Plötsligt känns det som att spamtillverkarna - denna mytiska samling arbetare situerade i Internets kloaker - har skruvat upp sin metod ett par snäpp. Härom dagen fick jag ett klassiskt obscent mail med kommersiella inslag från en avsändare jag känner. Eftersom titeln var neutral och vederbörande har rykte om sig att uttrycka sig obscent tog det några sekunder innan jag ens reagerade. Sedan dess har jag fått ytterligare två mail som vill övertyga mig om att det är för lite med bara en fru, just när jag läser om bisexualitet och polyamori. Kusligt.. men jo, jag förstår att de förmodligen skickat just den typen av meddelande förr utan att jag uppmärksammat det.

Jag såg And the band played on på TV nyss. Den handlar om AIDS-epidemin och hur det gick till när den tystades ner uppmärksammades på 80-talet. Det finns några stora världshändelser som man alltid minns. Ni vet, sådana som man kan redogöra för i detalj, var man befann sig, med vem etc. När Olof Palme blev skjuten satt jag på nattbussen från Uppsala till Umeå med min mamma och hörde nyheten på busschaufförens radio. Jag var 8 år.

När AIDS-epidemin blev officiell satt jag på golvet i Tumba framför vår träinfattade TV som hade runda volymvred och ingen fjärrkontroll och såg på bilderna av blod i provrör och det taggiga viruset som dödade alla det kom åt. Jag minns att människor var rädda för att gå på offentliga toaletter för att någon HIV-smittad kunde ha varit där. Då hade sjukdomen varit inofficiellt känd i åtta år eller mer i USA. År av kamp om pengar och utrustning för att kunna hitta bevis för att den existerade. Långt ifrån dagens CSI-teknik och Dr House-romantik där man hittar virus på en timme och botas i en handvändning.

Den här bilden fick mig att grina ihjäl mig i TV-soffan i slutscenerna.