Jag fyller halva tiden idag.

Jag har slutat tänka att det nog är över nu, för det verkar inte funka så. En dag är bra och så kommer en annan med samma kräkreflexer, den svällande bollen i magen som trycker undan allt som ska finnas där, den lilla råttan som gnager kring magmunnen. Otåligheten och utmattningen, dansande runt ett enrisesnår.

Det hör ju till, som svärfarn sa.

Kroppen bjuder på små nyheter ibland. Små konstiga fenomen som troligen inte ska vara så. Någon kortslutning mitt bland alla hormoner.

Folk kan se min mage nu och folk vet om vad som sker. Jag har fått byta ut min garderob. Packa ner det jag haft i 2 år och ta fram sådant jag inte haft på 15. Klänningen jag hade på avslutningen i 2an i gymnasiet t ex. Den funkar nu. Barnsliga korta klänningar med midja under bysten jag ändå inte passat i eftersom jag inte haft någon byst och min midja sitter där den ska. Nu har jag ingen midja och plötsligt har jag byst så visst, ibland är det bra att inte slänga. Leggings som inte alls är gjorda för 0-gradigt aprilväder. Jag känner att jag nog klär mig lite ungt för min ålder, men fuck it. En vän säger att jag har en fin gravid-mage och jag tänker att det väl synd att det ska värderas. Vad hade hon sagt om den var ful?

Får man inte ge en komplimang eller??!

*suck*

Det är mer att hon gillar romantiska Jane Austen-klänningar och tydligen ser jag ut som att jag har det.

Jag gillar mina stora bröst (typ en hel A-kupa i stället för en halv!)(kanske 1,5!). Tyvärr är deras känsel inte riktigt som förut så de är roligare att titta på än att använda till sex. De är runda vilket håll jag än lutar mig åt. Som duvor som häckar, som det heter. Det var nog också 15 år sedan senast.

Jag funderar flyktigt på att göra en gipsavgjutning av min fina gravidmage och mina runda bröst. Kanske ställa i bokhyllan sen. Titta på mig själv i all evighet. Rita en liten råtta högst upp på kullen för ett mer konstnärligt uttryck. Lidandet i köttet i lyckan. Subjektets berättelse. Mer sånt till världen.