psykologen

Alla inlägg under januari 2010

Av Psykologen - 29 januari 2010 21:59

Har ni inte sett den här videon så är det dags. En av de bästa jag sett.


Det är svårt att bära på ett stort hjärta.


ANNONS
Av Psykologen - 28 januari 2010 23:10

Kan du berätta hur längtan ser ut?


Kände du – ögonblicket när du rörde henne? Djupt sövd av omöjliga drömmar låg hon gömd under resterna av det som varit, förlorad i dvala låg hon när du kom förbi. Kunde du ana hennes andetag när du stod bredvid henne? Nära, så nära, utan att veta att hon fanns. Lade du märke till henne när hon vaknade och förundrat betraktade dig alldeles intill? Kunde du höra hennes röst när hon för första gången sa ditt namn? Känd men okänd. Bekant men ny.


Hon provar dig nu. Hon skapar dig. Hon vrider dina former mellan sina händer. Hon letar efter dig. Hör du henne fråga? Hon fångar ord som virvlar undan och hon skrattar när de kittlar henne. Hon ser dem fly och hon väntar lyckligt där du stod.


Rör henne igen.


 

Can you say what longing looks like?


Did you feel it - the moment when you touched her? Deeply sedated by impossible dreams she lay hidden under the remains of the past, lost in slumber she rested when you came by. Could you sense her breath when you stood beside her? Close, so close, without knowing she existed. Did you notice her when she woke up and looked upon you in wonder? Could you hear her voice when she said your name for the first time? Known, but unknown. Familiar, but new.


She is trying you out. She is creating you. She is turning the shape of you in her hands. She is searching for you. Do you hear her asking? She catches words that whirl away and she laughs when they tickle her. She sees them escape and she waits happily where you stood.


Touch her again.

ANNONS
Av Psykologen - 28 januari 2010 00:29

På nätet skapas drömjaget


Mja.. jag är skeptisk.


Vi (jag och några klasskamrater) gjorde själva en kvalitativ studie om Ungdomars indentitetsskapande på Internet och förde bl a en diskussion kring skapandet av en idealbild av självet. Våra intervjuer visade bl a på normen kring skapandet av den virtuella självbilden – den ska ligga så nära verkligheten som möjligt. Ju längre ifrån desto mindre blir personen tagen på allvar och desto lägre blir den sociala statusen.


Men det jag egentligen funderar över är begreppskonstruktionen. En ideal självbild antyder att det finns en verklig självbild som är en annan, en sanning som lurar där bakom, som maskeras och döljs. Normen säger att vi ska vara oss själva. Även där ingår förståelsen att vi kan låta bli att vara oss själva, vi kan sätta på masken och ta av den igen, och bakom masken finns vårt verkliga jag, vårt sanna jag, vårt autentiska jag.


Slaget om Jaget må ha utkämpats sedan psykologin föddes och lär fortsätta kämpas så länge människan finns. En av de första artiklarna jag över huvud taget läste sedan jag börjat psykologprogrammet handlade om den situationella personligheten. Det går att se ett mönster i hur individer agerar över olika situationer men det är inte ett homogent mönster. Människor beter sig olika beroende på vilken roll de har i ett visst ögonblick, vad de vill åstadkomma, hur förväntningarna ser ut i just den miljön osv. Så vem bestämmer i vilken situation jag är ”mig själv” och när är jag inte alls jag?


Så på Internet konstruerar jag mig själv som ett dubbelt objekt. Ett för andras ögon och samtidigt för mina egna. Visst. Men när jag är upptagen med att anpassa mitt beteende efter vad som är lämpligast i ett visst läge, när strävar jag inte efter att skapa en idealbild av mig själv? Det torde vara en helt grundläggande social förutsättning som sker i varje ögonblick av varje interaktion. Enligt mitt eget resonemang skulle då det enda tillfälle då jag är mig själv vara då jag är med mig själv, dvs inte med någon annan. Därmed får jag väl ta tillfället i akt att slå hål på myten ”det bästa sättet att möta andra är att vara sig själv” eftersom detta agerande per definition du moi är helt omöjligt.

Av Psykologen - 26 januari 2010 21:25

Jag minns hur jag frågade mig själv för mer än tio år sedan vilken känsla som är är den värsta känslan och jag minns att jag svarade mig själv: Besvikelse. Eller att Ångra sig. Sedan har jag ägnat stora delar av mitt liv åt att undvika de känslorna genom att försöka låta bli att Hoppas och låta bli att Chansa.


Planera, avvakta, vänta, stanna i det trygga.


Nu är det ju inte riktigt så enkelt eftersom sådant vi försöker trycka undan tenderar att återkomma med kraft, som en badboll nedtryckt under vatten, som en av våra lärare så träffsäkert beskrev det. Därmed har jag fattat vansinniga beslut i stundens hetta, kastat mig in i återvändsgränder, trampat rakt genom tunna isar och sedan återigen överväldigad slickat mina sår rena från krossat Hopp och svidande Besvikelse.


Ett liv av undvikande är som att springa inåt i en tvådimensionell spiral - det leder ingen annanstans än tillbaka till mitten.


Jag blir fortfarande båda överväldigad och livrädd när Möjligheten dyker upp i blickfånget med all sin oförutsägbarhet men jag är inte längre intressead av att titta bort bara för säkerhets skull. Inte heller är jag längre så övertygad om att det är så farligt att bli besviken eller att ångra sig. Precis som alla andra känslor tänker jag mig i stället att de visar vägen någonstans - någon annanstans är tillbaka till mitten. Sedan är det ju också så att bara för att man vet vägen betyder inte det att man måste gå den, men det blir betydligt lättare att välja.


 

Av Psykologen - 25 januari 2010 12:04

Pedagogiska institutionen bjuder på en fantastisk kurs! Den är rolig, den är utmanande, den får känslorna att svalla och beteendet att urarta. Vi får alla känna oss som små minikulturkändisar som orerar fritt om sådant vi vet och inte har en aning om. Nämen, nu har du väl ändå inte lärt dig någonting, tänkte någon och jag gnuggar mina retoriska små nävar.

Av Psykologen - 23 januari 2010 17:40

-Jaha, vad ska vi göra åt grubblerierna nu då? Måla upp katastrofscenariot! Skriv ner alltihop, åååh så lyckliga de är och de får flera fantastiska barn och lever ett perfekt liv. Och inga tröstetankar!


Nej, inga tröstetankar. De är vidmakthållande. De sabbar exponeringen. 


Så jag försöker diskriminera utlösande stimuli, det är vad jag sysslar med. Jag lär mig skilja på minnen, katastroftankar (eller mer passande i sammanhanget; svartsjuketankar) och tröstetankar.


Minnet är en bild som flyter förbi i tanken. Ett  fotografi från det förflutna. Det väcker känslan som fanns då och sedan en sorg över att ögonblicket försvunnit. Det ger mig tacksamhet över att fått vara där och en önskan att få uppleva något liknande det igen.


Svartsjuketankarna är fantasibilder av hur det troligen är just nu, där jag inte får vara. De väcker en annan typ av smärta. En oren smärta? En förödmjukande smärta. De får mig att vilja förstöra det som tagit det förflutna ifrån mig.


Tröstetankarna är lösningen på hur de andra kan undvikas. Önskningar och halmstrån. Förföriskt söta som honung men ack så förledande. De får mig att vilja hänga kvar, att börja om, att söka övertyga med min verklighet över andras.


Tröstetankarna hindrar minnena att få ta plats. De kväver sorgen och de gör lärdomarna suddiga och svåra att bära ut. Med tröstetankarna till hjälp blir svartsjuketankarna tillfälligt svagare men kommer tillbaka med allt större instensitet när de kräver sin rätt att finnas. Utan tröstetankarna gör de mer ont i stunden men de tappar i kraft och för varje gång blir de lättare att titta på, låta vara och låta gå.

Av Psykologen - 20 januari 2010 19:20


Från den störtsköna halvanimerade serien för barn; Futurikum Minuscule


Av Psykologen - 17 januari 2010 18:15

Det fungerar nästan som ett plötsligt träningspass lustigt nog. Ett hängivet, fokuserat arbete som följs av en stor lättnad. Dagen efter kommer värken smygande. Växer och växer tills musklerna bränner och kroppen gnisslar sig fram. Den är bekant för mig nu den här känslan. Ankaret i magen som låser fast hjärtat i botten av bröstet. Jag känner igen illamåendet och krampen och yrseln. Så känns det när den kommer och så måste det få vara.


Jag ser framför mig Teasdale's depressioncirklar. Sensoriskt fas - kognitiv fas. Det blir inte ett problem förrän meningen kopplas på. Attributionen, nedstämdheten, grubblandet. Teori, teori, teori. Men jag har inget mer att grubbla över. Inget problem att lösa.


Jag har läst receptet också:


-minns

-sök stöd

-sätt gränser

-bygg nya relationer


Så bär man sorgen. Enligt någon.. en interpersonell-vetare. Weissman. För den som vill veta handlar det första om att inte förtränga känslan utan låta den finnas. Ta sig tid för sig själv, plocka fram foton, brev och annat. Titta, röra och låta smärtan vara. Det andra handlar om att få prata med någon eller få hjälp med det som är svårt. Kanske berätta för någon om hur man önskar att det skulle ha blivit, vilka drömmar som gått i kras. Det som inte blev av. Det tredje innebär att själv avgöra vad som ska pratas om. Många sörjande människor vill inte möta bekanta i rädsla för klumpiga frågor och okänsliga kommentarer (och kan därmed gå miste om socialt stöd). Med den här punkten menas att kunna säga ifrån om det sker. Ofta handlar det om bristande validering. Validering betyder att erkänna någon annans upplevelse som giltig. Den omtänksamme kanske försöker mildra sorgen genom någon hurtig positiv omskrivning som "ja men nu kan du ju i alla fall.." eller "skönt att du blev av med honom!" som får en omvänd effekt. Den sista punkten handlar om att kompensera för förlusten genom nya kontakter och aktiviteter.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5 6 7 8 9 10
11
12
13
14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28 29
30
31
<<< Januari 2010 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se