C: Idag var vi i Stadskyrkan! Men vet du, det var ingen kyrka idag, det var teater! De visade det lilla Jesus-barnet och han som ledde oss i tåget var en vakt som blev tillfångatagen. De tre vise männen kom.

S: Hade de något med sig?

C: De hade rökelse och guld och.. nån olja som de smetade i pannan på Jesus.

S: Jag tror det heter myrra.. eller?

C: Och Gud, Gud kom två gånger. Första gången sa hon: Va inte rädd Maria, du ska gifta dig med Josef och då kommer du få ett barn som kommer bli kung över landet. Och han kommer heta Jesus.

S: Gud kom två gånger? Vad sa Gud andra gången?

C: Ja då var det två bönder och då sa hon: Ni ska se en stjärna som ska leda er till Jesusbarnet.

S: Vad du minns!

Sicken svår tenta det här var. Ett medelvärde brännande nära godkänt-gränsen. Den var verkligen en stor utmaning. Inte bara tentan utan hela kursen. Trots ett brinnande intresse från min sida har jag upplevt att jag med våld fått pressa mig igenom litteraturen i en takt som snuddar vid så lite som en tredjedel av vad jag brukar klara av. Var eller varannan dag har jag gråtit över böckerna och fått ta pauser, känt mig som ett mähä och ett allmänt vrak, bitit ihop, ringt vänner, legat vaken till mitt i natten, skrivit lappar om eländiga dysfunktionella mönster, tyckt synd om mig själv, blivit förbannad på människor i mitt liv, blivit förbannad på mig själv, ägnat mig åt desperat distraktion. Jag har genomlidit mitt lidande. Till slut har jag skrivit den mytomspunna och fruktade tentan tacksamt omhuldad av internaliserade arbetsrelaterade framgångar från de tio senaste åren av övervunna utmaningar på jobbet.

Ja, en påse Självförtroende i frågor om arbetsinsats fick jag trots allt med mig som färdkost från min arbetsplats. Tack för det Televerket (eller ja, ni vet). Livet i skolan kräver en hel del småätande ur den påsen kan jag intyga.

Den krackelerande gränsen till det privata har jag funderat en hel del på. Klarar jag det här? har jag undrat. Är jag av det rätta virket? Är jag i själva verket för känslig, för skadad, för knäpp, för svag? Kommer jag att sitta i terapirummet uppfylld av min egna problem?

Det här är frågor som jag upplever är insvepta i tabu på mitt program (konstigt nog?). Hur många är vi som sitter på funderingar om att räcka till? Det vet jag inte. Hur ofta pratar vi om det? I princip aldrig. Jo generellt kanske, men inte kring oss själva. Hur rädda är vi för att avslöjas som en av dem som inte höll måttet? Som åkte ut på praktiken? Som blev utpekad av en klasskamrat som den som inte passade in och inte borde varit där till att börja med?

Jag tänker att mina erfarenheter är en resurs. Jag tänker att de breddar min förmåga till empati, att de gynnar min ödmjukhet inför livet, att de öppnar mitt sinne för en mångfald av aspekter som inte går att läsa sig till. Ändå är jag orolig att de ska bli ett hinder, att de ska skugga mitt förnuft eller fylla motöverföringen med brus. Sådant kommer jag att prata med min utbildningsterapeut om förstås.

Jag tänker också att min oro är sund. Jag skulle bli mer bekymrad av en psykologstudent som gick till utbildningsterapin med uppfattningen att de inte har något att lära där, ingenting att jobba med, och vad den uppfattningen speglar för syn på normalitet, lidande och sjukdom.

Trots allt är det funderingar som gnager. Funderingar som tacksamt tar emot normalisering. Enkla kommentarer från mrs T som "du bearbetar det här nu" eller "det här är vanligt" vrider om strukturen rejält. Även utan sokratisk dialog. Därför känner jag mig trygg med mitt val av inriktning. Jag tror inte jag behöver KBT för att uppnå funktionalitet och jag föredrar att få finna mina svar i min egen takt. Jag tror nog ändå att jag visst klarar det här.

Jag fick en komplimang av en mystisk främling. Det var den finaste jag vet, en jag hört en gång förut, och den fick saknaden att eka i mitt hjärta.

Som jag minns!

Och hur jag aldrig kommer att begripa hur det gick till eller var det tog vägen.

"When someone you love becomes a memory, that memory becomes a treasure." 

Beteendeterapins ABC-metodik är onekligen ganska tilltalande på det småfiluriga viset. Små experiment med stora vinster lockar på andra sidan alfabetet. Även jag hänger mig nu åt ett sådant experiment för att ta den allsmäktiga Tröttheten vid hornen. Var och varannan människa beklagar sig över trötthet varje år utan att finna någon lösning. God kost (check) och god sömn (mjaa, men jag är skeptisk) och motion är väl de allmänna rekommendationerna. Nu hävdar jag att det här med träningskort på exempelvis IKSU är problematisk eftersom det kräver en sådan faslig organisation och planering och logistik etc. Koffein är förstås den läckra kortsiktiga konsekvensen som leder oss alla i fördärvet. Mikropauser är besvärliga när de gärna blir långpauser med klubbad säl-effekt.

Så vad göra?

Jag tänkte så här: Man tager vad man haver.

Jag har en studsmatta 120 cm i diameter som jag köpte till C i julklapp för 3 år sedan och som sedan 2 år står i förrådet. Vilket slöseri. Nu har den återtagit sin plats i köket (och är därmed i vägen för ungefär allt men lite hinder på vägen har inte fällt någon älg, som vi inte brukar säga). Tidigare då jag blivit trött har jag:

a. fantiserat --> ett främmande land av eviga grubblerier (vilket långsiktigt leder till depression om ni inte visste det)

b. druckit kaffe --> överaktivitet i nervsystemet kombinerat med underaktivitet i kroppen (som långsiktig leder till mer trötthet och beroende av centralstimulantia)

c. tagit en tupplur --> klubbad säl-effekt och stor tidsförlust (samt långstiktigt störd sömnrytm)

Härmed provar jag att varje gång jag känner mig trött eller okoncentrerad:

d. studsa minst fem minuter --?--> pigghet och långsiktigt godare hälsa

Utvärdering om två veckor gällande piggheten. 

Paradigmens oundvikliga sammandrabbning!

Just i detta nu pågår ett inre krig mellan det omedvetna och kognitiv konceptualicering. Det omedvetna hävdar sin rätt att hålla sitt innehåll dolt till dess att det känner för att iscensätta sin realitet medan den kognitiva teorin galloperar runt det på sin begreppshäst svingandes ett replasso av tvinnade tekniker. Vid åsynen av denna tjutande cowboy vrider sig de skugglika figurerna och skymtar korta ögonblick klara innan de åter smiter undan kamouflerade av sin mångfald.

Dramatik på djup nivå!

Kanske är jag ute och cyklar med rimfrost i mitt hår men jag måste ändå fråga mig var den här märkliga auran av altruism hör hemma i hela influensahistorien. Här lägger västerlandet ut miljarder på att vaccinera vita, rika, friska människor så att inte mass-sjukskrivning ska lamslå produktionen, och eventuellt någon utsatt individ sätta livet till, medan mindre lyckligt lottade människor i världen som faktiskt är sjuka och behöver mediciner men bor i länder som inte kan betala för det dör som flugor i takt med att läkemedelsindustrins trinda barm växer.

Detta är vad vi kallar solidaritet?

Bakom dörr nummer två har vi alltså mrs T och ett samtal med henne visar sig vara ganska annorlunda mot samtalet med mr T. Jag tänker att det är väldigt bra att jag jämför och ser fram emot mötet med miss T nästa vecka.

Mrs Ts respons på de senaste fyra årens relationella (in)aktivitet är också ganska annorlunda. Hon ger mig en normaliserande upplevelse av att det inte alls är konstigt med tanke på vad som hänt. Mrs T tänker systemiskt.

Lustigt nog väljer hon också den sovande björnen som speglings-analogi.

Ett sannolikt överföringsmotstånd med mr T kan illustreras så här:

    = ?  -->   

 En high risk-high gain situation.

(roooolit med figurer!)

Som en och annan läsare har uppmärksammat har jag sedan fyra veckor tillbaka arbetat med att utöka min beteenderepertoar avseende intagande av föda. På ett mindre högtravande språk: Jag försöker lära mig laga mat. Ett av mina favoritskäl att tidigare låta bli var att recept är exempel på pedagogiska självmord, dvs de är bruksanvisningar skrivna av experter som för länge sedan glömt bort hur det är att vara naiv på området och därför misslyckas med sin uppgift. Ungefär som användarvänliga dataprogram, ett uttryck som helt enkelt är en självmotsägelse, av samma skäl.

Nå. Härmed ska jag avslöja nivån på min oförmåga att laga mat med ett förnedrande exempel. Håll till godo.

I somliga recept eller t o m på själva förpackningen anges att ris ska sköljas. Detta har gett mig huvudbry vid mer än ett tillfälle. Hur sköljer man ris? Det som kommer upp (ur registret av kognitiva scheman) för mig är den inre bilden av ett durkslag. Den som någon gång försökt sig på att skölja ris i durkslag har säkert, som jag, upptäckt att okokt ris fastnar i durkslaget. Följaktligen kan inte detta vara den tänkta tekniken. När jag söker alternativ passerar även en kastrull genom mitt medvetande men jag vet av erfarenhet att det är besvärligt att hälla av vatten från kokt ris utan att hälla av själva riset så jag avfärdar detta alternativ. Här har den som vet hur man KOKAR ris insett att jag tydligen inte ens kan koka ris för om jag gjort detta på rätt sätt borde det inte finnas vatten kvar i kastrullen med det kokta riset.

Hur som helst.

Hur man sköljer ris förblir således ett mysterium fram till den dag då jag befinner mig i Ts kök och T meddelar att man i Indien alltid brukar skölja riset till dess vattnet inte längre är grumligt. Därpå sköljer T riset. I en kastrull. Där det inte alls flyr behållaren eftersom okokt ris ju är tyngre än kokt ris.

Pucko.

Ja det bjuder jag på.

Min bekantskap med risets fantastiska värld utvecklas senare då A lär mig koka ris i kokosmjölk och gärna addera frusna ärtor. Han blir irriterad då jag vid ett annat tillfälle inte mäter upp vattnet då jag kokar quinoa eftersom det då blir vatten kvar, en reaktion som roar mig men jag väljer att inte uppmärksamma och i hemlighet tillskriver hans kultur med en hänvisning till det patriarkala sydeuropa.

Min poäng? Ja, kanske att dagens ungdom lik jag själv saknar så basal kunskap i köksbestyr att vi behöver antingen matlagningsprogram på TV där vi med fixerad blick lära oss t ex skölja ris eller extremt utförliga recept.  

(Eller varför inte ett datapgrogram som simulerar matlagning i träningssyfte och inkluderar sådana detaljer som rissköljande med en liten ruta upp i högra hörnet där det står "jag behöver hjälp".)(Programmet ska naturligtvis utformas av en naiv matlagare och utvärderas av en naiv matlagare som är ovan vid datorer.)