I november skrev Incognita om att kontakta gamla bekanta utan anledning. Precis som hon har jag också funderat på de hemliga regler som verkar gälla kring bekantskapens göra och icke göra. Precis som hon kan jag komma och tänka på någon jag inte hört något från eller om på flera år och plötsligt få för mig att hälsa till dem, via mail eller sms oftast. Jag har fortfarande kvar nummer i min telefonbok som jag registrerade på min allra första mobiltelefon (som jag köpte begagnad av en rumskamrat 2001). Precis som hon tänker jag att man borde bli glad att bli ihågkommen men känner mig samtidigt som att jag gör något som inte är helt ok när jag skickar min hälsning. Som att jag passerar någon slags privat gräns som blir hårdare ju öppnare kommunikatonssamhället blir.

Känns det inte så? Som att ju lättare det blir att kontakta någon desto mer tvekar vi inför att göra det. Överraskande visiter, förekommer det ens längre? Oväntade telefonsamtal, ett brev på posten eller ett sms helt plötsligt. Rädd för att störa.. rädd för att ta någons tid.. orolig för att tränga sig på.. rädd för att det ska övertolkas eftersom det är så ovanligt..

Själv blir jag jätteglad de få gånger det händer. Oerhört få gånger. Har man inte hört av sig på ett visst tag är det bäst att inte höra av sig alls, tänker vissa. Jag röstar på bättre sent än aldrig. Tid är inte så viktigt för mig i det fallet. Verklig omtanke och vänskap styrs inte av tid. En vän är alltid välkommen tillbaka. Är det inte så? Ikväll fick jag ett sånt där sms. Helt utan vidare, av killen med pusslet. Tänk så trevligt. Tack snälla.