Ibland förstår jag den inte alls, denna skugga som drar förbi utanför mitt fönster. Mörk och olycksbådande dyker den upp. Jag drar ner rullgardinen, förnärmad, irriterad, utled på den evigt formskiftande skepnaden. Jag vill inte ens titta genom det fönstret mer, tänker jag. Lika bra att låta rullgardinen vara nere. Men trodde jag att tyget höll mörkret ute trodde jag fel. Jag sitter med ryggen mot fönstret och skuggan kryper upp mot min hud, runt min hals och in i mitt medvetande. Innan jag ens märkt att jag rört mig står jag med rullgardinens snöre i handen, glaset avtäckt och stirrar min besökare i ögonen. Han stirrar tillbaka. Ett oändligt ögonblick står vi så, förstelnade, ansikte mot ansikte, ingen viker undan blicken. Min hand rör sig mot en strömbrytare.. en bråkdel av en sekund och skuggan drunknar i ljus. Jag står kvar och blinkar ut i mörkret, distraherad av min egen spegelbild i glaset. Den är jag men ändå inte. Min besökare är inte där nu, men han kommer tillbaka. Jag ryser. Det skrämmande är inte att han visar sig så nära inpå mig, det är inte att han är så tätt intill att hans andedräkt möter min på rutan och jag kan se kylan i hans gula ögon. Det riktigt otäcka är att jag vill se honom igen.

Luciakaos i arla morgonstund. Föräldrar, syskon, mormorar och morfarar och farmorar och farfarar tränger ihop sig i en för liten lokal där bord står i vägen till dess rummet är mättat. Handlingsförlamning uppstår några ögonblick innan några rediga pappor löser biffen genom att hugga tag i några bord och stapla dem på varandra.

Lamporna släcks, några i samlingen väser Ssssccchhh! och fjärran barnröster i diverse tonarter och en slags improviserad kanon närmar sig rummet. En mormor har glömt stänga av sin mobiltelefon och andra mormorar fäller små kluckande kommetarer. Lucior, tärnor, tomtar och pepparkaksfigurer tränger sig in på den yta föräldrarna lyckats lämna öppen. Luciasången övergår i tipptapp och plötsligt befinner sig barnen på presskonferens. Kamerablixtar bländar dem och kameror surrar. En ilsken mamma utbrister "snälla, sluta fota!" och några obstinata kameraföräldrar smygtar några foton till.

Barnakören stämmer upp i skorrande falsk Stilla natt och församlingen ler fromt. Ljusa flickröster bär upp sången i mitten och pepparkaksgubbarna fyller i med ett dovt "..en frälsare FÖÖÖÖÖÖDD" på vänsterkanten. De små tågar ut sammanfösta två och två av en lärare. Tomtarna längst fram märker inte vad som sker och kommer förvånat på efterkälken. Mörkret sänker sig åter i rummet.

Ingenting händer. Åskådarna sitter åter handlingsförlamade. Mormorarna börjar menande kommentera hur mörkt det är, "man ser ju ingenting här", men ingen kliver fram för att tända lampan. Fårskocken väntar sin herde. Till slut tänder någon. Ingen rör sig. Undertecknad reser sig. Ingen annan reser sig. Jag provar: "Vi kanske borde ställa tillbaka borden så man kan fika här". Någon tveksam förälder ställer sig upp. Mor- och farföräldrar sitter som klistrade i stolarna. Jag tar tag i ett bord och börjar dra i det. "Det där är tungt, vi får nog.." påpekar en pappa och börjar hjälpa till. Jag organiserar stolar. Mormorar och morfarar blockerar vägen. "Jomen nu får ni flytt på er hörrni" försöker jag glatt på överdriven norrländska, ett knep som brukar fungera  på äldre människor. Mor- och farföräldrarna ser tveksamma ut. De rör sig inte. Jag beslutar mig för att ignorera dem och jobbar på med mitt bord. När jag vänder mig om nästa gång har de äldre spanat in kaffebordet och slutligen blivit motiverade att lämna sina platser.

En tidigare vecka begick jag misstaget att leka med någon annans barn och låta honom hänga i mitt ben. Därefter upprepas leken så snart jag inte är tillräckligt uppmärksam. Nu står jag vid mitt bord med en pepparkaksgubbe hängade i benet. En ursäktande pepparkaksförälder åtgärdar problemet och sömnpluffsiga föräldrar kan fika saffransbullar.

En av de mest intressanta synpunkterna detta år tycker jag fortfarande var den om hur människor uppfattar det de själva håller med om som objektivt och det de inte håller med om som subjektivt.

En annan var den om hur, paradoxalt nog, den som beter sig mest i överensstämmelse med normen upplevs vara självständig och "sig själv" medan den som uppträder normbrytande uppfattas som tillgjord och ofri.

Jag och C sitter i soffan och har tittat på julkalendern. En reklam för ett annat barnprogram visas på tv:

C: Vad är meningen med livet?

S (jag): ! Eh.. ja, det är en väldigt svår fråga. Det har en massa människor funderat väldigt mycket på hur länge som helst. Det är ingen som kan veta det säkert, så alla får bestämma det själv.

C: Jaha.. men han säger att det är Paris som är meningen med livet.

S: Staden Paris?

C: Nä, en tjej som heter det.

S: Ja, man kan väl t ex säga att man tycker att kärleken är meningen med livet. Om han säger så menar han kanske att hon är det viktigaste för honom, då blir det meningen med livet för honom.

C: Han vill bara att hon ska flytta in hos honom.

S: Ok.. det låter som han är kär i henne tycker jag. Men vad tycker du är meningen med livet?

C: Att man inte ska dö.

S: Hehe, ja det var väl en jättebra mening.

En annan dag i bilen på väg hem från skolan:

C: Vem är Gud?

S: Ja.. alltså vissa personer tror..

C: Kolla! Den där bilen har en röd skylt!

S: Ja ser du! Det är övningskörning.

C och M leker på köksgolvet:

C: Jag fyller 6 år idag!

M: Mm och jag är så här många.

C: Det är fyra.

M: Jaa.

C: Jag kommer att dö före dig för jag är äldre. Men det kan bli så att du dör före mig för om du börjar röka och jag inte börjar röka då kommer du dö före mig.

Konstruktivt grupptryck?

På TV igen, fröjd i höjden.

Björn! Du gör mig lycklig!

Jag önskar mig blott en julklapp i år; ge mig något Björn Ranelid skrivit.

En gång i tiden skrev jag om krogturer och könsroller med en diskussion om jämställdhet som följd som var ett av mina allra första försök. Här kommer ett nytt försök att svara på frågan om varför tjejer fortfarande inte tar initativet på krogen (vilket forskaren i den refererade studien inte lade fram någon åsikt kring eller hur det nu var), med lite annan substans i bagaget:

Fanny Ambjörnsson skriver om hur just initiativet bär en avgörande roll för hur tjejer blir betraktade och värderade på den heterosexuella begärsmarknaden. Att ta initiativ med det motsatta könet innebär risken att antingen bli betraktad som lösaktig eller att bli betraktad som oattraktiv eftersom hon inte är den som blir närmad. Att ta initiativ innebär alltså dubbla risker att bli placerad i fel sorts kvinnlighet. Endast en ”lagom” kvinnlig tjej kommer att uppfattas som attraktiv och åtråvärd för en relation (dvs önskvärd för mer än bara sex eller vänskap). Det här är den socialisation som kvinnor bär med sig ut på krogen i en tid av idealiserad jämställdhet.

Beteendet på krogen handlar i så fall mer om statuspostion, heterosexuell så väl som homosocial, än om chansen till lyckad raggning. Marknadsvärdet på den heterosexuella marknaden måste alltid bevakas. Även om enskilda män hävdar att de skulle uppskatta kontakten har historien och socialisationen lärt kvinnor att män generellt och andra kvinnor definitivt, inte uppskattar den initiativtagande kvinnan.

En iakttagelse jag själv funderat på är då jag på en dejtingsajt ställde frågan ”Vad är viktigast för dig, att välja eller bli vald?”. Det är en fråga som förstås inte har något rätt eller enkelt svar. Alla män (ett 30-tal) som svarade på frågan svarade med något enskilt undantag att det är viktigare att få välja. Några få gav tillägget att det visserligen skulle vara trevligt att bli vald eller att man blir gladare då. I diskussioner kring frågan var också de flesta överens om att makt är viktigare än bekräftelse och flera använde sig av ordet ”självklart” om detta och ifrågasatte starkt att någon kunde hävda annorlunda. Det skulle varken vara rimligt eller logiskt. Några drog den diplomatiska vägen och menade att bästa är om båda väljer varandra. Det intressanta för mig var hur de diskuterade kring frågan, inte hur de svarat på den.

Jag skulle kunna dra en feministisk slutsats och mena att män genom sin maktposition i samhället har privilegiet att hävda den självklara fördelen med att vara den som väljer medan statuskomponenten för kvinnan ligger i att vara så attraktiv att hon blir utvald av ”rätt” man och inte förefaller för aktiv för sitt eget bästa. I båda fallen handlar det om att få det man vill ha så man kan inte hävda att någon har exklusiv rätt till valet i sig, men det ska utföras på olika sätt för kvinnor och män för att säkra den sociala positionen. Dvs normen för kvinnan är att vara passiv och utvald. Normen för mannen är att vara aktiv och utvald.

Det som ofta får mig att irriterat lämna de här diskussionerna är en föreställning hos mannen i fråga att samhället visst är jämställt och en inställning att kvinnor inte ”använder sin jämställdhet” på rätt sätt, som om jämställdhet vore ett kvinnoproblem. Jämställdhet är förstås inte ett faktum när den finns på en rättighetsnivå eller ens en praktisk nivå, den är inte ett faktum förrän den befinner sig på en normativ nivå.

I ett andningshål av tid plockar jag ner Simmel från hyllan och läser hans essä om ensamhet och tvåsamhet. Simmel hängde med bl a Weber och Rilke på sin tid. Där hade vi några diskussioner som skulle varit spännande att lyssna till..

Intimitet och närhet bygger på det som upplevs exklusivt mellan två, det som inte delas med någon annan, menar Simmel. I samma ögonblick som förbundet bryts så utmanas också närheten i relationen och främlingskap och avstånd inträder. Vanligtvis tänker vi kanske på förmåga till intimitet som att kunna dela med sig av något över huvud taget, att inte behålla det enbart för sig själv. Men att vara öppen, eller ens att berätta allt, räcker förstås inte för att intimitet ska uppstå och närhet upplevas.

Utifrån Simmels resonemang så handlar oförmåga till närhet och intimitet om oförmågan att dela med en annan något som inte delas utöver denna tvåsamhet. Ur detta tänker jag mig ett antal märkliga situationer kunna uppstå. T ex när den ena av två inte vet om att det den fått ta del av är exklusivt för den. Då uppstår en känsla av intimitet och närhet hos den som delat med sig men inte hos den andre. Ett väntat gensvar kommer att utebli, den som gett känna sig sårad, ouppskattad, t o m oälskad, och dra sig undan. Den kommer klandra sig själv och be om ursäkt för sig själv, medan den andre helt går miste om vad som ägt rum och den möjlighet som gått förlorad. Den relationen hinner dö innan den ens fått liv.

Omvänt sker detsamma då den ene delar med sig av något den andre uppfattar som exklusivt men som i själva verket inte är det. Då skapas en känsla av intimitet hos mottagare men inte hos sändaren. I gengäld kanske mottagaren väljer att dela med sig av sig själv tillbaka för att stärka intimiteten och förhållandet tippar över och blir skevt. Ett uppdagande av sanningen kommer sedan att uppfattas som ett oerhört svek. Den svikna ser sig naken och utlämnad och förrådd medan den andre ställer sig oförstående till vad som skett och hävdar överdrift och drama.

Trots den uppenbara smärtan hos den som lämnat ut sig utan att få igen tycks mig ändå den stora förloraren vara den som inte kunnat uppfatta intimitetsmarkörerna och till synes lever innanför ett känslomässigt skal fångad i sin ensamhet. Orörd, i dubbel betydelse.