Ralf

17 januari 2010 19:35

hej =)

hur menar du med att kompensera förlusten genom nya kontakter och aktiviteter? ska man aktivera sig så man inte har tid att tänka? eller träffa nya personer så man tröstar sig/bekräftar sig med dem? eller.. ja vad, jag förstod inte syftet riktigt tror jag.

Psykologen

17 januari 2010 21:35

Hej Ralf! Utmärkt fråga.

Det där med tänkande är lite klurigt. Undvikande är generellt problematiskt och det finns metoder där man menar att allt känslomässigt undvikande leder till mer problem. Kruxet med tänkande är att det ibland är exponerande men ibland undvikande. Grubbel är när vi tillämpar problemlösning på problem som inte går att lösa, t ex för att ändra sådant som redan hänt. Beteendevetarna menar att grubbel fungerar som ångestdämpande eftersom det leder till "falska lösningar" som tillfälligt lättar känslan och sedan leder till ny hopplöshet. Vid depression förekommer mycket grubblande och det vill man minska och ersätta med aktivitet.

Vid sorg vill man inte undvika allt tänkande, att tänka på den förlorade behöver man göra. Men inte hela tiden och på allt som gick fel. Om det finns mycket olösta konflikter och liknande kan man behöva hjälpa att uttrycka de känslor som är kopplade till det och om man funderar över hur man ska undvika relationsproblem i framtiden kan man få hjälp att analysera problembeteende som kan ha bidragit till problemen och ersätta dem inför nya relationer.

Nya aktiviteter och relationer handlar om att hitta en ny riktning att sträva mot i enlighet med det personen själv värderar i livet och behöver för att må bra. Te x att börja göra det där jag alltid velat men inte kommit mig för. Nya relationer behöver inte innehålla exakt detsamma som den förlorade relationen gav. Det kan ju vara så att den förlorade relationen saknade något som kan sökas i nya t ex.

Bek

18 januari 2010 07:11

Apropå validering:
Kierkegaard sa att den som på allvar vill hjälpa någon måste börja där den personen befinner sig. Jag tror att det delvis handlar om att tillerkänna personen kunnande om sin egen verklighet. Många är så rädda för sorg, ilska och andra negativa känslor att de gör allt för att diskvalificera tolkningar som leder åt det hållet, och då kommer auto-svaren om att "Men så illa är det väl inte" eller "Nämen där tror jag att du har fel" etc. Visserligen kan man ibland se att en person gör tankefel, men man hjälper honom inte genom att frånkänna honom hans kunskap om sin egen verklighet.
En annan person uttryckte det ungefär såhär: om man vill hjälpa en människa måste man först bli auktoritet i hennes land. Det blir man genom att visa att man förstår hur det landet ser ut. För om en person inte vet hur mitt land ser ut och var jag befinner mig, hur ska han då kunna visa mig vägen därifrån?

Ralf

18 januari 2010 07:12

Tack för förklaringen =)

kan grubbel leda till mindre hopplöshet, som om man lär sig något av att grubbla eller leder det till värre hopplöshet? jag menar är grubbla något dåligt/osunt?

Varför ska man skaffa sig en ny riktning, jag förstår att man måste bryta mönstret om man fastnat i grubblet men räcker det inte att komma igång igen? komma tillbaka till vardagstrallen? är det bättre/lättare att göra det om man lägger in något nytt?

Psykologen

18 januari 2010 18:47

Inom den kognitiva psykologin används grubbel som beteckning för något osunt. Synonymt med ältande. Ältande är nog en bättre översättning faktiskt.

Om den tidigare riktningen varit beroende av en annan person som försvunnit så blir det problematiskt att hänga fast vid den, den har ju tagit stopp.

Psykologen

18 januari 2010 18:51

Bek: Kirkegaard ja,

"Den kloke vägledaren för mig inte in i sitt eget visdomens hus, utan leder mig till min egen visdomens tröskel."