Beskåden I folk från när och fjärr hur jag försöker producera ett inlägg med minimal tankemässig kapacitet efter sju timmars föreläsning med Ångest-Andreas, mannen med den hypnotiska rösten och den strama språk-apparaten. Han exemplifierade fint devisen "säg så mycket som möjligt med så få ord som möjligt". När jag tänker efter var han som en paradoxal, eller eventuellt perverterad, variant av Hans Kaatari. Han använde en rad svåra abstrakta begrepp ur beteendevetenskapen med minimalt antal synonymer, korta träffsäkra men obegripliga power point-bilder och besvarade frågor med tydliga Ja och Nej.

Härligt!

Höstens kurs har uppvisat en mångfald av skickliga kliniker som får det att klia i motivationsnerven. Harkel, ursäkta Andreas, de har uppvisat en skicklig förmåga att skapa motiverande kontingenser.

Vad var det nu jag egentligen tänkte skriva om?

Jo, några ord om den dansanta fröken T. För att vara konsekvent får jag utgå ifrån samma frågeställning som tidigare i mitt jämförande och konstatera att den relationella miss T inte reagerade på det hela över huvud taget. Hon var mer intresserad av vilken som var min frågeställning och vad jag ville jobba med. Det kunde jag också beskriva ganska väl den här gången. Det tar helt enkelt några möten för att själv komma fram till kärnan och kunna formulera den på ett någorlunda tydligt sätt.

Nu befinner jag mig i valet och kvalet och funderar på att göra en tvångsmässig pro/con-lista för att kunna fatta ett beslut. Märkligt, är det inte? Med tanke på att jag jobbat som chef i flera år och beslutsfattande borde vara min grej. Inte märkligt alls med tanke på att konsekvenserna av ett visst beslut var i högsta grad predicerbara på min arbetsplats. Det handlade egentligen mest om att välja konsekvens utifrån en given prioriteringsordning. Som jag berättade för miss T så passade mig det jobbet som hand i handsken och har med stor sannolikhet förstärkt mina personlighetsdrag på gott och ont. Arbetet var extremt regelstyrt med smalt utrymme för kreativitet. Förväntningarna på varje position var explicit formulerade ner i minsta detalj. Organisationen var tydligt hierarkisk. Konkret prestation belönades kraftfullt, både socialt och symboliskt. Det är med andra ord ett arbete som är klippt och skuret för den som har anpassning som främsta strategi, hyser höga prestationskrav, tillämpar extrem egenövervakning, visar beroendetendenser inför auktoriteter och kommer med ett stort behov av bekräftelse för att upprätthålla sin självkänsla och till varje pris vill undvika att göra fel. Dessutom är ett chefsjobb ett perfekt sätt att maskera social osäkerhet eftersom en chef för att kunna utföra vissa delar av sitt uppdrag bör hålla en viss distans till sina medarbetare.

Jag skulle kunna säga att mitt jobb i tio års tid skyddat mig som en kokong där jag utan tvekan utvecklats och samlat kraft men aldrig kunnat slå ut vingarna. Nu står jag darrande på min kvist och tycker att det är svindlande långt till marken och hotfullt kallt i luften. Jag försöker avgöra kvalitén på mina vingar genom att leta speglingar av dem i andras ögon med konsekvensen att de för mig framstår som hopplöst små och funderar på hur jag ska våga släppa taget om min kvist utan att kunna veta säkert hur det kommer att gå.