Improvisationsshow på Skuggteatern

Mitt immunförsvar

Nu ska jag baka en... CHOKLADKAKA!

(Men det är konstigt hur jag egentligen helst vill krypa undan in i hörsnäckan och lyssna på havet inuti, mar adentro, efter varje sådan här upplevelse. Det är samma sak efter en vanlig biofilm också men den levande underhållningen är nog starkare. Den väcker minnen och associationer som kryper fram ur koppens alla vrår. Det är kanske inte så konstigt, men den väcker också det jag kallar för inverterade minnen. Minnet av något som aldrig hänt. För att förklara vad jag menar får jag hämta upp en repris ur arkivet.)

Från den 24 februari 2007 - Ett inverterat minne:

Inatt drömde jag att vi låg i samma säng, helt utan kläder, nära varandra, men han ville inte röra mig. Det var ett ställningstagande, inte en motvilja. När jag frågade varför blev han arg. Det var som sökandet efter ett minne som inte finns. Den sorterns minne som känns på huden, som ett avtryck i lera som lagras under nya skikt. Inte så att det syns, men det finns där och vid en påminnelse så kan det hittas. Ibland kan man minnas en beröring även om man inte minns något annat. Inga ljud, ingen doft, ingen smak och ingen bild. I det här fallet ett inverterat minne. Kroppens undran över något som inte skett. Kroppens fråga om varför och hjärnans oförmåga att ge ett svar.

Precis när jag höll på att götta ner mig i min lilla akademiska bubbla där jag bor så var det någon som plockade fram en nål. Återigen står jag förbluffad inför hur människor egentligen har det bakom dörren till sitt personliga helvete. Det är de människor som finns helt nära dig, de du ser varje dag, de du möter på gatan eller handlar av i affären. Det är de som ler mot dig och artigt svarar att det är bra när du hälsar på dem. I tystnaden de gömmer sker märkvärdiga ting och utanför den fortsätter de leva som att ingenting har hänt, inte för att de vill, utan för att de måste det.

I varje människa bor en verklighet och den är inte din.

Nu har jag bokat in mig på mitt livs första psykolog-konferens! Wohoo!

(konferensresor var inte min favoritförmån på jobbet och jag tackade nej till världskonferensen i Las Vegas)

Där ska det minglas så det står härliga till! Wiihii!

(mingel är ungefär den värsta sociala aktivitet jag känner till)

Jag ämnar boka plats på ett vandrarhem och dela rum med tre eventuella främlingar! Wehey!

(min familj äger ett hus i Uppsala där konferensen äger rum men det ligger dessvärre två mil utanför stan..)

Det erbjuds bl a en mycket spännande workshop i psykodrama jag tänkte gå på! Yiihaaa!

(den blev fullbokad på ett dygn och jag fick ingen plats så jag valde SASB i stället, men hey det är ju faktiskt min favoritpersonlighetsteorimetod)

Det absolut överlägset bästa med konferenser är tre rätters middag! Wahaaa!

(på jobbets konferensresor fick vi allt gratis + lön och chefen bjöd på sprit, den här sittningen kostar 350 kr + bar + resa + övernattning + brunch + filmvisning)

En fd klasskamrat som flyttat till en annan stad ringde och frågade om jag ska dit vilket motiverade mig att omedelbart boka in mig och dessutom intervjuade hon mig eftersom hennes klass just nu gör ett grupparbete om McD!

(Yes!! Hurray!)

”..försöken att inlemma individer i enhetliga identiteter inte bara är missvisande utan även förtryckande. Att en gång för alla fastslå sin identitet skulle för henne innebära att behöva försaka och undertrycka vissa erfarenheter och känslor. Att tvingas välja mellan alla de världar som är hennes.”

Det här är Gloria Anzaldúas beskrivning av den instabila identiteten, den som talade till mig så tydligt. Precis i den känslan har jag levt större delen av mitt liv. En till synes stabil identitet bör väl behöva stabil miljö. Min granne lät mig fylla i en ”livsberättelse”, ett verktyg läkare använder för att få en överblick över patientens medicinska och emotionella bakgrund. Där skriver man ner sina livshändelser och de känslor och upplevelser de inneburit. För min del går oro och otrygghet som min livslinje genom tiden.

Jag har levt med hoppet i handen och rötterna slingrade kring magen. Det är kanske därför jag är så smal..

Det är kanske därför jag fastnar så lätt i dem som kommer mig lite för nära och har så svårt att ta mig loss.. ingenting håller mig i marken..

Nå.. jag minns mina världar och den flicka jag var i dem. Ingen av dem är mindre verklig än någon annan, ingen är heller helt lik någon annan. Det enda de egentligen har gemensamt är att jag inte riktigt hörde hemma där. Jag var alltid en främling, kom alltid någon annanstans ifrån. Man behöver inte ha fötts i ett annat land för att inte kunna svara på frågan ”var kommer du ifrån?” eller ”var växte du upp?”. Jag kommer ingenstans ifrån. Jag växte upp lite här och där. Mitt land har inget namn.

Min vän säger ”jag vill komma bort”, jag säger ”jag vill komma hem”. Det är allt jag någonsin drömt om, men var jag än går fortsätter jag vara fel. Överallt måste jag välja mellan alla de världar som är mina och se de andra nedvärderas av en eller annan anledning. Ibland t o m av mig själv! Då några frågar sig vad som fattas i deras liv, vilken bit som saknas, så är jag en borttappad bit som söker efter sin kartong. En där jag kan stanna för att jag är hemma där. Hela jag, inte bara de sidor som passar.

Men hallå där! För ungefär en månad sedan skrev jag ett mail till företaget som byggt och lanserat den här tjänsten (bloggagratis) med några synpunkter på vad jag tyckte var bra och vad jag tyckte saknades. Det var ganska klurigt att komma i kontakt med dem eftersom det inte finns något formulär eller någon länk på förstasidan eller så. Envis som jag är när jag har en åsikt om något letade jag mig dock fram till dem. Bl a påpekade jag hur bra det vore med en intern sökfunktion med en rad motiveringar.

Nu finns det en! Tjohooo!

Söker man på 'kärlek' kan man nu hitta drygt 30 inlägg skrivna av mig om detta.. och 26 om DÖDEN!

En otroligt egotrippad del av mig vill mena att det inte alls är något de tänkt ut själva utan att den tillkommit tack vare mig. Samma storhetsvansinniga själ påstår sig ha varit inblandad i Vecko-Revyns byte av chefsredaktör eftersom jag ett par månader innan bytet utförde en aktion mot den förre chefredaktören där gjorde klart vad jag ansåg om hennes anskrämliga tidning och vad den gjorde med unga tjejer. Jag blandade in mitt företag och dess 220 restaurangchefer och fick sedan fick ett förebrående samtal från huvudkontorets informationsansvarige där hon hävdade att företaget skulle förneka ansvar och all kännedom om mitt tilltag om det kom ut i media.

Höhöhöhöhöhö!

HÖHÖHÖ!

Muuuuuahahahahaaaa!

(nä ok, men det vore rätt läckert, erkänn!)

Att läsa queerteori är som att ta av sig ett par slalomglasögon. Sådana där med färgat glas som gör att konturerna i backen blir synliga och förhindrar snöblindhet. När de lyfts av flyter markytan samman och vägen ner blir inte lika självklar, inte lika säker och inte lika graciös (inte för att jag kan hävda att jag någonsin varit speciellt graciös i slalombacken, men ni fattar grejen). Risken/möjligheten att hamna off-pist blir betydligt större. Ibland är det väldigt befriande när inte allt är självklart. Jag antar att teorin tilltalar mig bl a eftersom den bekräftar min varande skepticism till föreställningen om det ”sanna jaget” och tanken om en identitetens kärna.

Idag såg jag på Narnia - prins Caspian med min son och log lite för mig själv då barnen ställer sig undrande till en björn som inte kan tala och får förklaringen att ”blir man behandlat som ett dumt djur tillräckligt länge så blir man till slut det”. Konstruktivistiskt av dig där, mr Lewis.

Jag läser queerteori enligt Fanny Ambjörnsson och hittar begreppet

polyamorös

Hmmm... jag känner att ett ställningstagande jag hävdade i somras utmanas av inre kritik. Spännande.