde att det finns platser som är byggda på ihålig sandig mark där jorden plötsligt kan ge vika och sluka allt vad som råkar befinna sig på just den platsen just då. Hus med sovande människor i till exempel. Stephen King har skrivit om dem också. Slukhålen där människor kastar ner gamla saker och ser dem försvinna för att slippa ta dem till sopstationer och återvinningscentraler. Det går inte att veta hur stora de är, eller hur mycket som krävs för att fylla igen dem, säger de som vet. Det låter otäckt.


Sådana där hålrum finns också i vissa människor. De ligger på lur under vad som tycks vara en stabil grund, en påbyggd grund, som plötsligt kan ge vika och sluka det som befinner sig i närheten av dem just där, just då. De slukar vettet. De slukar skärpan. De slukar rösterna som håller världen i balans. De slukar ibland slumrande vänner som inte varit aktsamma.


Jag upptäckte att jag har ett sådant hål i mig och det var otäckt. Det är otäckt för att det inte går att veta hur stort det är eller vad som krävs för att ta sig ur det. Men jag är inte så säker på att jag vill fylla igen det, för det finns något annat där nere också. Där nere finns orden och färgerna, dem jag inte kommer åt när allt är som det ska. Där nere mitt i smärtan finns platsen där skönheten bor, även om den är lite galen. Underlandet. Det har jag också skrivit om förut. Ett rep om midjan skulle dock vara bra att ha. Eller två.

ANNONS
Av Psykologen - 4 mars 2013 12:14

Härom natten drömde jag att jag bedrog honom två gånger. Först med mitt ex och sedan med en man jag en gång bara suktat efter. Hela tiden skämdes jag jättemycket men jag gjorde det ändå.


Kanske tyder det på ett skifte, tänkte jag när jag vaknat. Kanske har han nu bytt plats med De Andra, han har flyttat upp i den känslomässiga rangordningen och till slut intagit den plats som helt rimligen bör vara hans. Det är han som är med mig nu. Inte bara i praktiken, inte bara på facebook (fast där har jag visserligen inte fått lägga honom ens nu), utan innerst inne. Nu, när mina ögon, mitt hjärta, eller mina fantasier vandrar, så finns det någon där inne som vickar på pekfingret i ansiktet på mig. Aja baja. Inte så.


Det är fint, tänker jag. Jag tar ansvar för oss, jag har ett litet bo inuti mig där jag skyddar honom. En plats där han ska vara trygg.


Min bästa vän sa något härom veckan som dundrade ner i mig som ett jordskred. Något Nytt. De man har närmast, sa hon, dem måste man kunna ta för givet. Hur skulle det vara om man inte kunde det?! Hur skulle det vara om man inte kunde vänta sig att de som betyder mest finns kvar, oavsett?


Det skulle vara fruktansvärt!


Förstås. Det borde jag väl veta som sett mina nära falla undan, en efter en, och lämna mig ensam i en liten hög på mattan. Det borde jag väl veta som håller människor undan för att de inte ska kunna göra så igen. Och igen. Och igen. Ändå är jag precis en sån person som envist framhärdar min Integritet före allt. Du ska inte ta mig för givet, din jävel, säger mitt Lilla Jag när hon färgat håret svart och knyter sina nävar mot dem som kliver över gränsen till hennes luggslitna revir. Du ska inte tro att du kan förvänta dig min kärlek, min sårbarhet, mina råd, min oråd. Du ska inte tro att du kan krama mig bara för att vara snäll, du ska fråga om lov först! 

 

Kanske blir det så när människor hållit för hårt och sedan släppt för snabbt. Kanske blir den misstron, den misstänksamheten, den enda vallgrav som finns kvar att skydda mot Fienden. Den som utnyttjar och bedrar och överger. Den nonchalanta prinsen som äger sitt kungarike. Du äger inte mig (för då kan du inte heller kasta bort mig)! Bevisa att du förtjänar mig!


Nej, i en familj äger vi ju inte varandra. Vi tar hand om varandra för att vi älskar varandra. När vi älskar varandra tar vi varandra för givna för att vi har gett oss till varandra, med full förtröstan om den andres omtanke. För att det är det enda sättet. Det är ett ansvar att älska någon. Det är att göra ett litet bo inuti för den personen, där den ska vara trygg. Det är en plats där någon står bredvid ingången och vickar på fingret i ansiktet på oss då vi gör något som kan göra den personen illa. Aja baja. Inte så.


Kan det vara så (himla svårt) enkelt, att jag börjat älska honom nu?

ANNONS
Av Psykologen - 4 mars 2013 11:00

Det var det där med de introverta. Eller rättare sagt med det introverta. Introversionen. Den som löser alla problem på egen hand utan att ta hjälp av omvärlden. Den som mal runt samma information runt och runt som i en maskin och till slut spottar ut ett svar. Kanske det bästa möjliga svaret.


Det var bara det att det saknades viss information. Det saknades bitar i pusslet som nu är täckta av ett förvridet motiv och brutna linjer i ett våldsamt försök att jämka samman det som inte hör ihop.


En vetenskapsman.. en vetenskapsmänniska som finner sig låst i sin analys blir tvungen att lägga sitt material åt sidan och gå ut och titta på världen en gång till. Vad är det jag har missat, måste hen fråga sig. Vad är det som saknas? Vad är det jag ännu inte vet?


Mitt i introversionen finns en övertro på den egna förmågan, en tankemässig hybris som säger sig kunna knäcka koden utan att be om hjälp. Då datorer bygger på regeln om SISU, skit in – skit ut, så tror sig introversionen kunna blanda guld av sand.


Kanske finns det genier som kan omplacera bitar av information på så många sätt att det till slut uppstår något helt nytt och revolutionerande, men de flesta dödliga sinnen behöver vända sig utåt för att växa till sig. Det är i förmågan att använda sig av det som finns bortom henom själv som människan är överlägsen maskinen.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se