The Nietzsche Family Circus

En nyårskaramell att suga på i fyllan.

Gott nytt år vänner, o-vänner och löst folk!

 Meryl som ung och äldre

Jaja så somliga tycker att vi är lika, döm själv

Meryl Streep fyller 60 år nästa år och om jag sparar ut håret kanske jag också kan se ut som hon gör i Mamma Mia då jag är lika gammal. Kanske ska jag också bosätta mig på en medelhavsö och sjunga en smäktande version av The winner takes it all med bittert hjärta och hålla för öronen då min Pierce Brosnan look-a-like brölar tillbaka på klippsluttningen mellan sina reklamtagningar för Loreals hudkräm för åldrande män. Because I'm worth it.

 Brööööööl!

Det vertikala tomrummet som Henrik hänvisar till nedan är vad han menar uppstår när man står ensam kvar. Ett välbekant fenomen för oss långtidsensamstående.

pillemarisk - illmarig, skälmsk, "full i sjutton"

Jag gillar de olika kulturella och inte alltför sällan otidsenliga referenser som SAOB använder sig av för att exemplifiera. I det här fallet:

-Olle Hil­dings pillemariske procentare.  Vi 1948, nr 21, s. 11

-I .. (skålen) låg en guldfisk som såg ovanligt pillemarisk ut. SvD(B) 1949 nr 309, s. 3.

Vilka är det som skriver SAOB? Hur gamla är de och hur går det till när de väljer sina referenser?

-Hm.. var har jag sett det här ordet tillämpas.. stod det inte i morgontidningen någon gång på 40-talet?

Varför kommer aldrig fortsättningen efter TRIVSEL? Har författarna kilat vidare?

Till vem vänder man sig om man hittar ett stavfel i SAOB? Pga av min egen höga respekt för intellektuella auktoriteter blev jag så osäker när jag läste om "värkligheten" i SAOB att jag var tvungen att slå upp det i SAOB. Jag blev upplyst om att SAOB endast innehåller uppslagsord mellan A och TRIVSEL.

Sofior! Vilket härligt folkslag, jag tror jag ska bli en när jag blir stor!

Men allvarligt, det går inte att förneka att när någon sitter framför en och uttrycker ens egna tankar i en ny upphottad tappning så känns det bara så himla bra (att de råkar heta som en själv är väl bara en bonus). Det är en smörjning för själen, en egomassage. Det påminner mig om den där känslan när någon trycker på precis rätt ställe där man plågas och man skulle vilja utbrista Åh! men låter bli eftersom det skulle kunna uppfattas sexuellt och orsaka en prekär stämning i sammanhanget.

Och så fick vi två gratis mackor var med oss hem eftersom caféet stängde och inte ville slänga mat. Prisa Gud, det är skatteåterbäringen! Bröd till follket! Ok nu räcker det. Jag kan inte hjälpa det, jag hamnar i extas när jag får oväntade gåvor. Förväntan stjäl gåvans sanna glädje, herr Ekonom var något på spåret. 

Men åååh! Jag blir galen på folk som ställer in träffar! Här skulle jag ha samkväm på offentlig lokal med en fd klasskamrat som jag inte träffat på åtta månader och så ställer hon in! Ok, hon kan inte rå för att hon blir sjuk, det är inte hennes fel, men jag hade ju sett fram emot det. Jag jag jag hade ju förväntat mig en trevlig social kväll.

Suck.

Vad ska jag göra nu då?

*egomummel egomummel*

Under julaftonskvällen pratades det om att leva ensam och träffa nya och allt det där och det hela gled in på funderingar kring bäst före-datum, eller sekundär hållbarhetstid som vi säger i restaurangbranschen. Den sekundära hållbarhetstiden är den tid en råvara får användas sedan förpackningen brutits eller tagits fram från sin primära förvaringsplats. Frågan som dryftades var helt enkelt om det finns ett utgångsdatum då det blivit för sent att träffa någon ny. Om det är så att man förändras så mycket i sin ensamhet att man till slut inte kan anpassa sig till någon annan längre. Det finns siffror som säger att någon som är arbetslös i mer än ett år får betydligt sämre chanser att hitta en jobb, eller att den som väl blivit långtidssjukskriven sällan kommer tillbaka i arbete. Blir man på samma sätt långtidsensamstående?

Nog känns det allt som att det är så. Visst tycks det som att det är de som nyss gjort slut (eller inte ens det) som lättast träffar någon annan? Nog känns det som att hela tillvaron blir stelare för varje år som går, att vardagen blir mer och mer tillrättalagd och tankarna alltmer egocentrerade. Nog känns det som att hela ens väsen sakta men säkert kristalliseras med tiden, hur allt fler små detaljer finner sin bestämda plats när man inte varje dag måste jämka sin existens med en annan person.

Nog märker man det när man träffar någon som varit ensam länge, menar någon, att det är något som inte stämmer, att det är något som är trögt och oflexibelt, en flytande rörelse som saknas. Något som får en att dra fötterna åt sig.

Jag ryser vid tanken, rädd att det är sant. Rädd för att även jag förvandlas till någon som sänder ut de här asociala signalerna som talar om för andra att jag på något omedvetet plan inte är beredd att möta dem. Orolig för att det finns en sekundär hållbarhetstid som en dag går ut och jag blir en av dem som blivit skämd. I all den bekvämlighet och frid som kommer med det egna hemmet efter att ha skött ett hem för två nästan helt utan hjälp och med dagliga konflikter och kamp är det lätt att intala sig att allt är ganska bra. Sedan kommer den överväldigande mjuka känslan av.. lugn och stilla glädje över att sova i ett levande hus, bredvid någon man har fullt förtroende för och vakna till ljudet av aktivitet i köket. En påminnelse om att det inte är antingen det ena eller det andra som gäller och att det finns ett helt spektra av närhet som är är bortglömt trots att det är så värdefullt.

En del av mig vill plötsligt byta ut min 120s madrass mot den dubbelsäng jag ville ha från början men valde bort med motiveringen ”det är inte lönt”. Kanske för att någon gång även jag kunna bjuda in en vän att sova över och om inte annat bara för att störa hela kristalliseringsprocessen.

Uff. Nu har jag transkriberat intervjuer i fem och en halv timme. Tack och lov att de är slut. Det är en plåga att sitta och lyssna på sig själv säga ja, mm, jasså, öööh med fel tonfall eller ställa korkade följdfrågor eller inte komma ihåg nästa fråga och vara tvungen att leta i intervjuguiden. Egentligen kanske man borde lyssna på sig själv föra en vanlig konversation för att ta reda på varför folk ibland inte reagerar som man har tänkt sig men.. nä.. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför de kommande videoinspelade terapisamtalen. Jag vet inte om jag vill se mig själv sitta med huvudet på sned och göra konstiga miner i allvarliga samtal. Nåja, den tiden den sorgen.