Det tycks ta mig en evighet. Det är som den oändliga vandringen mot mount Doom med vetskapen om att ingenting finns att hämta där framme, jag ska enbart kasta min tid i en alltslukande vulkan. Det tog mig nästan ett år att läsa första delen. Den låg i månader orörd med ett bokmärke nedstoppat en tredjedel in i texten, ingenting som lockade att plocka upp den igen. Förutom att jag vill veta vad grejen är.

Jag har aldrig varit en storkonsument av litteratur. Jag läste ungdomsbibliotekets alla hästböcker som barn och alla tillgängliga publikationer av Stephen King som ungdom och sedan blev det ganska trögt med läsandet efter det. Ibland hör jag dock talas om någon bok som väckt diskussion eller kontrovers och då vill jag ta reda på vad snacket handlar om. Så gick det till när jag beställde tre volymer av Karl Ove Knausgårds Min kamp.

Jag fascinerades av de första sidornas svindlande filosofiska djup.. tills jag insåg att det aldrig tar slut. Han bara fortsätter och fortsätter och fortsätter och tycks aldrig få nog av sina egna reflektioner. Det är som att sitta fast i någons timlånga grubblerier och inte komma ut.

Jag fascinerades i början av sättet att berätta. Hur han vältrar sig i fria associationer som en annan analysand på divanen.. tills jag insåg att det kanske finns en anledning till att psykoanalys är tidbegränsad med mycket rigida ramar. Detta hysteriska hoppande i tid och rum och ner genom lager efter lager efter lager av minnen i minnen i minnen gör mig vansinnig. Det går inte att följa med i historien. Den leder ingenstans förutom vilse i Karl Ove Knausgård.

Och jag hatar honom. Jag bokstavligen kröker på munnen i avsky när han beskriver kvinnor som inget annat än föremål för sina köttliga begär eller sin intellektuella självbeskådningsmani, när han bedömer dem och betygsätter dem och förkastar dem, när han beskriver sin förlorade mandom i faderskapet och kastrerade nedlåtenhet till det kvinnliga. Jag biter ihop käkarna av irritation när han tar på sig rollen som den udda och missförstådda trots att det han beskriver är vardagsmat som uppenbarligen de flesta av hans läsare känner igen sig i, när han tycker synd om sig själv som den lidande konstnären vars arbete måste gå före allt, när han slösar bort min tid och tröttar ut min uppmärksamhet med hundratals sidor av meningslösa detaljer och en dialog som inte har något att göra med någonting. Jag vänder bort tjok av sidor med dravel som inte lämnar mig utan någon som helst väsentlig information. Som att missa 50 avsnitt av Glamour. Det är bara att plocka upp tråden igen, den har inte förändrats nämnvärt.

Ändå fortsätter jag läsa. Hela den första bokens opersonliga distans till karaktärerna blir förlåten då de sista scenerna hemma hos farmodern griper tag i mig och äntligen tycks visa en människa. En och annan anekdot stör berättandet men de går att vifta bort som sommartrötta flugor. Den andra bokens tradiga överintellektualiseringar och ändlösa transkriberingar av måltidsumgängen känns överlevnadsbara tack vare glimtar av passionerad lycka, smärta och ett underbart sanningsenligt barnafödande. Ur en utomståendes perspektiv. För så känns hela Karl Ove Knausgårds berättande för mig. Som en utomståendes perspektiv. Trots att det är en självbiografi. Trots att den är ”på riktigt”. Trots allt det så känns den aldrig nära. Aldrig varm. Den känns aldrig som ett jag som upplever, utan som ett jag som betraktar. 

Åtminstone hittills. Kanske är det vad jag väntar på, att han ska rämna till slut, att han ska tvingas integreras med sig själv och bli hel så att också dem han betraktar ska bli hela inför mig i stället för hårda, endimensionella karikatyrer av människor jag aldrig får lära känna, aldrig får förstå. Jag har alltid haft lätt att förstå mig på människor, det är min styrka, skriver Knausgård om sig själv och jag häpnar. Likaså häpnar jag över hyllningarna han får och det är om möjligt det andra jag väntar på, att förstå var storslagenheten handlar om, vad det är som är som makalöst med det han gör i de här böckerna. Om det inte bara är att provocera. För då har han fått mig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...