Då var det dags igen då. Lämna och återvända. Ännu en sommar har passerat och den här har återigen sett väsentligt annorlunda ut än den förra.

Det har varit en sommar med personliga utmaningar, brutala besvikelser, gränssättningar och nya upptäckter.

Det har varit en sommar med synnerligen fint väder och ett ytterligare närmande till naturen.

Det var har varit en sommar med mer ansvar och mer konflikter än vanligt på jobbet och just som detta stabiliserat sig kommer beskedet att enheten nu stängs. Personalgruppen splittras, medarbetare gråter och en era av mitt liv går i graven.

Dessutom närmar sig nu det Stora Slutet, då utbildningen är över och en desperat jakt på försörjning tar över. Desperat för mig då min familjesituation står på spel och den nya moderata familjepolitiken skiter i vilket så länge produktionen och konsumtionen gynnas. Den dagen högerpolitikerna kidnappade begreppet arbetare och gjorde om betydelsen från klasstillhörighet till sysselsättning är en mörk dag i min almanacka. Men nog gnällt om det.

Det känns som att livet nu sakta krystar ut mig. 33 år har passerat och jag träder in i nästa generation. Inga fler skyddsvallar. Inga nedtonade ljud. Inget skylande mörker. Det är som det är. Skrämmande och spännande på samma gång. Vad det än är så är det annorlunda.

Och så – lättnaden som slår ut som en blomma i bröstet. Ack, denna lättnad. 

Det känns som att jag står i en porslinsaffär.

Jag vågar inte röra mig.

Jag slukar allt han ger mig, han den nya, i hopp om att det ska röra mig i djupet, att

det ska vidröra det sköra, att det ska fylla mig så att det gamla trängs undan. Jag lyssnar på Marianne Ahrne tala om den drabbande passionen och orden sliter mig i stycken. De får mig att vilja skrika rakt ut i mörkret igen – skrika så högt så att han hör mig, han den gamla, så högt så att mina ord rullar över bergen och rasar ned vid hans fötter som i sagan jag skrev om vårt möte.

Istället håller jag min smärta stilla och vänder mig tillbaka mot det som finns här och

nu. Jag tar emot mer. Jag gapar och sväljer och när jag förbrukat det jag fått kan jag känna att jag längtar. Kanske räcker det.

Helena von Zweigbergk ställer frågan till Marianne Ahrne i P1s Oförnuft och känsla:

Kan man tala om val när det gäller kärlek?

Jag tror faktiskt inte det, säger Marianne. Jag tror att man möter någon och blir drabbad. Det är inte ett rationellt val. Det finns kanske en punkt någonstans på vägen, väldigt tidigt, då man kan säga

jag är drabbad men jag vill inte ge mig in i det här

men man kan inte välja att inte bli drabbad.

Hur kan jag säga om din röst är vacker.

Jag vet ju bara, att den genomtränger mig

och kommer mig att darra som ett löv

och trasar sönder mig och spränger mig.

Vad vet jag om din hud och dina lemmar.

Det bara skakar mig att de är dina,

så att för mig finns ingen sömn och vila,

tills de är mina.

Karin Boye ur De sju dödssynderna

Fras..?

(Det där var jag som blev påmind om att det alltså inte finns några berg eller andra höjder att kasta sig ifrån just här)

AAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa..!

(Det där var jag som kastade mig)