psykologen

Alla inlägg under augusti 2011

Av Psykologen - 30 augusti 2011 09:38

Då var det dags igen då. Lämna och återvända. Ännu en sommar har passerat och den här har återigen sett väsentligt annorlunda ut än den förra.


Det har varit en sommar med personliga utmaningar, brutala besvikelser, gränssättningar och nya upptäckter.


Det har varit en sommar med synnerligen fint väder och ett ytterligare närmande till naturen.


Det var har varit en sommar med mer ansvar och mer konflikter än vanligt på jobbet och just som detta stabiliserat sig kommer beskedet att enheten nu stängs. Personalgruppen splittras, medarbetare gråter och en era av mitt liv går i graven.


Dessutom närmar sig nu det Stora Slutet, då utbildningen är över och en desperat jakt på försörjning tar över. Desperat för mig då min familjesituation står på spel och den nya moderata familjepolitiken skiter i vilket så länge produktionen och konsumtionen gynnas. Den dagen högerpolitikerna kidnappade begreppet arbetare och gjorde om betydelsen från klasstillhörighet till sysselsättning är en mörk dag i min almanacka. Men nog gnällt om det.


Det känns som att livet nu sakta krystar ut mig. 33 år har passerat och jag träder in i nästa generation. Inga fler skyddsvallar. Inga nedtonade ljud. Inget skylande mörker. Det är som det är. Skrämmande och spännande på samma gång. Vad det än är så är det annorlunda.

ANNONS
Av Psykologen - 27 augusti 2011 10:55

Och så – lättnaden som slår ut som en blomma i bröstet. Ack, denna lättnad. 

ANNONS
Av Psykologen - 24 augusti 2011 21:00

Det känns som att jag står i en porslinsaffär.

Jag vågar inte röra mig.


 

Av Psykologen - 20 augusti 2011 10:58


Igenom natten red hon fram
Johanna ifrån Orleans
Inget följe, inget hov
Bara elden glödde
i hennes spår


Hon sa, jag är så trött på krig
Jag längtar till ett vanligt liv
en bröllopsklänning, ren och vit
att hänga på
min glupande aptit


Vad det du säger gör mej glad
Jag har sett dej rida natt och dag
Och nånting djupt i mej begär
att äga nån så kylig
och så fjär


Och vem är du som döljer dej
i röken och förföljer mej
Jag är elden, röd och het
Och jag älskar dej för ditt högmod
och för din avskildhet


Eld, sa hon, gör kroppen kall
Jag vill komma i din famn
Och så steg hon in i eldens ljus
för att bli hans älskarinna
för att bli hans brud


Och tätt intill hans heta bröst
där fann Johanna äntli’n tröst
Och över bröllopsföljets hop
sågs brudens klänning sväva
liksom sot


Ja, tätt intill hans heta bröst
där fick Johanna äntli’n tröst
Och hon förstod att det var sant
att om han var eld
då måste hon va halm


Jag såg Johanna när hon brann
och hennes ögons stjärneglans
Jag längtar själv till eldens lek
Men måste den va så plågsam
Måste den va så het


***


Now the flames they followed Joan of Arc
as she came riding through the dark;
no moon to keep her armour bright,
no man to get her through this very smoky night.


She said, "I'm tired of the war,
I want the kind of work I had before,
a wedding dress or something white
to wear upon my swollen appetite."


Well, I'm glad to hear you talk this way,
you know I've watched you riding every day
and something in me yearns to win
such a cold and lonesome heroine.


"And who are you?" she sternly spoke
to the one beneath the smoke.
"Why, I'm fire," he replied,
"And I love your solitude, I love your pride."


"Then fire, make your body cold,
I'm going to give you mine to hold,"
saying this she climbed inside
to be his one, to be his only bride.


And deep into his fiery heart
he took the dust of Joan of Arc,
and high above the wedding guests
he hung the ashes of her wedding dress.


It was deep into his fiery heart
he took the dust of Joan of Arc,
and then she clearly understood
if he was fire, oh then she must be wood.


I saw her wince, I saw her cry,
I saw the glory in her eye.
Myself I long for love and light,
but must it come so cruel, and oh so bright?


Joan of Arc - Leonard Cohen


***

När jag först läser den här texten är den förtrollande vacker, i nästa är den rent frånstötande patriarkal. Den ensamma utsatta kvinnan utan en man till skydd som längtar efter kvinnlig oskuldsfullhet och ett enkelt liv. Mannen som styrs av brinnande begär efter en kylig, avskild kvinna som han vill besegra och äga. Hon finner tröst endast hon honom och har inga problem att förkasta det uppdrag hon nyss själv brann för, ett uppdrag större än henne för vilket hon gett upp all världslig passion, bara för att få vara hos honom.


Men så skulle det kunna vara så att den könsbundna symboliken förleder och distraherar oss. Kanske är det sin egen övertygelse Johanna underkastar sig. Hon hänger sig sitt uppdrag, givet henne av Gud. Märligt dock, hur uppdragsgivaren begär i stället för att bjuda in. Johanna ber om nåd, ber elden göra sig kall för att ta emot hennes kropp, men han bränner henne ögonblickligen då hon kommer nära. Hon förstår i samma ögonblick att detta är den ultimata uppoffringen. Han kan endast brinna genom henne. Hon dör sannerligen martyrens rena, vita död. Och kanske är det så att vi alla, såsom iakttagaren i slutstrofen, längtar efter att få ge oss helt och fullt till något som är större än oss själva, vad det än må vara, utan att någonsin kunna vara helt och fullt förvissade om huruvida detta något är Gott eller Ont.

Av Psykologen - 16 augusti 2011 00:39

Jag slukar allt han ger mig, han den nya, i hopp om att det ska röra mig i djupet, att

det ska vidröra det sköra, att det ska fylla mig så att det gamla trängs undan. Jag lyssnar på Marianne Ahrne tala om den drabbande passionen och orden sliter mig i stycken. De får mig att vilja skrika rakt ut i mörkret igen – skrika så högt så att han hör mig, han den gamla, så högt så att mina ord rullar över bergen och rasar ned vid hans fötter som i sagan jag skrev om vårt möte.


Istället håller jag min smärta stilla och vänder mig tillbaka mot det som finns här och

nu. Jag tar emot mer. Jag gapar och sväljer och när jag förbrukat det jag fått kan jag känna att jag längtar. Kanske räcker det.

Av Psykologen - 14 augusti 2011 21:13

Helena von Zweigbergk ställer frågan till Marianne Ahrne i P1s Oförnuft och känsla:


Kan man tala om val när det gäller kärlek?


Jag tror faktiskt inte det, säger Marianne. Jag tror att man möter någon och blir drabbad. Det är inte ett rationellt val. Det finns kanske en punkt någonstans på vägen, väldigt tidigt, då man kan säga


jag är drabbad men jag vill inte ge mig in i det här


men man kan inte välja att inte bli drabbad.

Av Psykologen - 14 augusti 2011 20:58

Hur kan jag säga om din röst är vacker.

Jag vet ju bara, att den genomtränger mig

och kommer mig att darra som ett löv

och trasar sönder mig och spränger mig.


Vad vet jag om din hud och dina lemmar.

Det bara skakar mig att de är dina,

så att för mig finns ingen sömn och vila,

tills de är mina.


Karin Boye ur De sju dödssynderna

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2011 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se