I våras skrev jag om en tidning som ställde följande fråga till ett antal svenska författare: ”Vad är det svåraste du lärt dig om kärleken?”

Vad skulle du svara?

Vad skulle jag svara?

Kanske att det inte finns så det räcker till alla. Men jag är bara 30 år och jag har inte lärt mig mycket. Det är också det svåraste jag lärt mig. Jag vet inte hur kärleken ser ut. Eftersom jag aldrig sett den kan jag inte ta den i munnen. När jag försöker känns det jag uttalar en dålig kopia, som att jag försökt sälja något falskt och det bränner i mitt samvete. Ord är enorma, man måste vara oändligt försiktig med att säga sådant man inte menar, tänker jag och väljer att vara tyst. Inför väntande har jag bett om tålamod. När det händer kommer du att veta att det är på riktigt, säger jag. Då kommer det att betyda så mycket mer. Väntan dröjer och tystnaden består. Den som undrar slutar fråga och mellan oss växer avståndet. Det märkliga är ändå detta: I slutet när vi lämnat varandra och aldrig någon kärlek lämnat min mun, så kan jag heller inte säga ”Jag älskar inte dig”. Det vore lögn. Hur går det ihop..?

Dags för en Rilke, det var länge sedan:

People are so terribly far apart from each other, and peolpe in love are often at the furthest distance. They throw all that is their own to the other person and fail to catch it, and it ends up in a pile somewhere between them and finally keeps them from seeing and approaching each other.

Nu när jag hästat mig igenom det här arbetet är det läge att bjuda mig själv på en liten treat. Men vad? En brylépudding? En påse godis? En burk Ben & Jerry-glass? En chipspåse? Skla jag cykla eller åka bil? Å jäklarns, jag behöver nya vindrutetorkare. Om jag cyklar kanske jag retar upp förkylningen igen. Jag kan inte åka någonstans i den här neongula Champion-tröjan i storlek XXL som jag fick av N när han rensade sin garderob. Det är sådant som bögar gör, titt som tätt. Ah.. när jag var en högstadieknodd var Championtröjor det coooolaste man kunde ha. Det var lite halv-kicker på distans. Medelklassen snor lite varumärken från de Andra och leker gangsta innan läxan och fläskfilén. Snubben trodde han var coool, för han hade en..

Ok, jag babblar. Mekonomen nästa. Jag bjuder mig själv på ett torkarblad, sedan åker jag hem och dricker upp starkvinsglöggen. Skål!

(oh, vet ni vad? jag köpte en starkvinsglögg med chokladsmak också som jag inte har öppnat. vem vill smaka?)

..när klockan är strax före två på natten, ryggen har skrumpnat ihop till en liten ostbåge efter sju timmar framför datorn, examensarbetets första utkast är mailat till den personliga redigeraren med det skarpaste ögat i bekantsskapet (jo, det heter det visst), ansiktet börjar kännas lagom mosigt för en god natts sömn och man är äntligen redo att börja försöka vända tillbaka dygnet och återuppta kontakt med omvärlden:

Alla sängkläder är i tvätten och jag har glömt att bädda nya i sängen. Ååååå vad jobbigt.. åååå.. pååååslakanet också.. vem uppfann eländet..

Plötsligt känns det som att spamtillverkarna - denna mytiska samling arbetare situerade i Internets kloaker - har skruvat upp sin metod ett par snäpp. Härom dagen fick jag ett klassiskt obscent mail med kommersiella inslag från en avsändare jag känner. Eftersom titeln var neutral och vederbörande har rykte om sig att uttrycka sig obscent tog det några sekunder innan jag ens reagerade. Sedan dess har jag fått ytterligare två mail som vill övertyga mig om att det är för lite med bara en fru, just när jag läser om bisexualitet och polyamori. Kusligt.. men jo, jag förstår att de förmodligen skickat just den typen av meddelande förr utan att jag uppmärksammat det.

Jag såg And the band played on på TV nyss. Den handlar om AIDS-epidemin och hur det gick till när den tystades ner uppmärksammades på 80-talet. Det finns några stora världshändelser som man alltid minns. Ni vet, sådana som man kan redogöra för i detalj, var man befann sig, med vem etc. När Olof Palme blev skjuten satt jag på nattbussen från Uppsala till Umeå med min mamma och hörde nyheten på busschaufförens radio. Jag var 8 år.

När AIDS-epidemin blev officiell satt jag på golvet i Tumba framför vår träinfattade TV som hade runda volymvred och ingen fjärrkontroll och såg på bilderna av blod i provrör och det taggiga viruset som dödade alla det kom åt. Jag minns att människor var rädda för att gå på offentliga toaletter för att någon HIV-smittad kunde ha varit där. Då hade sjukdomen varit inofficiellt känd i åtta år eller mer i USA. År av kamp om pengar och utrustning för att kunna hitta bevis för att den existerade. Långt ifrån dagens CSI-teknik och Dr House-romantik där man hittar virus på en timme och botas i en handvändning.

Den här bilden fick mig att grina ihjäl mig i TV-soffan i slutscenerna.

..så är problemet inte bara kroppstemperaturen utan också det här akademiska navelspråket. T ex:

"I beröringen muterar reglerande genusordningar från språkliga gränsbevakare till kroppnära upptäckare."

eller varför inte:

"Den uppträder på en arena som kännetecknas av en semiotisk meningsproduktion som blir meningsfull genom ett språkligt raster."

What?!

Det är onekligen en väldigt speciell upplevelse att försöka läsa en avhandling på ca 300 sidor i ett feberrus.