Måhända en billig stöld men visst gör det ont då snön faller. Visst gör det ont då den isande kylans beröring får hjärtat han byggde åt min stad att hårdare pumpa sitt värmande blod in i mitt hem och alla andras. Så som det var tänkt att det skulle göra. Det var bara därför han var här. Han satt vakt dag och natt för att tvinga den trötta stadskroppen att ta emot sitt nya organ av stål. Han satt vakt för att tämja kraften i det nya han skapat för att det inte skulle spränga gamla kärl i sin iver att få leva.

"Jag älskar dig för att du påminner mig om att inte vi också är maskiner", sa han, fast i sin bunker av betong, gömd i stadens hävande rosslande bröstkorg han envist höll vid liv. "Jag glömde ett ögonblick hur livets andetag inte alltid går att förutse, hur alla svar inte går att räkna ut." "Men en sådan tanke är inte välkommen här", tillade han och begrundade sin skapelse. "Min uppgift är att veta, inte att förstå." Så lät han ske det som skedde och vara det som var och lämnade slutligen stadskroppen att vila. "Jag återvänder då snön faller igen", sa han, "för att försäkra mig om att hjärtat slår som det ska."

(Vilket hjärta?)

"Är du här då?" frågade han mig, ögonblicket innan han gick.

"Det kan jag inte svara på", sa jag. "Jag vet inte vad som kan hända innan dess."

Visst är jag här nu och snön faller över mig men jag vet ännu inte vad som hänt och han återvände aldrig för att berätta.

A change of hearts

Sure it hurts when the snow falls. Sure it hurts when the cold icy touch makes the heart he built for my city beat harder to pump its warm blood into my home and all the others. Like it is supposed to. He sat guard day and night to force the city’s weary body to accept its new steel organ. He sat guard in order to tame the power of the new he had created so that it would not blow the old vessels in its eagerness to live.

"I love you for reminding me that we are not machines too", he said trapped in his bunker of concrete, hidden in the city's heaving wheezing chest, which he stubbornly kept alive. "I forgot for a moment how the breath of life is not always possible to predict, how all the answers cannot be calculated." "But such a view is not welcome here", he added and pondered his creation. "My job is to know, not to comprehend." So he let happen what happened and be what was and eventually left the city’s body to rest. "I will return when the snow falls again", he said, "to make sure the heart beats as it should."

(Which heart?)

"Will you be here then?" he asked me, the moment before he walked out.

"I cannot say", I answered. "I do not know what can happen before then."

Sure I am here now and the snow is falling over me but I still do not know what happened and he never returned to tell.