psykologen

Inlägg publicerade under kategorin Litterärt

Av Psykologen - 29 juli 2014 17:36

De duvor som stannade hemma,

som aldrig upplevde någon förlust,

som förblev trygga och oskuldsfulla,

kan inte veta vad ömhet är.


Endast det hjärta som vunnits åter,

kan någonsin känna tillfredsställelse:

Fritt, genom allt det avstått ifrån,

att glädjas åt sitt mästarskap.


-Rainer Maria Rilke

ANNONS
Av Psykologen - 10 april 2013 20:02

Det tycks ta mig en evighet. Det är som den oändliga vandringen mot mount Doom med vetskapen om att ingenting finns att hämta där framme, jag ska enbart kasta min tid i en alltslukande vulkan. Det tog mig nästan ett år att läsa första delen. Den låg i månader orörd med ett bokmärke nedstoppat en tredjedel in i texten, ingenting som lockade att plocka upp den igen. Förutom att jag vill veta vad grejen är.


Jag har aldrig varit en storkonsument av litteratur. Jag läste ungdomsbibliotekets alla hästböcker som barn och alla tillgängliga publikationer av Stephen King som ungdom och sedan blev det ganska trögt med läsandet efter det. Ibland hör jag dock talas om någon bok som väckt diskussion eller kontrovers och då vill jag ta reda på vad snacket handlar om. Så gick det till när jag beställde tre volymer av Karl Ove Knausgårds Min kamp.


Jag fascinerades av de första sidornas svindlande filosofiska djup.. tills jag insåg att det aldrig tar slut. Han bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och tycks aldrig få nog av sina egna reflektioner. Det är som att sitta fast i någons timlånga grubblerier och inte komma ut.


Jag fascinerades i början av sättet att berätta. Hur han vältrar sig i fria associationer som en annan analysand på divanen.. tills jag insåg att det kanske finns en anledning till att psykoanalys är tidbegränsad med mycket rigida ramar. Detta hysteriska hoppande i tid och rum och ner genom lager efter lager efter lager av minnen i minnen i minnen gör mig vansinnig. Det går inte att följa med i historien. Den leder ingenstans förutom vilse i Karl Ove Knausgård.


Och jag hatar honom. Jag bokstavligen kröker på munnen i avsky när han beskriver kvinnor som inget annat än föremål för sina köttliga begär eller sin intellektuella självbeskådningsmani, när han bedömer dem och betygsätter dem och förkastar dem, när han beskriver sin förlorade mandom i faderskapet och kastrerade nedlåtenhet till det kvinnliga. Jag biter ihop käkarna av irritation när han tar på sig rollen som den udda och missförstådda trots att det han beskriver är vardagsmat som uppenbarligen de flesta av hans läsare känner igen sig i, när han tycker synd om sig själv som den lidande konstnären vars arbete måste gå före allt, när han slösar bort min tid och tröttar ut min uppmärksamhet med hundratals sidor av meningslösa detaljer och en dialog som inte har något att göra med någonting. Jag vänder bort tjok av sidor med dravel som inte lämnar mig utan någon som helst väsentlig information. Som att missa 50 avsnitt av Glamour. Det är bara att plocka upp tråden igen, den har inte förändrats nämnvärt.


Ändå fortsätter jag läsa. Hela den första bokens opersonliga distans till karaktärerna blir förlåten då de sista scenerna hemma hos farmodern griper tag i mig och äntligen tycks visa en människa. En och annan anekdot stör berättandet men de går att vifta bort som sommartrötta flugor. Den andra bokens tradiga överintellektualiseringar och ändlösa transkriberingar av måltidsumgängen känns överlevnadsbara tack vare glimtar av passionerad lycka, smärta och ett underbart sanningsenligt barnafödande. Ur en utomståendes perspektiv. För så känns hela Karl Ove Knausgårds berättande för mig. Som en utomståendes perspektiv. Trots att det är en självbiografi. Trots att den är ”på riktigt”. Trots allt det så känns den aldrig nära. Aldrig varm. Den känns aldrig som ett jag som upplever, utan som ett jag som betraktar. 


Åtminstone hittills. Kanske är det vad jag väntar på, att han ska rämna till slut, att han ska tvingas integreras med sig själv och bli hel så att också dem han betraktar ska bli hela inför mig i stället för hårda, endimensionella karikatyrer av människor jag aldrig får lära känna, aldrig får förstå. Jag har alltid haft lätt att förstå mig på människor, det är min styrka, skriver Knausgård om sig själv och jag häpnar. Likaså häpnar jag över hyllningarna han får och det är om möjligt det andra jag väntar på, att förstå var storslagenheten handlar om, vad det är som är som makalöst med det han gör i de här böckerna. Om det inte bara är att provocera. För då har han fått mig.

ANNONS
Av Psykologen - 24 december 2011 21:49

jag lyssnar
i en tyst öde våning
jag hör hur skymningshanden trevar
jag känner hur den hänger något om min hals
som får din frånvaro
att lysa till och skära in
jag behövde dej
som man behöver en drog för att överleva
jag behövde dej som man behöver luft att andas
och ännu en natts tankar
kring vad som egentligen hände mellan oss
föder fram en ljudlös spöklik underjord
som blommar och får sitt regn
av förälskade som bara minns hur dom
skakade till och skiljdes
som bara minns hur dom formade sina läppar
och blåste ut varandra


-Bruno K Öijer

Av Psykologen - 7 november 2011 11:22

Instängd instängd

jag hör hur mitt blod bultar i väggarna

ropar efter en dörr

men här finns inga dörrar inga fönster inget tak

bara väggar väggar

krympande hårdnande


Var finns jag

i vilket rum


Är detta hans hjärta?


Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.

Bara ett ögonblick var jag verklig.

Mitt liv varade ett ögonblick.

Mellan tomhet och vanmakt.


EURYDIKE av Rut Hillarp


Jag tror att jag tycker om henne för att hon använder samma bilder som jag. Hon får mig att minnas.

Jag minns hur jag beskrev instängdheten, i ett rum i hans borg. Jag minns hur jag bröt mig ut. Hur han blev förskräckt men aldrig hindrade mig.

Jag minns hur jag beskrev just hjärtats olika rum, hur jag föreställer mig att de existerar parallellt, inte i konkurrens till varandra. I hans hjärta fanns dörrar. Ibland måste man stänga dem helt, sa han. Ibland måste man det.

Jag minns upplevelsen av att bli fylld till bredden av liv då han såg mig och hur månaderna kändes som ett ögonblick när de passerat.

Jag minns mellanrummet och hur jag längtat efter det.


Det här var innan jag lärt mig hur jag skulle fylla (i) mig själv. Det var innan jag plockade upp penslarna han lämnat i en röra på golvet då han (sprang) for (åkte hem). Det var då.

Av Psykologen - 22 oktober 2011 13:55

I livets villervalla
vi gå på skilda håll.
Vi mötas och vi spela
vår roll -

Vi dölja våra tankar,
vi dölja våra sår
och vårt hjärta som bankar
och slår -

Vi haka våra skyltar
var morgon på vår grind
och prata om väder
och vind -

I livets villervalla
så nära vi gå -
men så fjärran från varandra
ändå.


Nils Ferlin

Av Psykologen - 16 oktober 2011 21:21

Jag har alltid saknat dig.

Jag har alltid drömt dig.

När vi möttes var du en annan

bara glimtvis dig själv.


Snuddande vid din kind med min andedräkt

kände jag minnet i förväg.

I min ensamhet blev det en strand,

ett hav med sjunkna städer.


Rut Hillarp - Tristans hav ur Strand för Isolde


Och:


DET SVARTA EKOT

Plötsligt stod han bakom mig

som en skugga.

Men när jag vände mig om

var väggen vit

och natten svarade med

ett hål i världen

rusande blint

i rymder utan slut.

Av Psykologen - 2 oktober 2011 17:52

Jo men det var väl dags va..


Vem vet(e), det kanske till och med blir färg när jag går ut termin 10 och det är dags för PTP.


För tillfäll(t)et läser jag Samtal med Gud av Neale Donald Walsch. Herr Walsch säger sig blivit utvald av Gud att föra ut svaren på alla mänsklighetens frågor. Frågor som Gud också svarar på i hans bok. Men hur ska jag veta om det är du eller om det bara är mina egna tankar jag skriver ner? undrar Walsch. Spelar det någon roll? kontrar Gud men tillägger sedan att han kommer att veta skillnaden.


Såsom också läsaren kommer att veta skillnaden då, antar jag.


Det är en spännande bok och mycket av det som står känns igen från diverse andra böcker om såväl Gud som annat. Bibeln, Koranen, böcker som berättar om Bhudda. Böcker i kognitiv psykologisk teori. Böcker av Eckhart Tolle. Martin Bubers filosofi. Dr Phil. Tusentals vetenskapliga artiklar. Listan fortsätter. Det är inte mycket som är nytt, om något. Det finns ingen motsättning i det. Mina lärare har funnits och finns mitt ibland er, säger Gud i Walsch bok. (Dr Phil, på riktigt? Jo men han har poänger ibland han också.)


Ibland är de filosofiska vindlingarna mystiskt förvirrande vilket får en att tänka att detta måste verkligen vara något storslaget. Speciellt som Gud ihärdar att det Gud berättar här berättas på ett okomplicerat och enkelt språk som inte går att missförstå. Så säger ängeln Gabriel även i Koranen och förargar sig på människornas enfald och trots och fortsätter sedan dundra fram med tvetydigheter. Det verkar misstänkt likt en härskarteknik. Uttryck dig svårt och hävda att det du säger är enkelt så att lyssnaren tvivlar på sig själv. Men, det finns ingen motsättning i det att vi inte förstår det Gud hävdar är enkelt för Gud hävdar också att människan inte kan förstå. Våra sinnen är inte mogna ännu. (Obs, ännu.) Inte heller vill vi förstå. Vilket är ok. Vi måste förneka Gud för att livsprocessen ska fortsätta. (Eller nåt sånt, kanhända hoppade jag över något steg där.)


Ibland använder Gud argument som tyder på egen obildning. Som exempelvis en uppseendeväckande bristfällig analys av varför våldtäkt sker och kan förhindras. Du kommer att veta skillnaden, sa ju Gud som sagt. Mm. Men inte heller här finns en motsättning eftersom Gud säger sig använda bilder, metaforer och argument som är möjliga för Walsch att ta till sig. Kanske är det alltså Walsch som är obildad. Var det inte det jag just sa?


Gud svarar och Walsch frågar. Gud svarar igen och Walsch envisas med att ställa samma frågor igen. Jamen, jamen, jamen.. Walsch framhärdar teodicéproblemet trots att Gud ger honom lösningen varje gång. Ungefär här orkar jag inte läsa längre och tar en paus. Spännade läsning, hur som.

Av Psykologen - 25 september 2011 18:55

(En dikt ur den susande säven)


Långsamt långsamt
Svävar vi på plats och lägger armarna
På fönsterkarmen.

Det är sommar
Fönstret är öppet.
Jag är inte helt säker på vem du är
Eller vem jag är
Men vi är där
Så småningom är vi på plats
Efter vår landning tillsammans här på fönsterkarmen
Långsamt långsamt.


Klaus Rifbjerg ur Jazz-oratorium I den lille by

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se