Jag står strax bakom början, rör hennes nacke med darrande fingrar och ser henne rysa. Snart, viskar jag, strax bakom början, och hör henne sucka djupt. Vad skulle jag säga henne om hon kunde höra mig där hon väntar, strax framför början? Jag skulle be henne att våga tro. Jag skulle uppmana henne att kämpa för det hon önskar. Jag skulle säga: När du blir rädd, stanna! Spring inte. Stanna.

I stand just behind the beginning, touch her neck with trembling fingers and see her shiver. Soon, I whisper, just behind the beginning, and hear her sigh deeply. What would I tell her if she could hear me where she is waiting, just before the beginning? I would ask her to dare to believe. I would urge her to fight for her desires. I would say: When fear comes, stay! Do not run. Stay.

Måhända en billig stöld men visst gör det ont då snön faller. Visst gör det ont då den isande kylans beröring får hjärtat han byggde åt min stad att hårdare pumpa sitt värmande blod in i mitt hem och alla andras. Så som det var tänkt att det skulle göra. Det var bara därför han var här. Han satt vakt dag och natt för att tvinga den trötta stadskroppen att ta emot sitt nya organ av stål. Han satt vakt för att tämja kraften i det nya han skapat för att det inte skulle spränga gamla kärl i sin iver att få leva.

"Jag älskar dig för att du påminner mig om att inte vi också är maskiner", sa han, fast i sin bunker av betong, gömd i stadens hävande rosslande bröstkorg han envist höll vid liv. "Jag glömde ett ögonblick hur livets andetag inte alltid går att förutse, hur alla svar inte går att räkna ut." "Men en sådan tanke är inte välkommen här", tillade han och begrundade sin skapelse. "Min uppgift är att veta, inte att förstå." Så lät han ske det som skedde och vara det som var och lämnade slutligen stadskroppen att vila. "Jag återvänder då snön faller igen", sa han, "för att försäkra mig om att hjärtat slår som det ska."

(Vilket hjärta?)

"Är du här då?" frågade han mig, ögonblicket innan han gick.

"Det kan jag inte svara på", sa jag. "Jag vet inte vad som kan hända innan dess."

Visst är jag här nu och snön faller över mig men jag vet ännu inte vad som hänt och han återvände aldrig för att berätta.

A change of hearts

Sure it hurts when the snow falls. Sure it hurts when the cold icy touch makes the heart he built for my city beat harder to pump its warm blood into my home and all the others. Like it is supposed to. He sat guard day and night to force the city’s weary body to accept its new steel organ. He sat guard in order to tame the power of the new he had created so that it would not blow the old vessels in its eagerness to live.

"I love you for reminding me that we are not machines too", he said trapped in his bunker of concrete, hidden in the city's heaving wheezing chest, which he stubbornly kept alive. "I forgot for a moment how the breath of life is not always possible to predict, how all the answers cannot be calculated." "But such a view is not welcome here", he added and pondered his creation. "My job is to know, not to comprehend." So he let happen what happened and be what was and eventually left the city’s body to rest. "I will return when the snow falls again", he said, "to make sure the heart beats as it should."

(Which heart?)

"Will you be here then?" he asked me, the moment before he walked out.

"I cannot say", I answered. "I do not know what can happen before then."

Sure I am here now and the snow is falling over me but I still do not know what happened and he never returned to tell.

Jag lyckas hyra två psykologfilmer på en gång och en av dem är "shrink". Där i bubbelpoolen citerar den ene psykoterapeuten Kierkegaard till den andre och jag är inte den som är den och snarare den som är där med pennan.

As it is a comfort to seafarers to know that no matter on what strange water they may venture there are always pilots within call, so the edifying contemplation stands near the breakers and reefs of this life prepared by daily sight of terrible sufferings swiftly to render what little aid it can. Yet it cannot help in the way that a pilot helps the ship. The sufferer must help himself.

- Kierkegaard, Purity of heart is to will one thing

Fri översättning (av mig, kan vara felaktig):

Såsom det är en tröst för sjöfolk att veta att oavsett vilket besynnerligt vatten de må våga sig ut på finns det alltid piloter att tillkalla, så står också den upplyftande betraktelsen nära bränningar och rev i detta liv, förberedd genom den dagliga åsynen av fruktansvärda lidanden att snabbt bistå vad stöd den kan. Men den kan inte hjälpa på samma sätt som en pilot hjälper fartyget. Den lidande måste hjälpa sig själv.

Beskåden I folk från när och fjärr hur jag försöker producera ett inlägg med minimal tankemässig kapacitet efter sju timmars föreläsning med Ångest-Andreas, mannen med den hypnotiska rösten och den strama språk-apparaten. Han exemplifierade fint devisen "säg så mycket som möjligt med så få ord som möjligt". När jag tänker efter var han som en paradoxal, eller eventuellt perverterad, variant av Hans Kaatari. Han använde en rad svåra abstrakta begrepp ur beteendevetenskapen med minimalt antal synonymer, korta träffsäkra men obegripliga power point-bilder och besvarade frågor med tydliga Ja och Nej.

Härligt!

Höstens kurs har uppvisat en mångfald av skickliga kliniker som får det att klia i motivationsnerven. Harkel, ursäkta Andreas, de har uppvisat en skicklig förmåga att skapa motiverande kontingenser.

Vad var det nu jag egentligen tänkte skriva om?

Jo, några ord om den dansanta fröken T. För att vara konsekvent får jag utgå ifrån samma frågeställning som tidigare i mitt jämförande och konstatera att den relationella miss T inte reagerade på det hela över huvud taget. Hon var mer intresserad av vilken som var min frågeställning och vad jag ville jobba med. Det kunde jag också beskriva ganska väl den här gången. Det tar helt enkelt några möten för att själv komma fram till kärnan och kunna formulera den på ett någorlunda tydligt sätt.

Nu befinner jag mig i valet och kvalet och funderar på att göra en tvångsmässig pro/con-lista för att kunna fatta ett beslut. Märkligt, är det inte? Med tanke på att jag jobbat som chef i flera år och beslutsfattande borde vara min grej. Inte märkligt alls med tanke på att konsekvenserna av ett visst beslut var i högsta grad predicerbara på min arbetsplats. Det handlade egentligen mest om att välja konsekvens utifrån en given prioriteringsordning. Som jag berättade för miss T så passade mig det jobbet som hand i handsken och har med stor sannolikhet förstärkt mina personlighetsdrag på gott och ont. Arbetet var extremt regelstyrt med smalt utrymme för kreativitet. Förväntningarna på varje position var explicit formulerade ner i minsta detalj. Organisationen var tydligt hierarkisk. Konkret prestation belönades kraftfullt, både socialt och symboliskt. Det är med andra ord ett arbete som är klippt och skuret för den som har anpassning som främsta strategi, hyser höga prestationskrav, tillämpar extrem egenövervakning, visar beroendetendenser inför auktoriteter och kommer med ett stort behov av bekräftelse för att upprätthålla sin självkänsla och till varje pris vill undvika att göra fel. Dessutom är ett chefsjobb ett perfekt sätt att maskera social osäkerhet eftersom en chef för att kunna utföra vissa delar av sitt uppdrag bör hålla en viss distans till sina medarbetare.

Jag skulle kunna säga att mitt jobb i tio års tid skyddat mig som en kokong där jag utan tvekan utvecklats och samlat kraft men aldrig kunnat slå ut vingarna. Nu står jag darrande på min kvist och tycker att det är svindlande långt till marken och hotfullt kallt i luften. Jag försöker avgöra kvalitén på mina vingar genom att leta speglingar av dem i andras ögon med konsekvensen att de för mig framstår som hopplöst små och funderar på hur jag ska våga släppa taget om min kvist utan att kunna veta säkert hur det kommer att gå.

Jag cyklar i snöyran och tänker för mig själv att de stora mjuka flingorna är sorgsna änglars kyssar som möter mig med glittrande leenden och smälter till tårar mot min hud. På väg tillbaka är de förlorade andetag som faller från himlen viskande ord om längtan och tröst. Vi minns. Vi finns.

Ett inslag i kognitiv teknik är att använda sig av s k coping-kort eller självvalideringskort. Detta är små lappar där man skriver ner något uppmuntrande, lugnande (eller om man är mer beteendeterapuetiskt lagd kan det även vara något bestraffande men det tillhör ovanligheterna eller Östersunds KBT-center) som man sedan sneglar på vid behov.

Ett exempel på detta är mannen som sökte hjälp för sin destruktiva svartsjuka som orsakade elände i hans liv. Han genomgick en fascinerande komplex och fångfascetterad behandling som kombinerar klassiska kognitiva tekniker med beteendetekniker, mindfulness, relationsfärdighetsövningar etc. De självvalideringskort han använde sig av innehöll t ex budskapen "svartsjuka är en naturlig känslomässig reaktion", "jag kan känna detta utan att agera" och "jag kan göra plats för min känsla och observera den". Så småningom lärde han sig att externalisera budskapen och se dem som böljande text i himlen.

Mm, ok. Jag begriper tekniken, absolut. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag i det här läget får en känsla av att rosa glittrande moln svävar över mitt huvud. Dvs att detta ligger nära en slags new age-variant av det terapeutiska arbetet. Kanske uppstår denna känsla mot bakgrund av KBT-världens stenhårda grundpelare EVIDENS. Är detta en evidensbaserad teknik? Eller är detta månne en teknik som får terapirummet att vera lite mystiskt? Helt klart är att mystiken i alla fall inte enbart hägrar i det psykodynamiska lägret.

Säkert är detta en teknik som passar för några och inte för andra, som alla tekniker. Själv har jag svårt att se mig själv dra fram ett kort ur fickan under en social interaktion och läsa "jag har intressanta saker att berätta" eller "jag kan göra plats för min känsla och observera den". Snarare ser jag en NAT (negativ automatisk tanke) tränga ut kortets funktion genom att säga till mig "jag är ett neurotiskt vrak som behöver ett kort för att tänka".

I stället hoppar jag studsmatta mellan varje kapitel i min bok, låser in monster i pepparkaksburkar och övervinner min dagen-efter-ångest (ångest!) genom att låta mitt Jagideal leka befäl och vråla Distraktion! i mitt öra varje gång ett pinsamt fylleminne knackar på dörren. Helt normalt och inte ett dugg neurotiskt.

Självvalidering för den existentiellt bittre som behöver träna sig på att självhävdelse?

Eller för den som försöker frigöra sig från sekt-uellt förtryck?

Dagen idag är en vit dag. Jag vaknade av mig själv en timme före klockan skulle ringa vid 9 och tackade min studsmatta för att jag inte längre dvalar till 11 eller 13.

Dagen i morgon bjuder på Ångestsyndrom från 8 till 17. Jag drömde att jag fått gratisbiljetter till bion och kom en halvtimme för sent. En klassisk ångestdröm.

Ångest! utbrast mrs T mindre passivt när jag beskrev begynnande stressymtom på arbetsplatsen.

Nja.. sa jag och funderade sedan på hur hon på detta vis använt ett språkligt begrepp som hotade tillrättalägga mina minnen. Ångest är ett begrepp jag inte riktigt har grepp om ännu helt enkelt. Jag bör ha det i morgon kväll. Grepp alltså.

Kvällen i kväll är ett pass bakom dörr nummer 3 med miss T, den rytmiska terapeuten  , i en kvarteslokal på Ålidhem. Spänningen är å-lidlig.

Igår sträckte jag ut handen och rörde vid något jag verkligen ville ha för första gången på mycket mycket länge.