En tom brunn är han och jag sträcker mig ner mot ett djup utan vatten vatten vatten var det inte vatten? Det finns inget där att dricka, snälla sluta söka, sluta leta, sluta titta ner i den. Jag kan inte se till botten botten botten finns det ingen botten där? Det spelar ingen roll, snälla sluta fråga, sluta lyssna, sluta önska mer från den. Men om jag bara får veta veta veta låt mig veta hur det går! Här väntar ingen sanning dig, du är inte välkommen här, gå härifrån, gå hem! Förlåt jag ville bara.. ville bara.. bara.. Du ville bara ha, du ville ta, du ville veta vad han sa, låt honom va! Jag hade bara en önskan, bara en, det är min allra sista sista sista, det är den sista jag har kvar. Så säger de alla. Sedan ramlar de.

Hallå?

Men åååh! Jag blir galen på folk som ställer in träffar! Här skulle jag ha samkväm på offentlig lokal med en fd klasskamrat som jag inte träffat på åtta månader och så ställer hon in! Ok, hon kan inte rå för att hon blir sjuk, det är inte hennes fel, men jag hade ju sett fram emot det. Jag jag jag hade ju förväntat mig en trevlig social kväll.

Suck.

Vad ska jag göra nu då?

*egomummel egomummel*

Under julaftonskvällen pratades det om att leva ensam och träffa nya och allt det där och det hela gled in på funderingar kring bäst före-datum, eller sekundär hållbarhetstid som vi säger i restaurangbranschen. Den sekundära hållbarhetstiden är den tid en råvara får användas sedan förpackningen brutits eller tagits fram från sin primära förvaringsplats. Frågan som dryftades var helt enkelt om det finns ett utgångsdatum då det blivit för sent att träffa någon ny. Om det är så att man förändras så mycket i sin ensamhet att man till slut inte kan anpassa sig till någon annan längre. Det finns siffror som säger att någon som är arbetslös i mer än ett år får betydligt sämre chanser att hitta en jobb, eller att den som väl blivit långtidssjukskriven sällan kommer tillbaka i arbete. Blir man på samma sätt långtidsensamstående?

Nog känns det allt som att det är så. Visst tycks det som att det är de som nyss gjort slut (eller inte ens det) som lättast träffar någon annan? Nog känns det som att hela tillvaron blir stelare för varje år som går, att vardagen blir mer och mer tillrättalagd och tankarna alltmer egocentrerade. Nog känns det som att hela ens väsen sakta men säkert kristalliseras med tiden, hur allt fler små detaljer finner sin bestämda plats när man inte varje dag måste jämka sin existens med en annan person.

Nog märker man det när man träffar någon som varit ensam länge, menar någon, att det är något som inte stämmer, att det är något som är trögt och oflexibelt, en flytande rörelse som saknas. Något som får en att dra fötterna åt sig.

Jag ryser vid tanken, rädd att det är sant. Rädd för att även jag förvandlas till någon som sänder ut de här asociala signalerna som talar om för andra att jag på något omedvetet plan inte är beredd att möta dem. Orolig för att det finns en sekundär hållbarhetstid som en dag går ut och jag blir en av dem som blivit skämd. I all den bekvämlighet och frid som kommer med det egna hemmet efter att ha skött ett hem för två nästan helt utan hjälp och med dagliga konflikter och kamp är det lätt att intala sig att allt är ganska bra. Sedan kommer den överväldigande mjuka känslan av.. lugn och stilla glädje över att sova i ett levande hus, bredvid någon man har fullt förtroende för och vakna till ljudet av aktivitet i köket. En påminnelse om att det inte är antingen det ena eller det andra som gäller och att det finns ett helt spektra av närhet som är är bortglömt trots att det är så värdefullt.

En del av mig vill plötsligt byta ut min 120s madrass mot den dubbelsäng jag ville ha från början men valde bort med motiveringen ”det är inte lönt”. Kanske för att någon gång även jag kunna bjuda in en vän att sova över och om inte annat bara för att störa hela kristalliseringsprocessen.